Hej !

Jag vill väl egentligen bara skriva av mig. Det är mina föräldrar eller egentligen mest min mamma som är problemet. Jag är vuxen, sambo och har ett barn på 3 år och väntar ytterligare ett barn efter nyår.

Mamma har haft problem med spriten så länge som min syster och jag kan minnas. Eller snarare att de minnen jag har är ofta förknippade med att mamma blev så fruktansvärt elak när vi var yngre och hon hade druckit. På den tiden hade jag flätor som hon brukade ”hänga” sig i när hon var full och det gjorde fruktansvärt ont.

Det är inte så att hon druckit och varit full på jobbet, vad jag vet. Utan mer ett beteende där man blir pinsamt full på fester, pappa och hon kan dricka två flaskor vin på en kväll, när hon åker tåg själv köper hon med sig en Tetrapak vin, det köps alltid det ölet som har mest alkohol osv.

 Min mamma och min syster har aldrig kommit överens och min syster har fått ”ta mer stryk” än jag. Ja allt har väl lunkat på tills för tre år sedan då jag väntade mitt första barn. Vi hade bjudit hem massa folk på fika och då dyker min mor upp märkbart berusad. Pappa har alltid varit svårare att avgöra ifall han druckit. Det var så fruktansvärt pinsamt för mig och min sambo, och säkert också för min syster som var där. Att hon kom dit full och skämde ut sig, genom att upprepa allt 20 000 gånger, glömma saker hon precis sagt, ja ni vet väl hur.

Detta resulterade i att jag skrev ett brev till min far, jag kände mig inte tillräckligt stark för att konfrontera min mor face to face. I brevet förklarade jag att jag tyckte att det hela var fruktansvärt pinsamt och att jag upplevde att de, eller framförallt min mor hade ett problem och att jag tyckte att de skulle ta kontakt med någon som kunde hjälpa dem.

Pappa ringde mig från mobilen dagen efter och tackade för att jag brydde mig och han skulle prata med mamma. Detta ledde enbart till att min mor blev vansinnigt arg på mig över hela julhelgen. Hon är fruktansvärt långsint. Sedan drack de bara mineralvatten när vi träffades under en tid.

På våren sedan fick vi en flicka som min mor älskar. De satt barnvakt ibland när hon blev lite större men jag var alltid lika nervös att de skulle vara fulla när vi kom hem. Så i somras hände det. Flickan skulle vara hos sin mormor under en dag då vi skulle ha storstädning. Vi bestämde ingen tid då hon skulle hämtas. När hon ringde vid 15-tiden upplevde jag att hon var något berusad men tänkte, naivt, att så kan det väl inte var när hon har flickan.

Jag inser att jag inte ville tro det. När vi kom dit för att hämta barnet var min mor ordentligt berusad och min far hade kommit hem. Vi hade tänkt berätta att vi väntar ytterligare ett barn men varken jag eller min sambo hade lust att säga något när vi upptäckte vilket tillstånd hon var i. Barnet tycker mycket om sin mormor och förstod (förhoppningsvis) inte något. Vi blev väldigt irriterade och ledsna, även min far blev mycket irriterad på min mor. När vi gick hem därifrån var jag oerhört deprimerad och besviken och vi var helt eniga om att det var sista gången vi lämnade barnet där.

Ett par veckor senare skulle vi ha den årliga traditionella kräftskivan. Eftersom det var mest barn så var vi naiva (vi ville väl så gärna) och hoppades att det skulle fungera. Mamma blev som vanligt full och provocerade mig till max. Detta resulterade i att jag slog näven i bordet och sa att hon hade alkoholproblem och att jag tyckte att hon skulle ta tag i dem och att vara full på barnpassningen var det som fick bägaren att rinna över.

Detta ledde till att hon sprang hem med en kasse öl under armen. Jag och min syster som också blev inblandad i allt det här försökte också prata med pappa. Jag sa till honom att jag anklagat mamma för att vara alkoholist och att jag tyckte att de skulle söka hjälp båda två. Som du förstår blev det ingen trevlig fest.

Sedan var allt tyst i ungefär en månad. Min syster försökte dock prata med min far ett par gånger på telefon och ibland höll han med och var förstående för att nästa gång vara aggressiv och fråga hur länge det här med mamma skall fortgå.

 Sedan ringde de och frågade om vi ville komma över på middag en söndag. Jag sa att någon ”trevlig familjemiddag” är jag inte intresserad av men gick med på att träffas. Min sambo och min syster och jag åkte dit. Jag försökte hålla mig lugn och låta min syster föra snacket då jag är mycket hetsigare i humöret.

