|
Hej
Britta!
Er hemsida är mycket bra, har känt igen mig i flera av berättelserna och
fått bekräftat många saker jag själv kommit fram till.
Jag har levt i ett förhållande med en underbar kille som har problem med
alkoholen. För några månader sedan kom vi till en punkt då jag eller
egentligen vi båda, kom fram till att vi måste flytta isär.
Vi träffades för sju år sedan, båda var vuxna, jag 24 han 29. Han hade
levt i ett långt förhållande som tagit slut ett bra tag innan vi
träffades. Jag hade varit ensam ett par år efter ett kortare förhållande
med en kille som missbrukade alkohol. Jag kände mig redo för ett seriöst
förhållande, hade ett stabilt liv, bra utbildning, fast jobb, kompisar, en
familj som stod mig nära, egentligen allt man
kan önska sig. Vi träffades på en fest och ett par månader efter det blev
vi ihop. Vi tog det försiktigt i början, det tog ett bra tag innan jag
äntligen sa till han att jag var kär i honom, han hade talat om sina
känslor före mig. Efter ett år skaffade vi en gemensam lägenhet och
började en resa som ledde till var vi är nu.
Egentligen såg jag varningstecken från första början. Han drack rejält när
han var ute och festade, ibland kunde han ta det ganska lugnt, framför
allt om jag var med. Redan under första året vi var ihop gjorde han bort
sig i fyllan, inte bara en, utan ett flertal gånger. Han blev alldeles för
full, blev utkastad från krogen, somnade på olämpliga ställen, slog sönder
saker, en dörr, några mobiler, betedde sig olämpligt på ett bröllop (var
helt enkelt kanonfull!), tafsade på andra tjejer, flirtade med andra
tjejer, listan är lång. Hans beteende har inte blivit bättre efter åren
som gått, trots att han nu är en man som närmar sig 40, en vuxen karl. Och
vad har jag gjort? Vad är det för dumskalle
för tjej som har accepterat allt detta?
Jag tyckte att "det där var inte så farligt, vad då, han somnade på
toaletten, han kan väl sova där om han vill och det var ju bara en dörr,
vilken tur att inte var en människa. Okej, han var på den där tjejen med
jag vet att han älskar mig och kommer hem till mig..." Och mellan alla
fyllefester och dumheter hade vi det kanonbra! Han var mycket kärleksfull,
öm, ödmjuk, snäll, social, underbar! Vi har alltid haft ett förhållande
där båda har tagit hand om hemmet, lagat mat, städat, tvättat, vi har
aldrig någonsin varit osams om sådant. Vi har varit varandras bästa
vänner. Vi har haft bra kontakt med våra familjer, många mycket goda
vänner, ett fint hem, ordnad ekonomi, vi har gjort många härliga resor
tillsammans, har planerat att skaffa ett hus, kanske få barn...allt som
hör till livet!
MEN alkoholen har alltid varit med i bilden. Även jag har festat och
druckit men aldrig känt att alkoholen skulle ha tagit en för stor plats i
mitt liv. Jag har kunnat avstå att dricka om jag inte känt för det
och ofta har jag varit nykter då vi gått på fester tillsammans. För han
har det varit annat,
visst har han haft perioder då han har försökt dra ner, han har avstått
helt ett halvår då han fick problem med hälsan, han har avstått från att
dricka starksprit, han har försökt ta det lugnt på fester och ibland
lyckats med det. Allt detta efter att jag varit mycket ledsen över hans
beteende, jag har gråtit, bett och bönat, jag har varit arg, desperat,
allt! Han har aldrig självmant sagt att han vill ha hjälp från någon, han
har aldrig uttalat sig om viljan att bli helt nykter. Jag har sagt till
honom att det finns hjälp att få om man vill, har dock aldrig försökt
tvinga honom att söka hjälp eftersom jag är medveten om att han själv
måste inse att han har problem.
Till slut har jag tagit avstånd, blivit kall, inte visat mina känslor,
inte talat om hur jag längtar efter honom när vi varit borta från
varandra. Det senaste halvåret vi var tillsammans undvek jag tillfällen då
jag visste att han skulle dricka. Bara för att slippa se honom berusad, se
hur han förändras, hur han irriterar sig på mig, se hans äckliga beteende
och själv bli ledsen och besviken.
