Till startsida

Källa: Länkarnas Riksförbund Stockholm

40-talet DET SÅDDES ETT FRÖ ... Långt in på detta århundrade var de flesta ovetande om att alkoholism är en sjukdom och följaktligen behandlades den inte som en sådan. Begreppet vård var i sammanhanget helt främmande. Alkoholism betraktades uteslutande som ett socialt problem och de värst drabbade omhändertogs av samhället på alkoholistanstalter. Resultatet av detta blev mestadels fiaskon. Alkoholisterna höll sig "torra" under de ofta långa vistelserna på anstalterna, men åter ute - fria - återvände de trots samhällets hårda bevakning i regel till ett fortsatt och många gånger än hårdare missbruk. De som hade att handlägga missbruksärendena från samhällets sida var de då befintliga nykterhetsnämnderna. Inom dessa fanns det dock en del tjänstemän, som insåg att omhändertaganden och "straff", föga hjälpte. En av dem, Axel Sällqvist, nykterhetsinspektör i Stockholm och själv nykterist - funderade över hur man bättre skulle kunna komma tillrätta med problemet. Redan i slutet av 30-talet var han inne på idén om hjälp till självhjälp och om att de som skulle hjälpa, måste ha verklig insikt i vad alkoholism är, hur den verkar och - själva ha erfarenheter av den. Denna idé hade uppstått i USA redan 1935, då Alcoholics Anonymous, A-A rörelsen, grundades av Bill Wilson och Bob Smith. Tanken var att alkoholister skulle hjälpa varandra att behärska sin sjukdom. I samarbete med bl.a. rektor Richard Fris bedrevs under den senare delen av 30-talet en försöksverksamhet, byggd på denna idé, på Nora Herrgård i Danderyd utanför Stockholm. Arbetet gav resultat och Sällqvist såg så småningom tiden mogen för att bilda en förening av uteslutande alkoholister, som skulle hjälpa varandra att komma från sitt missbruk. Den 30 januari 1945 samlade så Sällqvist 7 alkoholister, flera av dem deltagare i verksamheten på Nora Herrgård, i sitt hem och man beslutade att bilda SÄLLSKAPET LÄNKARNA.

50-talet 60-talet 70-talet 80-talet 90-talet

50-talet... OCH EN FOLKRÖRELSE VÄXTE FRAM. Den nybildade föreningen möttes i sin början av stor skepsis från det etablerade samhället. Idén skulle dock visa sig både hållbar och stark trots att man i mycket arbetade i motvind. Sällskapet i Stockholm hade från början inga egna lokaler utan man höll sina möten på olika håll i stan. Först i slutet av 1947 fick man fasta lokaler på Vasagatan 7. Antalet medlemmar växte snabbt till över 60 i slutet av 1945 och i början av följande år hade man passerat 100talet. Men, Länkidén spreds också snabbt ut över landet. Redan 1947 star tades Sällskap i Borås och Jönköping och året därpå i Göteborg, Norrköping och Malmö. 1950-talet blev ett uppmärksamhetens och expansionens decennium för Länkrörelsen. För att sprida än större kännedom om dess idéer och arbetssätt beslutade man 1953, att driva en landsomfattande utställning med namnet "Flaskan och Narren". Såväl denna utställning som hela Länkrörelsen rekommenderades i ett upprop av många välkända svenskar utanför våra led. Bland dessa kan nämnas personer som Tage Erlander, Gunnar Hedlund, Jarl Hjalmarsson, Gunnar Sträng och många andra. Länkrörelsen växte snabbt och kanske fick den också under detta decennium något av växtvärk. Redan i slutet av 30-talet var han inne på idén om hjälp till självhjälp och om att de som skulle hjälpa, måste ha verklig insikt i vad alkoholism är, hur den verkar och - själva ha erfarenheter av den. Denna idé hade uppstått i USA redan 1935, då Alcoholics Anonymous, A-A rörelsen, grundades av Bill Wilson och Bob Smith. Tanken var att alkoholister skulle hjälpa varandra att behärska sin sjukdom. I samarbete med bl.a. rektor Richard Fris bedrevs under den senare delen av 30-talet en försöksverksamhet, byggd på denna idé, på Nora Herrgård i Danderyd utanför Stockholm. Arbetet gav resultat och Sällqvist såg så småningom tiden mogen för att bilda en förening av uteslutande alkoholister, som skulle hjälpa varandra att komma från sitt missbruk. Den 30 januari 1945 samlade så Sällqvist 7 alkoholister, flera av dem deltagare i verksamheten på Nora Herrgård, i sitt hem och man beslutade att bilda SÄLLSKAPET LÄNKARNA.Många frågor av bl.a. organisatorisk art kom att uppstå och under 50talet delade rörelsen upp sig i tre stora organisationer, som består än idag, De Fria Sällskapen Länkarna, Sällskapen Länkarnas Riksförbund och Länkens Kamratförbund. Utöver dessa tre stora organisationer finns idag även ett antal mindre. Grundläggande och gemensamt för SÄLLSKAPEN LÄNKARNAS arbete, oavsett organisationstillhörighet är idéprogrammet "DE SJU PUNKTERNA" som kom till redan på 40-talet. I slutet av 50-talet hade rörelsen, som vi betraktar som en folkrörelse, med en sådans alla karaktäristiska drag vuxit sig stark och Sällskap fanns nu på mer än 120 orter över praktiskt taget hela landet.

