Den 23 december 1999, dagen före julafton, klockan 08.30 ungefär, ringer telefonen hemma hos mig. En helt förtvivlad mamma ringer och ber mig hjälpa henne. Hennes man, som är alkoholmissbrukare, vägrar henne att komma in i huset där också hemmavarande barn befinner sig. Mannen har druckit alkohol i flera dagar och när frun hittar en helflaska under huvudkudden i mannens säng, blev hon så rädd att hon hällde ut spriten. Det blev för mycket för honom. Han blev fruktansvärt arg och i panik sprang frun ut till en liten stuga som ligger på gården. Mannen låser huset och hon vägras tillträde dit. (tidigare under veckan hade ett av barnen, under 15 år, sagt att: "super han en jul till, så kan vi väl sticka härifrån, mamma!!").

Jag får tag i en person som åker upp till huset som ligger några mil bort. Den personen hjälper kvinnan och barnen att få med sig kläder och andra nödvändiga saker, för att sedan skjutsa dem till släktingar där de kan bo tills vidare.(Huset och gården tillhör av allt att döma mannen).

Efter några timmars enträget ringande får jag kontakt med mannen. Han säger att: "Nu är det slut med den cirkusen varje jul och påsk och midsommar och alla andra helger med förresten. Nu skall hon ut!". Att inte få supa när han själv vill och har lust kan han inte tolerera. Han anser sig inte vara alkoholist utan bara högkonsument.

Att han varit på behandlingshem är alla andras fel. De bara tjatar. Det är därför han "dricker", säger han. Det är nu så att om man måste vistas på ett behandlingshem, så är det faktiskt inte för att bota ryggskott eller liknande. Har man väl kommit dit så brukar man allt förstå varför. Om inte annat så efter alla konsekvenser. Efter ytterligare diskussioner gör han klart för mig att HANS val är gjort. HAN BYTER HELT ENKELT UT SIN FAMILJ MOT ALKOHOLEN. Då slipper han en massa tjat också. (Fast han uttrycker sig lite mer sofistikerat).  För övrigt har han ett bra arbete, mycket god ekonomi, körkort och bil. Frågan är bara. Hur länge till? Troligtvis inte så lång tid.

Jag kände att jag ville berätta om detta för att bl.a. visa på vilken oerhörd kraft som ligger i ett alkoholmissbruk. Detta är inget man önskar själv. Inget planerat. En dag fattar man att man faktiskt har alkoholproblem och då kommer också skammen. Det är då man börjar smyga och ljuga och gömma för man vill absolut inte visa för någon att man inte klarar av att "ta sig en sup". Att vara "social". Sedan accelererar det bara. Familjen dras med. Alla mår otroligt dåligt. Äktenskap spricker. Jobb förloras. Körkortet "ryker". Förnedring. Ekonomin kraschar. Det kan inte få hålla på så här! Någonting måste göras! I trafiken dör ca 500 pers/år. Där försöker man på alla vis att åtgärda. Jättebra!! Men, när det gäller alkoholmissbruk, som ju också drabbar trafiken, då åker locket på. TROTS att mellan 6000 och 7000 personer dör av det varje år! Varför? Är det för stort? Gäller det för mycket pengar? Generalindex kanske sjunker om vi gör något radikalt? Jag fattar bara inte!

De som inte kan hantera sig själva ihop med alkoholen, måste få hjälp att lära sig hur man beter sig, för att klara av att helt och hållet avstå från alkohol. Så är det. Det finns inga andra vägar. Speciellt inte genvägar. Jag vet av egen erfarenhet.

Denna dag, den 23 december 1999, när vår familj senare på dagen skulle klä vår julgran, var mina tankar flera gånger hos nämnda familj. Fy fasen, vad de måste må dåligt! När jag bar fram kartongen med julgranssakerna tyckte jag att det kändes som om den vägde flera ton.

En kontrasternas dag var nästan till ända.