  |
 Till startsida |
|||
Ett öppet Sverige.ELA dec
De grova våldsbrotten bland ungdomen har nu mer än fördubblats sedan början av 1990-talet. En ny studie presenteras och läggs fram för Brottsförebyggande rådet (BRÅ) den 3 december.Mest ökar våldet bland 15-17 åringar,
30% mellan 1999-2000. För gruppen 18-20 år var ökningen 20%, skriver
DN.
Eckart Kühlborn, Stockholms
Universitet, förklarar trenden med bl.a. en misslyckad
integrationspolitik eftersom invandrarungdomar är överrepresenterade och
att kommunerna väljer bort att placera ungdomarna på vårdhem.
Varför i hela friden blir det så här?
Yttersta ansvaret för våra barn har
naturligtvis föräldrarna. Det kan man aldrig komma ifrån.
Den kan gå snett för en del, och det
gör det, och det är i dessa fall som samhället skall träda in och bistå
med den hjälp som behövs, både till barn och föräldrar, för att försöka
rätta till det som har gått
snett. Det finns många olika anledningar till att det ”spårar ur”,
men vi har så många väl utbildade
personer, som har till yrke att hjälpa både unga och föräldrar i dessa
situationer. Vi skall absolut inte vara rädda för att använda dessa
kunniga människor.
Jag hävdar, att vi behöver en
attitydförändring i samhället och i denna förändring behöver varenda
medborgare deltaga.
En viktig del, tror jag, är att man måste
få ta konsekvenserna av sitt handlande och inte ”slippa undan”
så lättvindigt som idag. Jag förespråkar därmed inte att fler skall
”låsas in”, utan t.ex. att man skall vara med och städa upp om man
har ”kraschat” en väntkur etc. etc.
Att ägna mer tid åt våra barn är en
nödvändighet. Vi bör prata mer med varandra och också lyssna tills
motparten har talat färdigt. Utan att avbryta. Jätteviktigt! Våra barn
och ungdomar är ju innerst inne varma, härliga individer. De är
verkligen något att vårda. Eftersom jag själv har varit fast i ett mångårigt
alkoholmissbruk vet jag nu, med facit i hand, hur oerhört viktigt det är
med en mamma och pappa som är med och både lyssnar och pratar. Hemma hos
oss har vi klarat dessa vidriga missbruksår tack vare en otroligt stark
mamma/hustru. Det har nu gått 6 år sedan jag ”bröt mig ur” och
efter mycket jobb har vi tillsammans till stor del byggt upp det förtroende
för varandra som fanns i tidigare år. Det har varit en mycket, mycket
tuff tid, men naturligtvis nödvändig. Det är med anledning av denna
svarta period, som jag beslutat att öppet ”redovisa” hur
djävligt det kan bli om det går snett och därför berättar detta i
skolor, på arbetsplatser m.m.
I dag ser jag med glädje min familj i
ögonen utan att behöva skämmas och får en härlig respons av dem.
Tack! Det känns härligt att få vara med i gemenskapen runt omkring mig
igen. Därför blir det naturligt att jag ger tillbaka allt det jag kan göra
själv, Det är ingen som helst uppoffring.
Fredagen den 30 november hade alla Vänersborgare
chansen att i kommunhusets foajé tända ett ljus för ”samförstånd människor
emellan”. Förre landshövdingen Bengt K Å Johansson höll ett mycket
eftertänksamt tal. Det fanns faktiskt plats för många, många fler Vänersborgare.
Vid sådana här tillfällen har vi chansen att visa omgivningen att vi
inte tolererar vare sig mobbning eller våld i någon som helst form. Den
här ”träffen” tog inte stort mer än en halvtimme och med tanke på
att det går 17520 halvtimmar på 1 (ett) år, så borde det inte vara så
svårt att avsätta den tiden till denna lilla stund av eftertanke, som i
sig har ett vettigt och tydligt budskap.
Man kan bara hoppas att vi blir många
fler vid nästa tillfälle.
Till sist: Häng med på devisen ”
ETT ÖPPET SVERIGE”!
Kenneth Persson
|