Han har inte druckit mindre, snarare tvärtom. Senaste året har han druckit
i princip varje helg, ibland (då han varit ledig, jultiden, sommaren) upp
till 3 gånger i veckan. Det är sällan han dricker rejält flera dagar efter
varandra, det händer kanske 2-3 gånger per år. Det vanligaste är att han
dricker "måttliga mängder" dvs. några starköl fredag och lördag eller
också super han ordentligt (han dricker tills han stupar) antingen fredag
eller lördag. Han kan också dricka tisdag, vilodag onsdag, dricka torsdag,
vilodag fredag och sen supa riktigt ordentligt lördag. Som sagt detta
händer några gånger per år då han är ledig från
jobbet. Han har alltid skött sitt jobb utan problem. Det är sällan han tar
återställare med det har hänt, allt oftare på senare tiden. Ibland lyckas
han hålla sig på lagom nivå, beroende på i vilket sällskap han är, hur
mycket han har druckit under senaste tiden osv. Jag har lärt mig att känna
igen tecken, jag kan i förväg säga (om nu någon skulle fråga) att "i kväll
kommer han dricka så mycket att han inte klarar av att klä av sig
själv..." eller "i kväll kommer han att bli snuskig och äcklig" eller
också "den här kvällen kommer att gå bra bara jag förstår att inte titta
på honom fel eller säga ngt som irriterar honom t.ex. kan du vara snäll
och sluta dricka nu". Om det nu hade varit så att han ALLTID hade druckit
lika mycket och betett sig dåligt, men det har gått i vågor och visst, vi
har lyckats gå på fester utan att hamna i konflikt med varandra.
Under flera års tid har jag varit medveten om att jag inte kan ändra på
honom, att jag inte kan ha kontroll över hans liv, ändå har jag haft svårt
för att släppa helt, jag har gjort försök då och då...hoppats på en
förändring, hoppats på att allt skulle bli bra. Kontrollerat, försökt
begränsa antal tillfällen då han haft en orsak till att få dricka.
I stället för att må dåligt över hans beteende har jag försökt
koncentrerat mig på att utveckla mig själv, jag har inte isolerat mig,
tvärtom har jag haft ett mycket bra liv. Jag har skaffat mig en till
utbildning, nu har jag möjlighet till att välja mellan två jobb, jag har
behållit mina egna vänner som alltid varit viktiga för mig och jag har
haft mina egna fritidsintressen. Samtidigt har vi fortsatt att leva vårt
gemensamma liv, träffat vänner och släkt, rest osv. För mig har han varit
den enda mannen som jag varit intresserad av under åren vi varit
tillsammans. Jag har haft möjlighet till att välja andra vägar men jag har
avstått, varför? För att jag älskar honom. Jag är medveten om att jag
lider av medberoende men på något sätt är jag övertygad om att jag
fortfarande älskar honom på riktigt.
Efter många år med lögner, besvikelser, löften som inte behållits,
misstankar om otrohet, oändlig mängd av fester, suparkvällar med kompisar,
nätter då jag varit orolig över var han befunnit sig (han har alltid
kommit hem till slut, det har varit i princip det enda riktiga kravet jag
ställt, att han ska
komma hem så jag vet att han åtminstone lever!), drömmar som det inte
blivit någonting av hamnade vi en situation där vi båda började tvivla på
våra känslor. Om vi verkligen tyckte om varandra, om vi överhuvudtaget
kunde ha någon framtid tillsammans. För några år sedan pratade vi om att
nångång få barn, det har vi inte pratat om under de senaste två åren. Jag
har inte vågat, innerst inne har jag velat men jag tycker att ett barn
inte ska behöva ha en pappa som inte kan ta ansvar för sitt eget liv och
har problem med alkohol. Då när han haft lite bättre perioder har hoppet
tänts igen men oftast har det slocknat lika fort.
Under senaste tiden tillsammans gled vi ifrån varandra, var irriterade på
varandra och till slut kom vi fram till att vi måste flytta isär. Sista
droppen för mig vara att han festade på rejält under julledigheten och
dessutom visade det sig att han hade haft nära kontakt med en annan
tjej. Jag kände att sista hoppet om en gemensam framtid
försvann. Även han kände att vi hade misslyckats.