Vi försökte konfrontera dem med att de hade alkoholproblem och att vi ville att de skulle söka hjälp. Mamma tyckte inte att hon hade problem men höll med om att det var dumt att dricka så mycket när man skulle passa barn. Det blev mycket sagt och osagt. Pappa han bara satt och mumlade hela tiden men sa väl vid något tillfälle att de var tvungna att prata om det igen.

Vårt krav var att om de inte sökte proffshjälp så ville inte vi träffas mer. Sedan har det väl varit tyst i ungefär en månad förutom att mamma har dykt upp ett par tillfällen vid dörren för att lämna presenter till flickan.

Det har gjort mig både upprörd och arg då vi sagt att vi inte ville ha någon kontakt så länge de inte sökte hjälp + att när barnet frågat om hon vill komma in så har hon sagt om mamma är inne så är inte mormor välkommen. Vad ger det för bild till ett litet barn. Vem blir boven i dramat?

Jag skickade ett kort till min mor där jag skrev att hon fick sluta med att dyka upp hemma med saker till flickan och detta gällde jul också. Så länge de inte tog tag i det verkliga problemet var de inte välkomna. Mamma ringde då och sa att de skulle komma och lämna saker. Det var min sambo som pratade med henne och då sa hon också att hon inte förstod vad jag skrivit och att hon tänkte sitta i trappen hela julhelgen och skriva meddelande till våra grannar om att hon inte fick träffa sitt barnbarn.

Eftersom jag inte vill att min dotter skall träffa dem så bestämde sig min syster och jag för att förekomma dem och hämta sakerna hemma hos dem. Vi ringde och bestämde en tid vi skulle komma. När vi kom dit kallade min mor genast på min syster och ville prata med henne.

Pappa och jag gick iväg för att börja plocka in saker i bilen. Jag försökte då prata med pappa om att så här kan vi inte ha det. Jag frågade var han stod i det hela och då svarade han att han hade det jobbigt just nu. Försökte säga att vi alla tycker det är jobbigt och att vi inte hittat på allt för vi tycker det är så himla kul. Sen sa jag det att jag kände mig väldigt hotad av att mamma sagt att hon skulle komma och terrorisera mina grannar.

Han sa att hon hetsat upp sig men jag sa att jag känner mig hotad i vilket fall som helst. När jag frågade om mamma hade förstått något av det vi sagt vid det tidigare mötet så sa han bara att hon är så uppfylld av konflikten. Det hela ledde alltså inte till någonting. Min syster kom strax ut och hennes diskussion men mamma hade varit värre. Hon är helt nojig och tycker tex att det är helt rätt att jag mår dåligt för det är jag som fått henne att må dåligt. Sen sa hon att hon aldrig tänker ge upp sitt barnbarn. Vilket gör at jag känner mig ännu mer hotad. Jag är rädd för vad hon kan tänkas ta sig för. Usch ja det är egentligen så mycket mer än det jag lyckts få ner här men ….

Detta är kanske fel forum men jag kände bara att jag måste skriva av mig.

Hälsningar Camilla

 Svar från Bengt.

Hej Camilla !

Vist kan det vara skönt att få skriva av sig allra helst i ett så här svårt och känsligt problem. Svårigheten ligger många gånger i, vem man skall prata med, och vart man skall vända sig, det erfar jag ofta i mina kontakter med anhöriga och missbrukare.

Jag förstår att du och din syster har mycket bekymmer, och väldigt jobbigt med er mamma.  Med den alkoholkonsumtionen, har hon stora alkoholproblem, som hon behöver hjälp och vård för. Det är bra som ni gjort att ni har talat om för henne att hon behöver hjälp. Jag tycker att ni samlas alla din familj din syster och din pappa och konfronterar din mamma med vilka konsekvenser som uppstår på grund av hennes drickande. Var raka tala om för henne vad hon förlorar på att inte söka hjälp, och vad hon kan vinna på att bli nykter. Det är viktigt att alla är med så din mamma inte kan spela ut er mot varandra. Du och din syster har satt upp regler för er kontakt med mamma var noga med att fullfölja dem. Jag vet hur svårt det kan vara att inte falla till föga för en missbrukare. (Jag vet av egen erfarenhet är nykter alkoholist sedan 20 år.) Vi missbrukare är otroliga att manipulera vår omgivning, och våra anhöriga, få omgivningen att känna skuld och vanmakt. Din mamma känner säkert självförakt och skam över sitt missbruk, men det enda försvar hon har, är att ge dig och din syster skulden.

Det kan behövas hjälp utifrån, har du ”kollat” (telefonkatalog eller kommunen) om det finns någon alkoholpoliklinik på orten där du bor, någon Länkförening, eller Anonyma Alkoholister (AA). De kan erbjuda hjälp för både missbrukare och anhöriga.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att det ordnar sig på bästa sätt.

Med varma hälsningar 

Bengt

Svar från Bengt

Topp

Topp