| Hej!
Jag bor inte i Vänersborg, men hittade er hemsida som
är mycket bra.
Jag har ensam växt upp med en alkoholist. Min far är alkoholist och höll
upp i sju år. Det var en underbar tid! Jag trodde mardrömmen var över.
Men nu har han fallit dit igen. Han är dessutom mycket sjuk i diabetes
(62 år). Jag är mycket orolig för att hans kropp inte ska orka. Jag kan
inte se hur han ska kunna ta sig ur detta själv. Han vägrar att få hjälp,
fast jag vet att han innerst inne vill det.
Vad ska man göra? Ska man bara se på tills han dör?
Kan ingen komma och hämta honom med våld och låsa in honom för
avgiftning?
Han klarar det inte själv... Ordinarie läkarvård hjälper
inte. De tar bara in folk som "vill ha hjälp"... och han är
envis och påstår att han klarar sig själv, jag vet att han inte gör
det!
Ni kanske inte har svar på dessa typer av frågor, men jag tänkte att
det är värt ett försök i alla fall.
Lena
--------------------
Hej!
Det är svårt att ge generella svar på dina problem och frågor,
men jag skall försöka.
Du upplever samma maktlöshet och oro som alla anhöriga till
alkoholister känner -- att kastas mellan hopp och förtvivlan. Det känns
obeskrivligt grymt att stå vid sidan av och se hur den man håller av,
och tycker om bryts ned och går under.
Alkoholism är en sjukdom, och till sjukdomsbilden hör att
alkoholisten förnekar och inte vill söka hjälp "jag klarar detta
själv" är ett vanligt uttryck. Men din far behöver hjälp med att
förstå, och inse att han har problem, och att han inte kan lösa dem av
egen kraft. Många gånger är det omöjligt för en närstående att
bryta igenom förnekelsen, det behövs hjälp utifrån.
Du
frågar vad det finns för hjälp för din far, men glöm inte dig själv,
du behöver kanske också hjälp. Alkoholism är och blir en
familjesjukdom. Jag anser att de närstående lider mer än alkoholisten.
De anhöriga lever med problemet dygnet runt, medan missbrukaren går in i
"dimman" och sover bort en hel del av tiden.
Ett
gott tecken är att din far levt nykter under sju år, under dessa år
upplevde han säkert att han mådde bra. Återfallet han nu har tagit är
en lika djup besvikelse för honom som det är för dig. Men han har inte
kraften att bryta sig ur missbruket.
Du och
din far behöver hjälp! Det finns länkföreningar, titta i
telefon-katalogen under Länken/Länkarna. De kan säkert hjälpa dig och
din far. De som är medlemmar där (nyktra alkoholister och anhörigrupper)
har varit i samma situation som du och din far, och pratar så att säga
samma språk vilket är viktigt för förtroendet när man skall motivera
en alkoholist att lägga av. Beslutet att sluta är bara din fars, men med
stöd och hjälp tror jag att det lyckas.
Du frågar
också om ingen kan hämta honom och låsa in honom. Jo det finns tvångslagar
"Lagen om vård av missbrukare" (LVM) och det är socialtjänsten
i kommunen som utreder vilka åtgärder som behövs för att avbryta pågående
missbruk och där ingår LVM. Socialtjänsten är också skyldig att hjälpa
till med andra vårdformer.
Du har
rätt i att din far inte vill leva i denna förnedringen som ett missbruk
innebär, det vill ingen missbrukare. Det finns inga hopplösa fall fast
de kan upplevas så. Missbruket har inget sunt förnuft, och är nästan
omöjligt att förstå för utomstående. Många anhöriga känner sig
otroligt ensamma, och vågar tyvärr inte prata med utomstående om sina
problem på grund av den djupt rotade skamkänslan som än idag är förknippat
med alkoholism. Du skall komma ihåg att alkoholmissbruk inte är ett
moraliskt problem - det är ett djupt mänskligt.
Det behövs stöd utifrån, och du ska inte tveka att söka hjälp
och stöd.
Med vänliga hälsningar
Aktiva Länken Vänersborg
Bengt Hagstedt/ nykter alkoholist
PS
Hör gärna av dig hur det går!
Ds
--------------------
Hej
Tack så mycket för ert svar! Det var
skönt att läsa, eftersom det kommer från någon som förstår vad det
handlar om. Allt ni skrev stämmer verkligen! Andra har så svårt att förstå,
det är så komplicerat.
Jag ska försöka ta kontakt med Länken i Stockholm, och se vad det ger.
Tack än en gång!
Hälsningar, Lena
--------------------
Hej!
Jag vill bara ge dig lite feed-back på hur det har gått med min pappa. Läget
var riktigt illa i helgen. Jag hade verkligen panik. Efter många timmar
av övertalning lyckades jag och mina syskon få honom till avgiftning.
Han trodde han skulle klara av det själv, som han gjorde för sju år
sen, men kroppen är inte lika stark. Han hade provat flera gånger. Han låg
inne en natt. Nu har han gått på sitt första AA möte på flera år och
han är hoppfull. Hoppas verkligen det håller i sig! Jag tror inte han
klarar en omgång till! Som tur är har jag en underbar kille som hjälper
mig, men jag vill än en gång tacka för ditt brev. Det är en helt annan
sak när man varit med om det själv, utomstående förstår inte.
MVH, Lena
--------------------
Hej.
Jag delar din glädje när det gäller din pappa. Hoppas bara att det går
bra, men det verkar ju som han kommit till insikt om situation. Det är
gott att du har stöd och hjälp omkring dig för det behövs.
MVH // Bengt
|