Till sidans topp 40-talet 60-talet 70-talet 80-talet 90-talet

60-talet KVINNLIG ALKOHOLISM ETT TECKEN I TIDEN. Länkrörelsen försökte redan på tidigt 60-tal uppmärksamma kommuneroch landsting på det kvinnliga alkoholmissbruket och att det var viktigt att just detta problem lyftes fram. Myndigheterna var väl inte så intresserade i början, men gav efter hand med sig, inte minst sedan en del kommuner efter Länkrörelsens påtalanden givit kvinnliga missbrukare tillgång till egna lokaliteter. Även inom Länkrörelsen fanns "barnsjukdomar" vad avsåg problemet kvinnor och alkohol. Redan i slutet av 50-talet sökte sig en del kvinnor till Länkrörelsen, men de fick ibland låta maken eller sambon söka medlemskap, för att själva kunna få ta del av vad rörelsen kunde ge. Länkrörelsen belastades även den av den felaktiga skamkänsla som låg i det kvinnliga missbruket och de fördomar som förstärkte förnekandet av sjukdomen hos kvinnor. Det var dessa kvinnliga pionjärer, som i början var ute på fältet och försökte visa andra kvinnor med alkoholproblem att Länkrörelsen gav en möjlighet att tillfriskna från sjukdomen. Det var dessa pionjärer, som bevisade för kommuner och landsting att kvinnliga alkoholister fanns som medlemmar i Länkrörelsen och att fler än vad man kunnat ana var i behov av stöd och hjälp. Den dolda kvinnoalkoholismen var i en utveckling och Länkrörelsen uppmärksammade myndigheterna på hur viktigt det måste vara att just här sätta in krafter och resurser innan problemet blev för stort. Dessa kvinnor, som varit med på fältet och som påverkat myndigheter, fick sedan ansvaret att medverka i sina Sällskap som förtroendevalda - ett stort steg i en annars så mansdominerad rörelse. Redan under detta årtionde talade våra kvinnliga Länkkamrater om riskerna med alkohol under havandeskapstiden, ett problem som man inte ville beröra, därför att det också var något nytt och man fortsatte hyssjandet och var fördomsbenägen. Tack vare våra kvinnliga pionjärer, som orkade fortsätta sin kamp, både mot sina alkoholproblem och mot fördomar som ibland även fanns hos en del manliga kollegor som inte förstod bättre, fick vi under 60-talet den grund våra kvinnliga kollegor idag kan fortsätta bygga på. Vi fick under detta årtionde den respons vi så väl behövde för våra olyckssystrar.

