"Är det värt att kämpa vidare med vårt förhållande?" (9 mars 2008)

Hej,

Jag bor i USA sedan 9 år tillbaks. Flyttade hit med min dåvarande kille, nu min man. Han fick bättre betalt jobb här. Visste inte då att min man var alkoholist, det påvisade sig mer och mer med åren. Han åkte dit för rattfylla, vart av med körkort gick på AA möten, även jag följde med. Livet vart ljusare & jag såg verkligen en framtid tillsammans med den jag älskade. Han sa även då att nu var han redo att bli pappa, vi fick senare två barn som han älskar.

Sedan började han dricka mer och mer, numera dricker han i smyg, gömmer alkohol & dricker när han vet att jag ska vara borta. De sista 2 gångerna när jag lämnat honom med barnen för en dag eller kväll har han druckit även fast han lovat dyrt & heligt att inte göra det. Jag tycker det ar fruktansvärt nu när han gör det tillsammans med barnen. Han dricker oerhört sällan i veckorna utan sköter sitt jobb. Jag är hemma med barnen.

Jag har försökt att nå ut till mina föräldrar, min mans mamma, våra systrar i Sverige, men eftersom han alltid visar sin bästa sida gentemot mina föräldrar & våra systrar & låtsas som att det är vardags strunt & att jag är överdrivet hysterisk eller liknande så tycker de jag ska stanna och kämpa vidare för vårat förhållande, och säger att typ gräset är inte grönare på andra sidan... Tänk på vad du har eller ni tillsammans & barnen osv. De vill inte förstå, och undrar hur jag ska klara mig som ensam mamma utan jobb & husrum, ekonomiskt. Min mans mamma tror jag har förstått situationen & försökt prata med honom, men han lyssnar lika lite på henne som på någon annan.

Jag har sagt flera ggr att han måste ta tag i det här för annars måste vi lämna honom, jag försöker ideligen få honom att förstå hur illa detta kan påverka barnen. Men inför dem kan han vräka ur sig de mest fruktansvärda kommentarer till mig, även hänt till äldsta dottern, nykter som full. Han lovar ständigt att göra något åt situationen men jag förstår att det är dödsdömt, jag har hoppats i många år. Men i nästa sekund ber han mig dra åt helvete, att jag är en jävla bitch & gör inget annat än att förpestar hans tillvaro osv. Jag har många fina minnen tillsammans med honom men jag har insett att inget positivt kommer att förbli av detta.

Jag har tillbringat många somrar i Sverige med barnen när min man jobbat här i USA, då saknar han oss alltid och lovar att han ska ta tag i saken men när vi kommer hit igen är det som det brukar.

Jag vill verkligen ta barnen med mig till Sverige & börja om på nytt....men det känns som jag inte har något riktigt stod.....vad är den bästa lösningen?

Snälla hjälp mig!

Ledsen mamma

  
Svar från Britta
 

Hej

Varför skulle inte du kunna klara dig själv här i Sverige? Du har många medsystrar som är i liknande belägenhet, ensam mamma och som klarar sig bra. Vi har ju bra skyddsnät och bra social standard och jag tror du kommer att få allt det stöd och hjälp du önskar. Så för den delen bör du inte tveka på att bryta upp.

Det svåra med missbrukare är att de är så manipulerande så omgivningen märker inte hur jävliga de kan var inom hemmets fyra väggar. Många utomstående har precis som dina anhöriga svårt att sätta sig in i hur en missbrukare är. Det är som du skriver, att de lägger skulden på dig och att du skall anpassa dig till hans liv och leverne.

Din man uppträder som en typisk alkoholist. Han lovar guld och gröna ängar ena stunden för att i nästa fara ut i otidigheter. Han vill äga dig och bestämma för du är ju bra att ha till att sköta marktjänsten och hemmet.

Med tanke på dig själv och barnen tycker jag att saken är glasklar vad du skall göra. Stannar du kvar kommer du bara att fastna i ett medberoende och få allt svårare att bryta dig loss från förhållandet. Du skall veta att barnen också kommer att känna sig otrygga och kan få framtida problem.

Det är alltid ett stort steg att ta att skiljas och det är ett beslut som växer fram, och ibland tycker man sig inte få det stöd och förståelse från sina närmaste. Men med tiden kommer de också att förstå att det val du gjort var det rätta både för dig och barnen.

Väljer du att bryta upp och åka till Sverige kommer du säkert att finna en lycklig framtid för dig och barnen. Du har framtiden för dig och ta vara på den. 

Varma hälsningar Britta

Svar från Britta