  |
 Till startsida |
|
|
||||
|
Hej! Jag känner att jag har ett skriande behov av att få lite råd i en jobbig situation. Min pappa är alkoholist, han har så länge jag kan minnas druckit. Pappa har ett ”ordnat” liv med lägenhet, jobb och fritidsboende. Han är ”periodare”, han kan dricka och hålla drickandet på en ”normal” nivå under långa perioder, men sedan barkar det åt skogen och han super hejdlöst 1 vecka eller 2. Han dricker nog mer än vad som är hälsosamt även när han inte har sina perioder, men just under dessa perioder så kliver han knappt upp ur sängen, han äter inte, hör inte av sig till någon och bara råsuper. Jag vet inte hur många gånger jag slängt mig iväg de 10 milen hem till honom, rädd för att han supit ihjäl sig. Jag har varit ”mamma till min pappa” under hela mitt liv, och jag är dödligt less på det!!! För ett år sen fick jag en son och har börjat inse att mitt liv inte får lov att påverkas av pappas drickande på samma sätt som det alltid gjort tidigare… Jag vet inte om det hör till sjukdomsbilden, men min pappa är ett stort ego. Ibland när han är ledsen eller har ångest efter sina suparperioder (han får alltid ångest efteråt) så kommer den gulliga killen i honom fram, men ganska snart så är han sitt vanliga ”jag” igen. Jag älskar pappa, men kärleken har fått så hårda smällar, så snart vet jag inte längre vad jag har för känslor…nån slags hatkärlek. Han är arbetar mycket, för han klarar inte av att vara ledig…han jobbar varje helg trots att han jobbar heltid med mycket övertid till vardags. Han kan inte vara ledig mer än högst nån dag eller två, när han är ledig längre så drar han igång detta supande, vilket brukar sluta med att han ”sjukskriver” sig under ”racet”. Jag behöver väl knappast nämna hur jularna i min barndom såg ut?? Sista tiden har han haft flera sådana här perioder, men någonting har ändå hänt med pappa som är mycket positivt. Han tar ordet alkoholist i sin mun och ”erkänner” öppet för mig att han är det. Jag har så mååååånga gånger försökt prata med honom och hjälpa honom, men han har vägrat förstå eller erkänna för sig själv eller mig att han är det. Ibland har jag lite svårt att tackla det…jag menar, hela min barndom blev ju ruinerad pga hans drickande och så har han suttit inför mig och bara blånekat!!!!!!!!!!! Men som sagt…nu säger han själv att han är alkoholist. Häromdan hände något som verkligen får mig att känna att om jag ska hjälpa pappa, så är det NU, jag vet bara inte hur…. En tjej ringde mig och sa att hon och hennes väninnor hittat pappa liggandes på trottoaren och de försökte få liv i honom för att få fram hur han mådde. Hade han gått några meter till hade han varit framme vid sin port, men nu låg han alltså på trottoaren utanför. De lyckades få ”liv” i honom och när han väl började prata rann allt ur pappa…han berättade om hela sitt liv för dem. De pratade med honom i 2.5 timmar och hjälpte honom sedan till St Görans Sjukhus. De ringde mig och de ringde hans arbetsgivare. Om änglar finns så måste det vara de här tjejerna!!!! Jag tror inte det finns många som skulle ha stannat upp för att fråga en ”fullgubbe” på trottoaren hur han mår. Dagen efter denna händelse tog en av tjejerna ledigt från jobbet för att följa med pappa upp till Maria pol på söder. Hon var själv dotter till en pappa som sen åtta år tillbaka var nykter alkoholist. Hon sa att ”om det varit hennes pappa, hade hon ju velat att nån skulle ha gjort samma sak för honom”. För ungefär en månad sen sökte pappa själv hjälp under en av sina perioder på Maria pol. Han VILL verkligen sluta, men hur ska man göra för att hjälpa honom?? Den hjälp han har fått på Maria pol har varit lite samtalsterapi ett par gånger i veckan, men det räcker knappast! Nu är han i den perioden han hamnar efter sina suparperioder…ångerfull, han känner skam, han vill sluta, han visar känslor och det går att prata med honom om det som är jobbigt. Även jag får yttra vad jag tycker till honom, och han lyssnar! Men jag vet också att när han börjar jobba igen så är det ”kört”. Snart är han inne i ekorrhjulet igen…jobbar jättemycket och super när han är ledig. Känner mig så maktlös…vad ska jag göra?? Känner ju också att jag själv skulle behöva ha stöd i detta. Tack för att du tagit dig tid att läsa…det är svårt att berätta. // Med vänlig hälsning Svens dotter Lena Hej Lena! Alkoholism är en komplicerad sjukdom som inte bara drabbar den som dricker utan minst lika hårt dem som lever nära en alkoholist. Du har offrat hela din ungdom på grund av din pappas missbruk och det är mycket vanligt att barn till alkoholister blir föräldrar för sina föräldrar. Din reaktion är fullt normal man orkar inte hur länge som helst ta ansvar och ställa upp, och aldrig få ett positivt gensvar. För det första har du inget ansvar för din pappas drickande, det är endast han själv som kan ta ansvar för det. Det positiva är att han själv insett att han är alkoholist, men nu måste han fortsätta sitt arbete med att bli nykter, och det är ett livslång verksamhet. Att din pappa är stor egoist och arbetar hårt när han är nykter är ganska vanligt beteende bland missbrukare och ingår i sjukdomsbilden. Det var verkligen en fin tjej som ringde dig och hjälpte din pappa. Hon hade också erfarenhet av en pappa som var alkoholist. Du verkar fortfarande ha kontakt med henne och jag tror hon kan vara till stor hjälp för både dig och din pappa. För ni behöver stöd och hjälp båda två och det bästa hjälpen finns hos dem som varit med om samma upplevelser. Din pappa behöver något att fylla fritiden med och jag föreslår att han kontaktar en Länkförening kollar du i telefonkatalogen hittar du telnr. Du har nu en son som behöver dig, och gör klart för din pappa att din son vill ha en nykter morfar. Försök och vädja till honom hur mycket roligt han kan få av att få se sin dotterson växa upp. Jag vet, jag är nykter alkoholist sedan 25 år och det är så mycket glädje och vinster med att bli nykter fast man inte tror det när man är mitt uppe i missbruket. Hör gärna av dig igen! Varma hälsningar Bengt |
||||
