Alltså hjälp! Jag vet inte vad jag skall göra här. Jag måste hjälpa men jag vet inte hur jag skall hjälpa. Min pappa är alkoholist. Det har han väl alltid varit, så lång bakåt som jag kan minnas. När jag var liten visste jag inte om det, eller jag kanske visst visste om det. Svårt att blunda för en sådan sak men svårt att hålla ögonen tillräckligt öppna för att se saker hos en person som man beundrar mer än något annat som gör att bilden svalnar.

Nu är det i alla fall värre än någonsin, tror jag i alla fall. Jag är vuxen nu, skall i alla fall föreställa det, är nitton år, det börjar bli dags för mig att ta mitt ansvar. Vi är tre syskon... ... min bror har flytt, studerar på annan ort, han orkar inte mer, vägrar blanda sig med detta mer.

Min syster (också äldre) bor här... ... ser allt, plågas med. Har försökt ett antal gånger, med vad vet jag inte men med vad man kan göra. Pratade med henne nyss. Berättade vad som har hänt under dagen. Pappa ringde mig vid fem idag och undrade om jag kunde komma och hämta honom. Inget ovanligt i och för sig, vet inte hur många gånger som jag fått köra när han inte "kunnat".

Problemet idag var att jag inte hade någon bil hemma! Han bor inte med mig, jag bor med mamma bara men han har en lägenhet lite längre bort vilken han  bor i vissa dagar. När han är här så kan jag låna bilen annars har vi ingen  bil. Han ringde mig alltså och frågade om jag kunde komma och hämta honom!!!

Utan bil... ... han hade kört iväg, druckit och kunde alltså inte köra längre. Jag vet inte om han hade druckit innan han satte sig bakom ratten första gången, hoppas inte det för det har han aldrig gjort innan. Jag fick alltså åka buss för att kunna köra hem honom. Han mötte mig i ett oförklarligt tillstånd. han lutade sig mot väggen, kunde inte ens stå. Han var hungrig och ville ha något att äta. Vi köpte hamburgare. Han kunde inte äta själv. Jag fick mata min egen pappa! Han satt som han var invalid eller något. Jag vet inte vad jag skall göra när han är sån, vill bara krama om honom och säga att allt kommer att bli bra, men jag vet att inget kommer
att bli bättre så länge han fortsätter med spriten. När vi skulle åka kunde han inte stå. Jag visste inte vad jag skulle göra. Frågade vart han parkerat bilen. Det kom han inte ihåg. Fick gå å leta efter bilen, hittade den och körde fram den. Skulle gå in och hämta honom. Då satt han och sov, fick försöka väcka honom. Tvingade honom att ställa sig upp och fick tillslut ut honom i bilen. Kom hem, fick inte ut honom i bilen, han hade somnat. Skakade liv i honom. Fick knappt in honom i lägenheten. Han skulle gå på toaletten. Jag gick ut i köket... ... hörde hur han slog i huvudet i väggen fyra gånger. Frågade hur det gick, han klarade inte av att stå upp... ... satte sig ner och drog inte ner byxorna innan han gjorde vad han skulle. Fick dra honom till sängen, ta av honom kläderna. ställa fram spann och grejor. Sedan  gick jag, tog med mig bilnycklarna så att han inte kan köra iväg när han vaknar.
Gick dit för en stund sedan, kollade så att han levde. Han har just fått medicin för hjärta och blodtryck. Han lever hälsofarligt. Jag är livrädd för att han inte skall överleva sin femtioårsdag.

Han har en hög position på sitt jobb... ... fortsätter han så här så kommer det gå ut över jobbet. Inte för att jag bryr mig om i vilken position han jobbar i, bara han jobbar men han bryr sig, för han älskar sitt jobb egentligen, även om det sliter på honom. Lät han bli alkoholen så tror inte jag att allt skulle bli så tungt.

Jag vet att han vet att han gör fel. Sedan kommer ångestattackerna när han ligger och gråter. Berättade vad som hade hänt för min syster. Hon började gråta, hon är lika rådvill som jag. Jag skall prata med honom imorgon har jag bestämt. Jag har tagit bilnycklarna. Det är ju inte bra att köra på  morgonen imorgon när det varit så här idag. Jag skall köra honom, säga som det är, att han måste göra något åt det här. Det är inte bara han själv som han gör illa... ... men jag är så dålig på att prata! Min syster säger att jag är mycket starkare än vad hon är... ... att jag är tuffare! Men det stämmer inte!

