  |
 Till startsida |
|
|
||||
|
Hej Jag vet inte riktigt hur jag ska börja berätta, men min sambo dricker och dricker och jag vet inte hur mycket mer jag klarar av. Vi träffades för 12 år sedan och vi har en son på 9 år. Vi träffades ute på krogen, och när jag tänker tillbaka så tyckte jag att det var konstigt att det första han gjorde på morgonen dagen efter var att cykla till affären och köpa folköl. Det var inget jag var van vid. Jag har redan från början tyckt att han har druckit för mycket, både helg och mitt i veckan. (Han arbetar inte pga en arbetsskada.) Under de första åren var vi särbo men flyttade tillsammans samma år som vi fick barn, när barnet var 1 år ville min sambo att vi skulle bli särbo igen pga av att det inte "gick att leva med mig". Han ville fortfarande vara tillsammans och komma och gå som han ville. Några veckor levde vi familjeliv hos mig och några veckor kunde han leva som "ungkarl" för sig själv. Oftast när jag ringde när han var i "sitt hem" hörde jag att han hade druckit, men det var ju naturligtvis bara som jag inbillade mig och hittade på. Många gånger när jag skulle jobba helg eller kväll och han lovade att komma och vara med sitt barn, antingen kom han inte alls eller så kom han och var full, oftast körande själv i bil! (Han har suttit i fängelse 1 månad för ca 18 år sedan för fyllkörning). 2005 bestämde vi att bli sambo igen och köpte ett hus och det var nu jag inte längre kunde blunda för verkligheten. Jag hittar gömda ölflaskor, vintetror mm. Sambon blir galen att jag "snokar", att jag vakar och kollar honom. Säger att han inte har druckit även fast jag har lärt mig att se om han bara har druckit en folköl. Han säger att jag inte har en sund alkoholinställning som "normalt" folk (jag dricker inte alls). Han säger att han måste gömma alkoholen därför att jag blir "tokig" om jag ser ett sexpack i kylskåpet. Mycket mer kan berättas men då kommer det att bli en hel bok, därför berättar jag om det som hände nu sist. Den 11/9 börjar han att dricka, jag hittar öl 7.2%. Han blir full otrevlig och hittar på saker för att få igång bråk. Allt är mitt fel att han är olycklig, det är som en annan person har tagit över kroppen på honom. Han är i vanliga fall en jättesnäll och lugn person. Dagarna gick och han drack, tillslut fick jag nog, och jag och mitt barn flyttade hem till min mamma i ca 1 vecka. Jag var hem varje dag och "kollade läget". När han hade druckit i 10 dagar började han att varva ner med folköl för att sedan bli nykter och detta innebär att han ligger skakandes i sängen med ångest. Vi flyttade hem igen och han sa att nu skulle det dröja väldigt länge innan han skulle dricka igen, att han vet att det inte är normalt att dricka så mycket men han har inte mått så bra den senaste tiden och att det känns bättre om man dricker då. Och om jag bara kunde bli lite snällare och bättre och inte bråka så mycket så skulle nog allt gå bra. Igår hade det gått 6 dagar nu har ha börjat med folköl, men det är bara som jag inbillar mig som vanligt. När han dricker finns inga spärrar kvar. Han kör bil, säger elaka saker som han aldrig skulle göra i vanliga fall. Jag orkar inte gå på jobbet och alltid ha en klump i magen över vad som väntar när jag kommer hem. Vad ska jag ta mig till? Jag har försökt att få honom till beroendemottagningen men det är omöjligt, "han kan sluta dricka om han vill", "han tänker inte lova att han ska sluta dricka eftersom han vet att han inte tänker hålla det", "han dricker inte för att han känner behov utan för att han vill". Försvarstalen är många. Anledningen att jag stannar kvar är pga min son som älskar och vill vara med sin pappa, men också att jag vill leva med min "nyktra sambo" men samtidigt hatar jag den fulla personen som han blir allt oftare.
Hoppas att det går att förstå den röran jag försöker beskriva. Lotta Hej Jag förstår precis hur du har det. Jag känner igen så mycket av er verklighet. För det första finns det ingen som skall behöva leva som du gör, med all ångest och oro som du känner. Om du tänker efter har varken du eller ditt barn och sambon något riktigt familjeliv. Ert förhållande bygger på lögner och svek och det kan aldrig komma något gott ur det. Jag tror inte att sonen mår så bra av leva så här, barnen känner och ser mycket mer än vad vi vuxna någonsin tror. Under hela tiden som ni känt varann har sambon velat leva ett eget liv, utan ansvar för familj och vad det innebär. Han är en sann egoist som bara tänker på sig själv. Men å andra sidan tycker han nog att det är bra att ha dig till att utföra ”marktjänsten”. Städa, tvätta laga mat och alla andra sysslor som man normalt delar i en familj. Sambon är alkoholist och behöver hjälp, men så länge han inte inser det själv finns det ingen hjälp för honom. Han gör som de flesta alkoholister, kan sluta dricka när som helst och skyller på allt annat än sitt eget leverne. Lovar bot och bättring mellan fyllorna, och att det är du som är dum och tjatig han är dessutom väldigt snäll när han är nykter. Alkoholister blir väldigt skickliga på att manipulera omgivningen, vilket också gör att utomstående har svårt att förstå hur du har det. Du har nu nått gränsen för vad du orkar med, men har svårt för att lämna detta elände som du lever i. För det verkligen ett eländes elände, inget blir som ett normalt familjeliv. Det går inte som normalt att planera in aktiviteter för du har ingen anig om hur din sambo mår vid det tillfället. Att leva i denna ovisshet sliter ont på ditt humör och psyke. Du skriver att sonen älskar sin pappa men vilken förebild är han för sonen? Hur ofta kan han ställa upp och deltaga i sonens funderingar och aktiviteter? Barnen försvarar sina föräldrar hur galet det än är, och många gånger tar de ett mycket större ansvar och blir de föräldrar för sina föräldrar. Du frågar vad du skall göra: Jag ser inte någon framtid för dig tillsammans med den här mannen. Anledningen är att han inte inser eller vill sluta dricka. Han inser inte konsekvenserna av sitt leverne. Ärligt talat älskar han drogen mer än dig och sonen. Så stark är hans förhållande till alkoholen. Jag tycker du har gjort allt du kan göra under de här åren, utan några som helst framsteg. En fortsättning på ert förhållande gör bara att du mår dåligt, blir bitter och det kommer att smitta av sig på sonen. Du lämnade honom en vecka men ändå ”kollade” du hur han mådde varje dag. Han känner sig säker på att du finns till hands och har bekymmer om honom. Så tänk över hur framtiden kommer att se ut för dig och sonen tillsammans med sambon, i andra vågskålen lägger du ett liv utan din sambo, och väg för och emot. Med tanke på att din sambo inte vill sluta dricka tycker jag svaret är givet. Du och din son är värd ett lugnare och lyckligare liv, så gör något åt din situation så snart som möjligt. Hör gärna av dig igen. Varma hälsningar Bengt |
||||
