Efter en ganska intensiv period med avgiftning, tillnyktring, behandlingshem med åtföljande eftervård i ett helt år och ett medlemskap i Aktiva Länken som "kronan på verket" mår jag idag riktig bra, och med en tillvaro som är helt okej, är det dagliga livet riktigt skönt. Det är klart att det finns stunder och även hela dagar när man tycker det mesta är riktigt taskigt. Men försök att hitta den människa som inte tycker det. Den vanliga grå vardagen med både tristess och leda finns hos oss alla någon gång. Men, kom igen. Det finns faktiskt EN som kan hjälpa till i dessa stunder och den personen finns närmare än Du tror. Det är nämligen Du själv. Jojomänsan, det är sant! Det finns nämligen ingen annan på vår jord som kan KÄNNA hur någon annan MÅR.

Det är bara DU SJÄLV. Det är ingen idé att gå och hänga läpp, det är det bara älgen som gör. Att bara gå omkring och trycka ner känslor och humör påverkar även omgivningen. Ett dystert sinnelag smittar som ett virus och går heller inte att bota med penicillin. En positiv inställning till livet som helhet är en god hjälp på vägen. Kan man sedan krydda med t.ex. glädjen över att kunna vara nykter, att man har fått en hel massa fina kamrater som stöttar NÄR DET BEHÖVS, nära och kära som man kan slösa både kärlek och omsorg på och få tillbaka detsamma, ja då finns det verkligen ingen anledning till att "deprimera sig". Säkerligen behöver vi alla ibland ta oss ett rejält tag i kragen för att komma igång. Att engagera sig i olika saker är också ett mycket bra sätt.

Jag själv jobbar ideellt i Aktiva Länken vilket stärker mig. Visst är det motigt och tjatigt ibland men inte fasen gräver jag ner mig för det. Jag kollar istället åt vilket håll solen lyser. Det positiva tänkandet är i vårt fall oerhört viktigt.

Att vara tillfreds både i sinnet och med tillvaron underlättar för oss i vårt tillfrisknande och är en fin hjälp och motvikt mot att ta ett återfall bl.a.

Det är säkert ingen av oss som har haft ambitionen att hamna i ett missbruk, med all den leda och på gränsen till misär som det ofta har lett till. Bara tanken på hur det har varit är, i alla fall för mig, en orsak till att jag engagerar mig och kämpar på för att både mina nära, vänner och många, många andra skall kunna leva på ett värdigt sätt.

Kan man inte leva upp till det som undertecknad skrivit, och hjälpa till SJÄLV, ja, då vet inte jag heller hur man skall få fason på tillvaron. En jäkla massa vitaminer kanske??