Både hon och min bror måste hjälpa mig, jag kommer aldrig orka allt det här själv. Jag skall flytta till hösten. Tycker att det skall bli så himla skönt men idag blev jag jätterädd! Jag kan ju inte flytta härifrån. Ingen kommer ju att finnas där för honom om jag flyttar, vem skall han ringa då??? Jag vet inte vad jag skall göra, jag vill att han skall ta semester från sitt jobb, ta den tid han behöver, söka in till ett hem eller vad som helst.

Jag jobbar på hans jobb, jag har ingen aning om vad de tänker om mig, hur mycket de vet. Ibland känns det som om vissa tittar på mig, vet allt och tycker synd om mig!!! Jag funderar på att prata med hans chef, tänkte säga det till honom imorgon. Att han måste förstå, att jag vill att han skall förstå och lägga fram som förslag att prata med chefen. Han är snäll men jag vet inte vad han skulle kunna göra för att hjälpa. Jag tänker också prata med den här kvinnan han lever med om det inte blir bättre. Jag tänker berätta som det är, vet inte om hon dricker lika mycket eller varför hon inte ser allt!

Jag vet att jag kommer att banga ut i morgon, att jag inte kommer att få hälften sagt. Risken är att pappa kommer vända mig ryggen, att han kommer säga som han brukar... "ja men du vet hur det är, det är ju så"  Att jag veknar och tycker synd om honom, för det gör jag verkligen! Men jag vet att han inte vill att jag skall behöva ta av honom kläderna, att jag skall behöva släpa ut honom från bilen, jag vet att han skäms. Risken är ju att han kommer till den gränsen snart då han inte skäms längre. Då detta är okej. jag vet inte...

Så här kan det ju inte fortgå... ... hela familjen mår ju dåligt över det. Alltså det är fruktansvärt att gå här... ... att springa bort och kolla så att sin pappa andas! Att han inte ligger och kvävs i sina egna spyor eller nåt... ... Jag vet inte vad som kan hända! Och jag är rädd... ... folk tittar ner på mig när jag inte dricker alkohol. Hade de sett detta bara en gång, hade det varit deras pappa i samma situation hade det kanske inte varit så...

Så snälla... ... vad gör man egentligen????

Mvh: Annelie

  

Svar från Britta

Hej Annelie.

Det är inte ovanligt att man inte vill inse att den man tycker om och älskar är alkoholist. Men vad jag kan förstå så har din pappa grava alkoholproblem och behöver vård och hjälp. Det är inte bara din pappa som behöver hjälp även du och dina syskon måste få hjälp. 

Du har liksom många anhöriga till alkoholister, blivit medhjälpare. Det låter hårt men du underlättar din pappas fortsatta drickande. Du ställer upp, kör honom och tar hand om honom i största allmänhet.

Din pappa lever farligt med tanke på sitt missbruk. Tyvärr, är det så att medicinering för de åkommor din pappa har inte får rätt verkan när han dricker. Hans  besvär förorsakas och förvärras till stor del  av hans missbruk.

Din pappa behöver klara och raka besked, du och dina syskon måste enas om att hjälpa varann. Ni måste konfrontera er pappa med hur ni känner och hur rädda och oroliga ni är för det skall hända honom något. Tala om för honom att han måste söka hjälp för sitt missbruk. Tveka inte på denna punkt utan kräv att han gör något. Han är en vuxen person som måste ta ansvar för sitt liv. Du och dina syskon är också vuxna och skall leva era egna liv, ni kan inte hålla på att ställa tillrätta och ta ansvar er far.

Om ni inte klarar detta själva, skall du göra som du tänkte, prata med din pappas chef. Arbetsgivaren har ett ansvar när det gäller anställda som missbrukar. Det skulle förvåna mig om hans arbetskamrater eller chef inte känner till hans missbruk.

Som du förstår skall man inte vara rädd för att söka hjälp och stöd på alla upptänkliga ställen. Ju fler det är som konfronterar din pappa med hans missbruk, dess större chans är det att han inser att han måste ändra sin livsstil och göra något åt sitt alkoholmissbruk.

Du kan få hjälp och råd av Socialtjänsten i din kommun eller om det finns någon alkoholmottagning. Finns det någon Länkorganisation, där du bor så hjälper de till.

Något  måste du göra både för dig egen skull och för din pappas. 

Du dricker inte alkohol själv och är rädd för att folk ser ned på dig på grund av det. Det skall du vara väldigt stolt över, det är säkert tvärt emot det är många som ser upp till dig.

Hoppas dessa rader kan hjälpa dig.

Varma hälsningar

Britta

Svar från Britta

Topp

Topp

Topp

Topp