Nu har jag flyttat till en egen lägenhet. Från första stunden vi tog
beslutet har det känts fel för mig. Jag har saknat honom oerhört mycket
och jag vet att han har saknat mig. Vi träffas ofta och har pratat om vårt
förhållande, försökt reda ut varför det blev som det blev. Båda har
upptäckt att vi fortfarande tycker om varandra och hoppas på att vi kan
hitta tillbaka till varandra. Jag har försökt ta upp diskussion om hans
problem med alkohol och visst har han sagt att han haft ångest och att han
druckit för mycket vissa gånger, men han anser inte att hans drickande är
orsaken till varför vårt förhållande tog slut. Snarare har han skyllt på
att han mått dåligt i förhållandet och dämpat ångesten med alkoholen. Jag
gjorde ett sista försök att ta upp ämnet för några veckor sedan och då
blev han mycket irriterad på mig och ville inte prata om det, han tyckte
att jag inte hade med det att göra nåt mer. Under våra diskussioner har
han flera gånger nämnt att man måste acceptera personen man lever med,
även hans/hennes dåliga sidor. Han har sagt att det är helt okej att
dricka några öl ibland, den som tycker att det är ett problem får väl
tycka så.
Det känns som att situationen är hopplös, att vi har helt olika
uppfattningar om vad som
har hänt och att hans förnekelse är total. Det verkar som att han
förutsätter att jag ska acceptera hans drickande i fall vi fortsätter att
leva tillsammans och jag känner att ingen ska behöva acceptera ett sådant
beteende. Samtidigt älskar jag honom otroligt mycket och längtar till att
få tillsammans med honom. För mig finns det två vägar att välja: bryta upp
med honom och gå vidare i mitt liv eller försöka fortsätta leva med honom.
Jag verkar vara lika beroende av honom som han av alkoholen och ingen av
oss har vilja eller ork att bli av med sitt beroende...
Vad tycker Du, hur allvarliga problem har han/vi egentligen? Ibland känns
det som att det är jag som överdriver och inbillar mig saker. Ibland känns
det att jag är den enda av oss som har en vettig uppfattning om
situationen. Har Du några råd till mig? Jag vet att i slutändan är det
ändå jag som fattar
beslut men just nu behöver jag all hjälp jag kan få. Har pratat med mina
kompisar, min familj och även med en terapeut som jobbar med
alkoholberoende och deras anhöriga och alla har gett mig sitt stöd. Är
mycket tacksam om Du kan skriva några rader till mig. Det som jag inte
nämnt ännu är att det finns alkoholister i hans släkt, hans mamma har
börjat dricka stora mängder under senaste 10 år (hon är runt 60 nu) och
även hans systrar har vissa problem med att kontrollera sitt drickande.
Tacksam för ett svar.
Elina
Svar från Britta
Hej Elina!
Du
får ursäkta att du fått vänta på svar. Jag har läst dit brev flera gånger
för att försöka finna ett bra svar.
Du
älskar den här mannen och ni har haft mycket roligt ihop, men så finns det
saker som förmörkar din lycka.
Ärligt talat tycker jag din man är en stor omogen egoist som både vill ha
kakan och äta upp den. Jag har svårt för att tro att han kommer att ändra
sitt beteende. Han förutsätter att du skall anpassa dig till hans liv och
leverne. Med tanke på hur kär du är och varit har du blundat och förlåtit
hans övertramp. Du har länge försökt att jämka och finna förklaringar, nu
har du börjat bli kontrollerande och övervakande. Följden blir att ert
förhållande blir lidande, du kommer att känna oro och osäkerhet samt tro
att det är du som gör fel.
Tänk över om du är beredd att ge upp din existens, för att anpassa dig
till honom.
Saknaden efter honom kommer att gå över, vad jag tycker kan vara värre är
den tomhetskänslan du kommer att uppleva i ett fortsatt förhållande.
Jag
tror inte han kommer att förändra sin livsstil med tanke på hur ert
förhållande utvecklats.
Hur
du bör göra är upp till dig att besluta, men hur jag skulle gjort är
glasklart. Jag skulle avbryta förhållandet.
Varma hälsningar Britta
Brev 2 från
Elina
Hej Britta
Tack för sitt svar. Jag har börjat känna mig starkare och tror att
situationen kommer att lösa sig på ett eller annat sätt. Tack vare mina
underbara vänner och familj samt min terapeut har jag hittat styrka och
fått en mer realistisk syn på saker och ting.
Han har inte visat några tecken på att vilja ändra på sitt beteende och
jag förstår att jag inte kan fortsätta leva med honom som han är nu.
Framtiden får visa hur allting slutar men just nu koncentrerar jag mig på
mitt eget liv och välbefinnande.
Elina |
|
|
|
Svar från Britta
Brev 2 från Elina
|