Till sidans topp 40-talet 50-talet 70-talet 80-talet 90-talet

70-talet ALKOHOLISM KÄNNER INGA GRÄNSER! Alkoholism är en sjukdom, som inte känner några gränser. Överallt i världen där alkoholhaltiga drycker förekommer, finns också denna sjukdom. I Sverige är den en sedan länge, vida utbredd folksjukdom, medan vissa länder har varit förskonade från den långt in på detta århundrade. I vinodlande länder vågar vi påstå att den förekommit sedan mycket, mycket lång tid tillbaka, medan den i t.ex. Japan var mycket sällsynt till efter andra världskriget. I mitten av 70talet besökte några enskilda Länkar Japan och kom där i kontakt med organisationen ANSA som arbetade för alkoholister på ungefår samma sätt som Sällskapen Länkarna. Japanerna fick då veta en del om hur vår rörelse verkade och redan 1976 kom ANSA:s förste representant hit för att studera arbetet mera ingående. Mycket goda kontakter uppstod och de följande åren skulle flera Länkar besöka Japan, samtidigt som många japaner besökte oss. 1988 for så en svensk Länkgrupp till Hiroshima för att delta i ANSA:s 25:e Kongress, som besöktes av inte mindre än 6000 personer. Vid detta tillfälle enades svenskar och japaner om att man skulle försöka få till stånd ett internationellt samarbete över alla gränser. Flera medlemmar inom Länkrörelsen hade kontakter med likasinnade organisationer ute i Europa och 1990 bildades samarbetsorganisationen Sobriety International av "Länkar" från fem länder, Frankrike, Japan, Polen, Sverige och dåvarande Västtyskland. Medlemsantalet har sedan utökats med ytterligare ett antal europeiska länder. Avsikten med samarbetet är att utbyta erfarenheter av respektive nationella arbeten, att verka för bl.a. ökad förståelse för och en förändrad syn på alkoholproblemen, ökade nationella och internationella resurser för såväl forskning som utbildning vad avser dessa samt begränsning av alkoholreklam och en lagstadgad nollpromillegräns vid framförande av motorfordon. Ett nordiskt samarbete har förevarit sedan många år tillbaka och de svenska organisationerna har ständiga och goda kontakter med såväl norska som danska Länksällskap.

Till sidans topp 40-talet 50-talet 60-talet 80-talet 90-talet

80-talet SoL FICK ALDRIG EN ÄRLIG CHANS. Länkrörelsen applåderade den socialtjänstlag (SoL), som trädde i kraft 1982. En lag, som gav själ åt sitt namn och som Länkrörelsen, indirekt påverkat med sitt sätt att agera socialpolitiskt. Ett nytt synsätt gav upphov till denna lag, som ersatte nykterhetsvårdslagen från mitten av 50-talet, som i sin tur ersatt den gamla alkoholistlagen. I den nya socialtjänstlagen, fanns en särskild LVM, med möjligheter till tvångsvård, om allvarlig fara för sig själv eller närstående förelåg, dock högst två månader Mest positivt, var att lagen, nu gav rätt till bistånd av alla former, utan tvång och tog hänsyn till människans integritet. Den erbjöd åtgärder i förebyggande syfte och ett utökat kontaktnät med föreningslivet där Länkrörelsen blev ett viktigt alternativ och komplement. De så kallade "torkarna" överfördes till kommuner och landsting 1983. Länkrörelsen ansåg, att nu var vi äntligen på rätt väg, nu fanns det större möjligheter för alkoholberoende att förändra sitt eget liv genom frivillighetsprincip i stället för tvång.Men det växte fram tongångar som menade att socialtjänstlagen inte var tillräcklig, tongångar som Länkrörelsen uppmärksammade och varnade för och lagen fick heller aldrig någon riktigt ärlig möjlighet och tid att verka fullt ut. Våra dåvarande socialpolitiker, drev en linje, som påbjöd hårdare tag, med en "hårdare" LVM och de lyssnade inte till varningarna från bl. a. Länkrörelsen, om vilka konsekvenser det skulle få, inte minst ekonomiskt. 1988 genomdrevs lagen om utökat tvång i LVM. Vårdtiden utökades från två till sex månader, grunderna för att vända tvång ändrades och nu genomfördes den största privatiseringen någonsin av behandlingsverksamheten inom missbruksvården - den som Länkrörelsen varnat för Nedskärningar och omorganisationer följde. Kommunala, sociala verksamheter försvann, därför att lagen styrde och uppmuntrade kommuner till att sälja ifrån sig ansvaret till i många fall personer och behandlingshem som satte vinstintressen före människans framtid. Tyvärr fick vi uppleva en återgång till mera tvång, ökande kostnader för samhället, som inte främjar den frivilliga sektorn och framför allt inte Länkrörelsen och dess arbete.

