  |
 Till startsida |
|
|
||||
|
Britta, Jag hittade er hemsida med värdefull information, då jag sökte på "medberoende, alkoholism" på internet. Ni har verkligen samlat information som är lätt att förstå och ta till sig. Vår situation, såsom jag upplever den: Min man och jag är gifta sedan 10 år och har känt varandra i 15 år. Vi har tre barn tillsammans. Vår familj umgås mycket och vi har prioriterat barnen, funnit tid för varandra och varit privilegierade nog att ha råd att ha mycket fritid tillsammans. Vi reser mycket, umgås mycket med människor från olika sammanhang och har för det mesta roligt i vardagen. Min man har dessutom två vuxna barn som aldrig varit en del av vår familj, utan endast hälsat på oss på helger och lov. Jag vet att han har ett dåligt samvete för mycket missad tid/engagemang för dessa barn. Min man har dessutom först i vuxen ålder fått reda på vem som är hans biologiske far, som han aldrig träffat och som nu är avliden. Det företag vi driver i Sverige tillsammans är baserat på pengar som jag erhållit genom ett förtida arv från mina föräldrar. Jag tycker detta är väsentligt, eftersom det innebär att jag indirekt har en makt i och med min ekonomiska situation. Jag tror även han känner sig absorberad av mitt liv i stort, eftersom min ursprungssläkt är dominant och jag själv är en ambitiös och tidvis egocentrisk person. Min man och jag har även gått i terapi tillsammans. Det hela började med att min man hade en depression och hans terapeut tyckte att jag skulle delta i processen, eftersom jag påverkar hans liv genom att vara hans fru. Det framkom att även jag hade mycket att bearbeta. Vi fick bra verktyg att arbeta med genom en imago-terapeut och löser de få konflikter som uppstår bra. Problemet, såsom jag ser det: Min man dricker sig mycket berusad så att han blir personlighetsförändrad vid två typer av tillfällen: 1) Då han kommer i sällskap med någon som har svårt att sluta dricka - utan fortsätter hela kvällen med eskalerande mängder 2) Då det är fest med obegränsat med sprit i olika former Vid dessa tillfällen blir han arrogant och fientligt mot mig, kommer med dumma kommentarer, uppträder patetiskt, hör inte vad folk säger, upprepar samma mening/argument hela tiden. Nästa morgon är det alltid jag som går upp med barnen, ordnar för gästerna om vi har sådana. Min man sover mest hela dagen och är allmänt sur/tråkig. Det som sårar mig mest är att han nästa dag inte vill prata om detta, utan tycker jag är gnällig. Jag säger till honom att: Det är du som tänker fel i detta. Jag kan ha fel i många saker, men i det här fallet tänker jag rätt. Min man säger att jag överdriver, överreagerar och gnäller. Detta är ett ganska nytt fenomen, eftersom han tidigare varit överens om att situationen med spriten varit allvarlig. Han har förstått att han varit elak mot mig i fyllan. Nu säger han att: "men det har ju blivit bättre och mer sällan....". Jag tycker han är så patetisk i dessa sammanhang och tycker synd om honom. Det är ingen bra känsla för vårt förhållande. Jag har inte hotat eller ställt ultimatum, eftersom jag vet att jag inte kommer att verkställa dem. Ibland kommer vi överens om en handlingsplan - men det är jag som måste vara den drivande. Detta händer i genomsnitt 3-4 gånger per år. Varje gång är det en sådan besvikelse och ett slag i ansiktet på mig. I och med dessa gånger, börjar jag även fundera på att jag inte vill ha en så svag och menlös man. Jag blir rädd för dessa tankar, eftersom vi har upplevt så mycket kul tillsammans, har tre barn och har hittills löst konflikter på ett konstruktivt sätt. Lite har vi kommit fram till i de samtal som vi haft dagen efter. Mest tycker jag att samtalen liknar monologer från min sida, men detta påstår Min man. Han tycker han blivit tråkig och att han bara är en snäll kille som ställer upp på familjen. Han vill ha ett riktigt jobb. Han är osäker på ifall vi är rätt för varandra längre. Meningen efter ändrade han sig och sa att han var osäker på ifall han är rätt för mig fortfarande. Vi kom så långt att han lovade att maila