En sorglig
berättelse
Han var min bäste vän och kommer
alltid att vara det. Jag lärde känna Peter redan som liten 3‑åring. Vi
lekte varje dag och jag minns hur vi satt hemma hos honom och byggde med Lego
och lyssnade på ett musikband som bara han hade. Den speciella lukt som de hade
hemma kommer jag alltid att förknippa med Lego. Jag och Peter började i samma
sport och vi var båda lika rädda men tillsammans blev vi modiga. Sen började
skolan, Peter och jag gick i samma klass. Vi hjälptes åt med läxorna och
stöttade varandra när vi blev retade.
Det
var först när vi började på högstadiet som jag började märka att vi kanske inte
var så lika i alla fall. Peter började umgås med andra personer som kom från
mycket dåliga förhållanden. Han hade på något sätt mer gemensamt med dem än sin
bäste vän som alltid funnits vid hans sida. Jag försökte fortfarande vara med
honom men på något sätt gled han undan och till slut var det som om vi aldrig
hade varit kompisar.
Jag
fick nya vänner och vi hade mycket kul men jag kommer aldrig att glömma hur det
var hemma hos Peter när man satt och lyssnade på hans band och den härliga
lukten som kittlade i näsan. Allt eftersom åren gick började Peter se sämre och
sämre ut, det var som om hans nya kompisar sög all livskraft ur honom.
En sen
sommarnatt satt jag uppe och tittade på tv. Alla härliga dofter och ljud från
det öppna fönstret lekte med mina sinnen. Medan jag satt där hörde jag hur
någon kom springande med ett väldigt flåsande gatan upp. Jag vaknade upp ur min
rofyllda stämning, sprang fram till fönstret och fick se Peter komma raglande
på gatan. När han var utanför mitt hus möttes våra blickar och fastän det var
mörkt kunde jag se hur förvridna Peters ögon hade blivit. Våra ögon möttes bara
en kort sekund för sedan kräktes Peter direkt över vägen och staplade vidare
några meter tills han föll ihop på gatan. På en bråkdels sekund förstod jag vad
som hade hänt, Peter hade varit ute med sina kompisar och förmodligen druckit
något farligt.
Alla
kommer någon gång i kontakt med alkohol eller någon annan drog med det är inte
många som stärker sina band till drogerna. Tyvärr hade drogerna en alldeles
speciell dragningskraft på Peter. Jag kunde inte låta Peter ligga där så jag
sprang dit och drog honom av vägen. Hela Peter var nerkladdad med spyor så han
hade nog kräkts många gånger innan han till sist ramlade ihop utanför mitt hus.
Det
bar emot att dra in honom inomhus men han var fortfarande min bäste vän, fastän
han hade lämnat mig, så jag drog honom innanför dörren. Peters föräldrar kom
snart dit och tog med honom hem. Den natten kunde jag inte sova utan låg och
tänkte på Peter och på vad han hade gjort, för innerst inne visste jag att han
inte var någon dålig människa utan bara kommit in på fel spår.
När
detta hände hade Peter haft problem i cirka ett år och det skulle dröja ganska
exakt ett år till innan jag fick se min vän igen. Jag hade varit på en fest i
stan då jag på hemvägen hittade Peter på gatan igen. Han var kraftigt nerdrogad
och pratade väldigt sluddrigt. I vanliga fall brukade jag bara gå förbi honom
för att jag skämdes så över att ha känt honom. Men nu var det ett år sedan sist
och jag var ensam så jag stannade och pratade lite med honom. Men det var inte
mycket han hade och säga.
Efter att jag hade släpat in honom för ett år
sedan och hans föräldrar hade kommit hade Peter kommit in på ett
behandlingshem. Han hade varit där i en vecka och sedan rymt med en annan
knarkare till Holland där de hade gått ner sig i skiten. Polisen hade hittat
Peter halvdöd under en bro. Han hade blivit hemforslad till Sverige och intagen
på sjukhus. Peters föräldrar hade inte velat se honom och det kan jag förstå
för han var verkligen inte den Peter vi kände. Han blev snart utskriven och
resten fattade jag själv för då somnade Peter i sitt drogrus. ’
Jag
fortsatte hemåt och precis som sommarnatten för ett år sedan var denna natt
fylld av lika många dofter och liv som för ett år sedan. Väl hemma tänkte jag
återigen på Peter och kom fram till att hans liv skulle sluta olyckligt om han
inte fick någon hjälp. Men vem var stark nog att hjälpa honom? Jag var det inte
och inte hans föräldrar heller. Livet fortsatte och sommar blev vinter och
vinter blev till sommar. Jag var nu 22 och skulle snart flytta från vår lilla
stad och ta alla de bra minnena från min barndom med mig, men även de dåliga
minnena skulle jag ta med mig.
Så
närmade sig julen och den första december ringde de från sjukhuset och sade att
det var bråttom. Jag tog bilen och skyndade mig dit. Väl där fick jag veta att
det rörde Peter. Jag blev invisad i ett litet rum med bara en lampa i taket. I
en stor säng låg Peter och runt omkring sängen stod hinkar med olika
kroppsvätskor i. Peter själv sov med en mycket svag och ojämn andning. När jag
närmade mig sängen vaknade Peter och tittade på mig, han var alldeles förstörd
och kunde knappt prata. Men jag kunde fortfarande se godhet i hans tårögda
ögon. Jag visste direkt att jag var den enda som fortfarande tyckte om Peter
fastän han hade bytt bort oss mot drogerna. När han tillslut öppnade läpparna
var det bara för att säga att han fortfarande mindes de fina sakerna
som vi hade gjort som små och han ångrade sig djupt. Han visste lika väl som
jag att det inte fanns någon räddning för honom. Men han ville i alla fall veta
att det fanns någon som fortfarande brydde sig om honom när han dog.
Peter fick en kraftig hostattack och blodet sprutade ur munnen
på honom. Jag greppade hans hand och kände hur iskall den var, strax därefter
somnade Peter in för att aldrig vakna igen. Jag kunde fortfarande känna hans
kalla hands sista puls när jag sedan lämnade sjukhuset och tog en taxi hem. Väl
hemma kändes det som en del av mig brutit sig loss och lämnat ett stort tomrum
efter sig.
Mamma såg att jag inte var frisk och frågade vad som hade hänt.
Jag berättade vad som hade hänt och började sen tyst gråta för mig själv. När
jag slutat gråta bestämde jag mig för att skriva en berättelse för att ära
Peter och här sitter jag nu. Mamma står där nere och bakar lussekatter och
utanför börjar den första snön ramla. Julstjärnan i fönstret lyser med ett milt
gult sken och jag kan se en stor stjärna som på något sätt lyser igenom de
tunga snömolnen. Det måste vara Peters egen stjärna tänker jag. För innerst
inne var hån ju en god människa och världens bästa kompis.
Av Carl‑Magnus Eriksson
Huvudnässkolan