Till sidans topp 40-talet 50-talet 60-talet 70-talet 90-talet

90-talet SVÅNGREM OCH STRYPSNARA. Med 90-talet kom efterkrigstidens värsta ekonomiska kris och i dess kölvatten en hårdhänt social nedskärning. För Länkrörelsen innebar det att svåra tider, blev än svårare. Svångremmens sista hål var redan utnyttjat, som en följd av de negativa konsekvenserna av "århundradets skattereform" med breddad moms, höjda skatter och hyreshöjningar. Utlovad kompensation uteblev och våra anslag från stat och landsting minskade i realvärde. När så den ekonomiska krisen ledde till ytterligare sänkta anslag, var svångremmen förbrukad och strypsnarans repögla drogs obarmhärtigt åt. För de flesta Sällskap innebar det kännbara ingrepp i verksamheten och flera tvingades t.o.m. lämna bra och ändamålsenliga lokaler och fick flytta ner i källarlokaler på de samhällets bakgårdar, där Länkrörelsen en gång för 50 år sedan startade. När Länkrörelsen nu 50-årsjubilerar, tvingas vi arbeta i hård motvind och iskall snålblåst. Men - tron på Länkidén har visat sig bära även i svåra tider. Idéellt arbete - som alltid varit den grund Länkverksamheten vilat på - har under fem decennier varit vår styrka och drivkraft. Med idéellt arbete, skall vi också ta oss ur 90-talets ekonomiska svårigheter, trots att samhället bjuder svångrem och strypsnara istället för angelägna ekonomiska resurser. Under 90-talet, har dessutom oblyga kommuner försökt att öva ut pressning mot Länkrörelsen, genom att villkora anslagen till verksamheter som är oförenliga med vår Länkideologi. Varje sådant försök måste självfallet avvisas. Att vara fattig är naturligtvis inget att vara stolt över . Men - att vara fattig och ändå stolt - vara trogen sina ideal - det inger respekt. Trots svångrem och strypsnara är vårt budskap klart - LÄNKRÖRELSENS IDEOLOGI ÄR INTE TILL SALU! LÄNKIDEOLOGIN - ETT ARV ATT VÅRDA. Denna lilla folder skall inte uppfattas som en historik inför Länkrörelsens 50-årsjubileum - för det är den inte. Och - det har heller aldrig varit avsikten. Vad vi försökt åstadkomma är endast en kortfattad och summarisk tillbakablick på ett urval av frågor och skeenden i samhä1let - sedda ur Länkrörelsens perspektiv - som kan knytas till de decennier som Länkrörelsens verksamhet omspänner. En resa i tiden från pionjäråren på 40-talet fram till 90-talets mitt då ett förändrat samhälle ställer oss inför såväl nygamla som helt nya utmaningar. Visst har det hänt mycket under Länkrörelsens 50 år. Då - för 50 år sedan - var oddsen för den spirande länkrörelsen inte särskilt goda. En organisation för nyktra alkoholister, det var väl inget för samhället att satsa på och ställa förhoppningar till. Nej, nog var det så att Länkrörelsen möttes av misstro av de flesta inom samhällsetablissemanget. Idag är situationen en annan, länkrörelsen har som idéell frivilligorganisation visat sig vara en tillgång och samhällsresurs i arbetet med att återföra alkoholmissbrukare till ett meningsfullt och värdigt socialt liv. Länkrörelsen är numera inte bara accepterad - den är också respekterad. Samtidigt som vi med glädje och beundran ger vår hyllning till de eldsjälar, som under svåra pionjärår lade grunden till den Länkrörelse som vi idag har, vill vi också ge dem ett löfte. Löftet om att möta morgondagen med samma entusiasm och idealitet som präglade deras gärning och som varit Länkrörelsens styrka under fem gångna decennier. Löftet om att i vårt dagliga Länkarbete aldrig glömma vad vi en gång varit. Löftet om - ATT SOM VI SJÄLVA EN GÅNG BLIVIT HJÄLPTA - SKA VI HJÄLPA ANDRA!

Till sidans topp 40-talet 50-talet 60-talet 70-talet 80-talet