Brev med både beröm och förtvivlan

Hej!

Jag vill tacka för att er sida finns! Den har hjälp mig i dag när livet är mer än jä-ligt. Det är INTE mig det är fel på utan min man. Min man som i 20 år talat om för mig att om jag inte sagt si eller gjort så skulle han inte ha druckit. Och jag har varit på väg att tro honom. Är det normalt att vara som jag?!? Först idag inser jag att det är Han som är sjuk inte jag!!!

Att få känna igen känslorna kärlek, mindre kärlek, oro, avsky, äckel och hat... det är normalt att känna så. Det är inte fel på mig.

Nu är frågan vad som händer härnäst: stanna eller gå? HAN har inga problem men jag har - enligt honom. Ytterligare 20 år med denna ångest? Nej, jag tror jag avstår från dem.

Jag är så förtvivlad över att en sån här sida ska behövas men är djupt tacksam för att den gör det.

Anchi