  |
 Till startsida |
|
|
||||
|
Hej, Känns konstigt att skriva detta brev till en helt okänd person. Allt började för ca 2 år sedan med att min sambo och jag som levt ihop i 10 år började att ta lite vin kanske sådär mitt i veckan. Du vet man unnar sig det. Själv var det bara ett glas men för sambon började det även bli en liten whiskey. Detta har ökat och många flaskor har tömts. Vi är en familj på två vuxna och fyra barn, vi har två var sen tidigare. Efterhand som alkoholintaget har ökat tycker jag nu i efterhand att vi hr isolerat oss mer, känns knappt som vi har något umgänge längre. Det har blivit ett antal utbrott efter att han har druckit, är precis om han blir en annan person. En diskussion kan blossa upp ur ingenting och sen är det igång, han skriker och anklagar o ältar gammalt skräp. Vi har märkt att han har gömt alkohol i garaget o på andra ställen och i somras så fick jag iväg honom till en alkoholterapeut efter att barnen och jag upplevt en mardrömskväll med hot och skrik. Han fick förslag på en behandling som han tackade nej till pga priset o lyckades övertala mig att han kan fixa det själv, han är väldigt duktig på att övertala…… Barnen var inte glada åt detta men gick med på att försöka, igår hade den äldsta dottern hittat sprit i garaget, nu var det en annan sort än innan som inte luktar lika mycket. Och vi ställde han emot väggen igår kväll. Han erkänner är ångerfull gråter o säger att han har en massa press på sig. Här känner vi att problemet ligger, han tycker att vi ska ställa upp mer för familjen så han kan slappna av och inte behöver ta till sprit. Vi andra fem tycker inte att det är något problem, men VI har en ständig klump i magen att inte kunna säga vissa saker för då börjar bråken igen. Mina två barn vill inte längre bo hos oss, dottern som är 15 har börjat prata med en psykolog o mår riktigt dåligt. Han skyller allt på mig, jag är orsaken till hans drickande, jag vill inte ha sex , jag ställer för stora krav osv, men hur kul är det att få höra kväll efter kväll att man är en ”jävla idiot” o massa andra uttryck, då är men inte speciellt kärleksfull eller hur? Nu känner jag att inte kan slappna av, måste tänka på vad man säger, han är svartsjuk så mina vänner har blivit som försvunna efter våra tio år ihop. Barnen är så stora så de går ju att prata med och alla tycker o förstår mig om jag vill separera. Är det vanligt att alkoholisten skyller ansvaret till andra, kan nämna en vecka kan det ha gått åt ca 3 flaskor 70 cl sprit. Med vänlig hälsning Lisbet Det kan kännas lite konstigt att lämna ut sig till någon okänd person, och allrahelst när man lever ihop med en alkoholist som tagit det mesta av självförtroendet ifrån en. Man känner sig så ensam och det finns inte många som förstår hur svårt det kan vara att leva under sådana förhållanden. Din sambo har grava alkoholproblem och är alkoholist med tanke på den konsumtion han har. Han visar många tecken på det. Han gömmer flaskor, han får utbrott och skyller på dig och omgivningen. Det är så typiskt alkoholistiskt att förneka, ljuga, gråta och hitta på en massa undanflykter . Som de flesta alkoholister säger han att han skall klara sig själv, men det är bara ett försvar, för att han vill inte göra något åt sina problem. Att skylla på kostnader är inte försvarbart om man tänker på vad alkoholen kostar som han dricker. Det finns också hjälp att få med kostnaderna. Kommunens socialtjänst är skyldig att ställa upp och betala en behandling. Det finns andra alternativ Länkrörelsen eller Anonyma Alkoholister (AA) . De har också hjälp för anhöriga och det är lika viktigt att anhöriga får hjälp och stöd. Vill han inte söka hjälp för sin alkoholism finns det ingen anledning för dig att stanna kvar i detta förhållande. Du märker hur isolerade ni blir, och till slut finns det inga vänner kvar. Det är så lätt att bli medberoende, man ställer upp för husfridens skull och utplånar sig själv och förlorar allt självförtroende. Att dagligen gå omkring med en klump i magen och inte veta vad som väntar är olidligt i längden. Det gäller att du står på dig när du beslutat om du skall separera. Med alla de fall jag kommit i kontakt med och den erfarenhet jag har tycker jag att du bör lämna förhållandet. Din sambo kommer troligen att gråta, hota med att han super ihjäl sig och allt möjligt elände. Men din sambo är en vuxen person som får ta ansvar för sina handlingar, och det är bara han som kan välja om han skall sluta dricka. Du måste tänka på barnen och dig själv i första hand. Hör gärna av dig igen! Varma hälsningar Britta |
|
|||
