|
Hej Bengt.
Plockade upp din adress via "Aktiva Länken" och har funderingar över mitt
sätt att dricka som jag skulle vilja ventilera anonymt. Hoppas att jag har
kommit rätt och att du har tid att betrakta dessa.
Jag heter Anton, 44 år, fru och tre barn, villa, sommarstuga, fin bil och
hela köret...utåt sett idealiskt... Min bakgrund: varit företagsledare i
flera år med "obegränsad" tillgång till sprit och andra kvinnor. För snart
två år sedan ertappades jag
med ett sidoförhållande, tog mig en ordentlig funderare, erkände allt och
valde att fortsätta med min hustru, som trots allt jag hade gjort ville ha
mig (ett beslut som driver mig framåt). Hon hade innan detta avslöjande
synpunkter på att jag drack för mycket och för ofta, (vilket jag gjorde),
så jag tog mig i kragen och tackade nej till all form av bjudresor
och annan representation för att visa att jag kan och för att visa att jag
älskar henne och sätter henne i första rummet...
Mitt erkännande gav mig en
obehaglig insikt över hur svekfullt jag agerat mot henne, våra barn samt
övriga i min omgivning. Jag fick en depression och det enda positiva med
det var att jag drack inte något under min behandling.
I november-04 sparkas mina ben
undan fullständigt då min hustru hämnas mig genom att själv vara otrogen.
Jag hamnade mentalt helt under isen. Gick på antidepressiva medel, hyrde
en baneman till min kombattant (som dessbättre inte lyckades fullfölja
sitt uppdrag) och började dricka sprit för att döda de känslor som poppar
upp.
Under de perioder som jag varit i
kontakt med min kurator har spriten stått tillbaka skapligt men...sedan
sommarn har jag sålt mitt bolag och gör ingenting. Mitt humör pendlar och
när ångesten sätter in dricker jag. Älskar min hustru som har räknat ut
att jag dricker på dagarna... lovade henne en vit månad och tog inte en
droppe under hela september, bara för att börja igen i oktober...
Problemet är känsligt då jag vill
kunna fungera socialt med vin till maten eller ett par pilsner med
grabbarna i bastun, men att få rätt hjälp verkar inte vara det enklaste.
De som jag har pratat med är av den uppfattningen att jag ska väl inte
gnälla som varit otrogen så många gånger jämfört med min hustru som bara
varit otrogen en gång. De ser inte mitt problem, de ser inte vad mitt
problem leder till...
Bengt, din infallsvinkel och dina
råd är jätteviktiga för mig, om du har tid...
Tack på förhand
Anton
Svar
från Bengt
Hej Anton.
Du verkar ha hamnat i en
ond cirkel som är svår att bryta om man inte ställer stora krav på sig
själv om att förändra livet. Livet du levat frestar på, och sliter hårt på
både din kropp och psyke. Det är vanligt att man inte inser eller förnekar
att det är fel väg man är inne på. I vårt samhälle är det en dygd att var
sansad, behärskad och effektiv. Personliga problem talar man inte gärna
med andra om. Känslor av vanmakt, ensamhet och ångest försöker man dölja.
Utåt gäller det att söka behålla skenet att vara stark och ambitiös för
att hänga med. Utifrån de krav på karriär och framgång som är normgivande
i samhället följer känslor av skam och otillräcklighet hos dem som inte
orkar leva upp till kraven.
Rädslan för utstötning och stopp i karriären gör att många med
alkoholproblem i det längsta försöker hålla masken. De gör allt för att
dölja sitt missbruk och lever i ständig skräck och ångest för att bli
avslöjade. Ofta är missbruket känt bland kamrater. Det är dock alltför
vanligt att ingen vågar eller vill ingripa mot missbruket. Man vill inte
se, inte lägga sig i, inte bry sig. Man gömmer sig bakom en fasad av falsk
tolerans
och lojalitet mot den missbrukande kamraten.
Man talar om, men inte med, missbrukaren och resultatet blir en missriktad
gummibandstolerans. Man accepterar, tolererar och förstår, ända till den
dagen då förståelsen och tålamodet är slut. Det blir som ett gummiband som
dras ut till bristningsgränsen och sedan går av med en smäll - utan
möjlighet att repareras.
När dimridån har lagt sig står missbrukaren där ensam och förbryllad.
Eftersom ingen sagt något, har missbrukaren levt i tron att ingen visste
något. .Utom den man bor ihop med, men dem brukar man kunna styra och säga
att de pratar i nattmössan men oftast använder man grövre språk eller
skäller och gapar.
Tyvärr finns det inga genvägar. Du tycker att det är känsligt för vem? Du
vill fungera socialt med vin och några pilsner men gör du det tycker du?
Som det nu är använder du alkoholen för att döva dina känslor. Det är
totalt förkastligt och leder bara in i ännu destruktivare tankar.
Alkoholen
>gör att det medel du har i kroppen som normalt reglerar depressioner
minskar och förvärrar din depression.
Jag tror att grunden till dina problem hänför sig till drickandet och vad
det för med sig. För det första bör du avstå från alkohol av alla sorter,
att ta en vit månad, hjälper inte utan bestäm dig för att avstå helt utan
någon tidsbegränsning. För tänker du klart är det inte så stora
uppoffringar du avstår om du väger in de vinster det ger i framtiden.
Det finns olika behandlingar den s.k. Minnesotamodellen pågår under 28
dagar och skulle nog vara något för dig att genomgå. För något måste du
göra för att inte förgöra dig själv med egoistiska tankar.
Hör gärna av dig igen.
Hälsningar
Bengt
Kommentar från Anton
Hej Bengt!
Och tack för ditt brev.
Håller mig straight men
tycker att allt är skit. Söker en bra anledning att leva. Jo jag vet att
jag har barn och familj men hela världen är rutten, den stinker. Allt
stinker...
Anton
|
|
|
|
Svar från Bengt
Kommentar från Anton
|