till er eller något annat forum för att söka stöd och hjälp. Vi kom även överens om att han skulle börja söka jobb aktivt. Jag frågade fr o m när han ville börja. Han svarade "imorgon" - vilket skulle inneburit igår. Ingenting hände dock. Jag undrar om det finns något schablon-mönster som jag kan handla efter, eftersom jag stångar pannan blodig gång på gång utan resultat. Det skulle vara en sådan lättnad att få tips om hur jag skall tänka! Jag skulle vara tacksam för ett snabbt svar - tack på förhand Synnöve Hej Synnöve Tyvärr finns det inga schabloner. Det är ofta så att spriten skapar personlighetsförändringar, det kan vara underliggande orsaker som poppar upp under ruset. Vid vissa tillfällen dricker din man för mycket och tappar gränserna för vad han tål, och det skapar problem både för honom och omgivningen. Att han samtidigt blir tjatig och otrevlig kan vara ett tecken på dåligt ölsinne. Din man tänker säkert inte att han skall bli så full som han blir vid dessa tillfällen men han känner inte var gränsen går och vill uppleva ruset. Att han har svårt för att diskutera vad som hände dagen efter är också ganska vanligt. Din man vet med sig att det blev fel, och har kanske tappat minnet och vet inte riktigt vad som hänt och känner djup ångest och ruselser. Att då bli som han tycker utsatt för konfrontation och inte kunna försvara sitt handlande är frustrerande Jag tror att din man känner sig underlägsen dig, det är du som har makten och pengarna. Han har dålig kontakt med sina barn och diverse annat i sin ”ryggsäck” som kanske förmörkar hans liv. Och då kan spriten vara ett sätt att fly från denna verklighet. Det är viktigt att du stöder din man på ett sätt som han inte upplever som krav från din sida, och att ni kan föra samtal utan pekpinnar och att inte leta fel hos varandra. Din man har nog rätt när han säger att han vill ha ett jobb. Ett jobb där han känner sig jämställd med dig, och där han får ett eget personligt värde. Pressa honom inte för mycket utan försök att på ett positivt sätt få honom att tro att det är han som har kommandot. Hoppas det går bra för er och hör gärna av dig. Varma hälsningar Britta
Tack, Britta, för ditt snabba svar. Det är skönt att få bekräftelse av tankar och funderingar på ett professionellt sätt. Jag funderar på hur du menar att jag kan skall försöka "...på ett positivt sätt få honom att tro att det är han som har kommandot." Det är det jag önskar, att han blir mer självständig och får en starkare självkänsla med egenvärde. Menar du kommandot när det gäller saker i vår vardag/i vårt liv/vår ekonomi/hans barn, eller spriten på fester? Alltihop? Har du några konkreta exempel på hur sådant går till? Tack igen och hälsningar Synnöve Svar 2 från Britta
Hej Synnöve Det är alltid svårt att beskriva konkret hur man går till väga, det är så mycket som skall stämma för att det skall fungera men det bästa är om du kan få din man att prata. Att försöka förändra någons livsstil möter ofta motstånd det skapas lätt försvarspositioner. Motiverande samtal är ett alternativ, det bygger på att du utgår från din man hans bild av situationen, oavsett vad du själv tycker. Din man känner sig då förhoppningsvis respekterad. Med en sådan inställning blir det lättare för dig att förstå och hjälpa. Det är din man som är expert på sitt eget liv, vad han kan och vad han vill. Du kan genom ditt förhållningssätt hjälpa honom att ändra sig., och framkalla hans inneboende motiv för förändring. Processen bör bygga på att du utforskar och stöder istället för att uppmana och övertala. Din man gör sin egna val och bestämmer takten. Din roll är att framkalla och frigöra tankar, känslor och upplevelser som motiverar till förändring Om du försöker förstå och respektera din man utan att döma , kritisera eller lägga till egna värderingar. Om din man känner att han blir hörd, sedd och respekterad av dig så ger du honom positiv stimulans och stöd. Det skapar grunden för en bra dialog. Med förhoppning att du hittar något som passar, och hör gärna av dig igen. Varma hälsningar Britta |
||||
