|
Hej Britta!
Mitt namn är Ulrika, och är 21 år. Jag bor tillsammans med min son på
2 år och min sambo som är 22 år. Jag och min sambo blev tillsammans för
drygt 2 år sedan. Innan dess visste jag väl att han var rätt så glad i
spriten. Han var den som alltid blev fullast, han var "pajasen".
Hans pappa är en alkoholist, likaså min som lever som uteliggare idag.
Min
pappa var alkoholist redan innan jag föddes, det känns som om min
barndom upprepas på min son, jag känner igen det mesta. Detta har jag påpekat
för min sambo, han skrattar åt mig och säger att jag är "för fan
helt sjuk i huvet" och att det är mig det är fel på eftersom det
är min pappa jag har problem med och inte honom. "Jag har inga
problem med mitt drickande, det är bara du som har problem med det",
säger han också.
Han är ute idag den 2/7, och dricker förstås. Det är fotboll och
"då måste man ju dricka", enligt honom, det är hela grejen
menar han på. Jag ville och har nästan krävt av honom att han skulle
komma hem efter matchen, men han insisterade på att gå och ta
"en" öl, vilket betyder att han kommer att komma hem skitfull.
Jag vägrade som jag alltid gör eftersom jag mår jättedåligt av att
han dricker, för jag känner att jag inte kan lita på honom. Det gör
ont i mig att han dricker som han gör, jag blir frustrerad och arg. Jag
skriker, bönar och ber för att han inte ska ge sig iväg, eller
om han är borta, att han ska komma hem eftersom jag hör att han är
full, men då blir det alltid tvärtom, han blir arg och stannar kanske
borta hela natten.
För ett tag sedan tyckte jag att det blev alldeles för mycket, han var
ute och festade, kanske inte så ofta men han söp alltid till det rejält,
minnesluckor och spydde hela dagen efter. Det slog aldrig fel. Vi bråkade
hela tiden och gör fortfarande, mest på grund av hans drickande. Jag sa
att jag inte orkade längre och jag stod inte ut att leva mitt liv så, så
jag ställde ett krav, ett ultimatum. Jag sa att skulle han inte sluta
dricka så
skulle jag och min son lämna honom. Han blev förbannad och menade att
jag inte hade någon som helst rätt att ställa sådana krav på honom
plus att han för den delen inte hade några problem heller, att han kunde
sluta, men ville inte. Då sa jag att om han verkligen älskade oss så
skulle han avstå, annars
så älskade han ju spriten mer. Han sa då att han skulle sluta ett tag
och sedan minska. Det kunde jag gå med på eftersom jag förstod att han
inte kunde lova att sluta dricka helt. Men att han skulle börja dricka
igen efter tre veckor trodde jag aldrig, tre veckor!!! Och sedan dess har
han druckit ännu oftare och det går inte en enda dag utan att han pratar
om sprit och öl och när han ska dricka nästa gång. Och att ställa
krav och ultimatum är inget jag har rätt att göra, säger han.
Idag sa jag till honom att, snälla kom nu hem efter matchen. Kanske,
kanske, jag kan inte lova, sa han. Då sa jag att kommer du inte hem efter
matchen så lämnar jag dig imorgon, eftersom jag vet att han inte kommer
att komma hem nykter. Jag sa att kan jag inte ställa krav på dig så får
jag ställa det på mig istället: att vara så pass stark att lämna dig
för gott! Är det fel av mig att ställa krav på honom? Jag mår ju så
himla dåligt, och min son han kommer ju aldrig att känna sig trygg så här.
Det känns verkligen som om ingen kan förstå mig, mina vänner säger:
"men det är väl ändå inte så farligt". Jag tycker det, det
känns så. Jag mår fruktansvärt dåligt, går i självmordstankar och
vill knappt gå utanför dörren. Det är väl han som har det största
problemet, jag menar att det är den största orsaken till våra problem?
För ibland känns det som om det är mig det är ett stort fel på. Jag
önskar att jag bara kan låta honom vara, vara snäll och låta honom
dricka och sluta klaga och gnälla. Låta honom göra som han vill.
Ulrika
PS. När jag hade läst igenom en del på er hemsida, kände jag mig
starkare på något underligt sätt, det var väl så att jag kände igen
en massa saker, hans beteende, mitt sätt och det var som om jag kom till
insikt om något jag sökt så länge. Tack för en underbar sida!!!
DS.
Svar
från Britta.
Hej Ulrika!
När jag läste ditt brev blev jag så ledsen, därför att jag kände
precis igen mej själv när jag var ungefär lika gammal som du. Jag
trodde också att det var mej det var fel på. Men det har jag lärt mej
att det är det inte. Det är den som dricker som har ansvar för sitt
handlande, ingen annan. I 25 år levde jag som du gör nu. Vi fick fyra
barn som jag själv fick ta hand om. Han hade fullt jobb med drickandet,
och när han inte klarade det var han inne på avgiftning eller på
"torken". Eftersom din sambo inte erkänner att han har problem
med alkoholen utan skyller det på dej eller andra omständigheter kommer
du att ha ett sådant liv, och inte bara du utan din lille son och ev.
hans syskon. Du vet ju själv hur det är att ha en far som super.
De löften han ger om att han skall minska på drickandet är inte mycket
att sätta tro till, han lägger ju skulden på dej. Du har rätt att ställa
krav, men om jag skall säga vad jag tycker, så är det att du omedelbart
skall lämna honom. Jag kan inte se att han ändrar sitt beteende för att
du stannar kvar hos honom. Vill han att ni tre skall ha ett bra liv
tillsammans skulle han ställa upp på dina krav, men när han inte ens
erkänner att han hellre väljer flaskan före dej och ert barn skall du tänka
först på sonen och dej (i den ordningen) och skapa en egen tillvaro. Det
är svårt att bryta upp, jag gjorde det allt för sent, men du kan inte få
honom att sluta dricka. Det är bara han själv som kan.
Jag känner med dej. Du skall inte lyssna på dom som säjer att det är väl
inte så farligt. Det är just vad det är. Det är nästan det värsta
man kan råka ut för.
Hoppas att du orkar göra det bästa åt din situation.
Vänersborg den 3
juli 2001
Många varma tankar
från Britta. |
|
|
|
Svar
från Britta
|
