Debattartikel i TTELA 9 mars 2005

Sänkt spritskatt leder till fler mänskliga tragedier

Det sups hårt i Sverige nu, mer än på hundra år. Med det som motiv föreslår regeringens alkoholutredare Kent Härstedt närmast uppgivet att spritskatten sänks med 40 %. Han gör det enkelt för sig, tar inte strid för folkhälsan, vilket får till följd att samhällskostnaderna kommer att öka.  Huvudargumentet  att sänka spritskatten är att det skulle hejda illegal införsel och svartsprit.  Vilket svammel. De fria marknadskrafterna innebär fri prissättning. Den illegala marknaden har inga stora omkostnader, de betalar ingen skatt eller sociala avgifter.

Den etablerade alkoholforskningen visar på närmast övertydligt sätt sambandet mellan totalkonsumtion och alkoholskador. Annan forskning visar också att pris och tillgänglighetsrestriktioner är de kraftfullaste instrumenten mot detta.

Att diskutera sänkt spritskatt när man ser vilka konsekvenser den ökade supandet skapar blir näst intill förnuftsvidrigt.

Samtidigt som konsumtionen ökar kraftigt stiger kurvan  när det gäller våldsbrott. Det gäller våld i krogmiljöer, våld på stan och inte minst våld i hemmet där kvinnor och barn drabbas. Detta våld har samband med påverkan av alkohol. Ökningen av supandet visar sig redan i form av ökade alkoholskador, både akuta och kroniska

Många lever i den tron att sänkt pris inte påverkar alkoholkonsumtionen.  Folk i allmänhet säger ”inte påverkar det mig”. De tror att det bara är de som redan är beroende som kommer att dricka mer om priset sänks.

Glorifieringen runt spriten i Sverige har för många blivit den stora frihetsfrågan. För vem kan man fråga sig. Ja, inte är det för alla barn kvinnor och våldsoffer som utsätts för fulla och stökiga förövare.

Alkoholfrågan har både i privatmoralisk mening och som samhällsfråga, präglats av dubbelhet på gränsen till det absurda. Alla vet problemen med att dricka, men få vågar uttala eller dra slutsatserna av dem.

Att sänka spritskatten leder till fler mänskliga tragedier och ökade samhällskostnader, som kommer att få bäras av oss alla i en tid när våra gemensamma tillgångar tryter. Kan vi medverka till det och har vi råd med det ? 

Bengt Hagstedt