  |
 Till startsida |
| Min mor är alkoholist. (18/6 2002) |
||||
|
Hej! Hittade av en slump er sida och började läsa. Ju mer jag läste av de insända frågorna desto mer grät jag. Jag kände igen mig i minst ett scenario av varje persons beskrivningar. Det gjorde verkligen ont. Mitt problem är min mamma som är alkoholist. Det har hon varit nästan så länge jag kan minnas vilket blir strax över 20 år. Det började när jag var liten med att hon drack nån grogg mer än alla andra på helgerna, men inte mer. Sen blev det tidigare på fredagen och allt senare på söndagen. I samband med att hon sjukpensionerades rasade allt!! Till slut var det lite varje dag nästan. inte så att hon på något sätt blev allt för full, men klart berusad. De senaste två åren har hon varit ordentligt full så gott som varje dag. Det jag är mest orolig för är att hon äter så vansinnigt mycket mediciner. Hon äter antidepressiva, blodtryckssänkande, sömntabletter i mängder, blodförtunnande osv. Dessutom är hon insulinbehandlad diabetiker. Eftersom jag jobbar som sjuksköterska så vet jag vad konsekvenserna blir av detta blandande och jag har försökt upplysa henne om det...men hon lyssnar inte. Både jag, mina bröder och min far har försökt prata med henne, men hon har ju inget problem!? Vi har försökt stötta henne på alla för mig tänkbara sätt, men det funkar inte. Är vi vänliga är det fel, är vi arga och skriker är det fel, är vi ignoranta så är det fel. Absolut ingenting duger! Hon har suttit barnvakt åt några av sina barnbarn när hon har varit rejält berusad. När hon passade ett av barnbarnen höll hon på att bränna upp huset eftersom hon "glömde" att hon hade ett stekjärn med massa olja på spisen. Hon är inte observant på nåt som händer runt omkring så jag är livrädd att hon ska (naturligtvis inte avsiktligt) skada någon av mina brorsbarn med att passa dem när hon är full!! Toppen kom väl för ca 12 veckor sedan när min far som aldrig annars visar känslor bröt ihop. Mamma lovade då att sluta. Hon tog kontakt med kommunen för ekonomiskt bidrag till hjälp och även med olika instanser som kunde hjälpa henne. När detta var klart beslutade hon sig för att klara det på egen hand. Hon fixade det utmärkt, i 6 veckor. Hon har sagt att detta var de bästa veckorna i hennes liv. Hon mådde bra, sov bra, kunde äta, hennes diabetes var under kontroll, hon behövde inte ta sömntabletter, ja det fanns bara positiva saker. Ändå så rasar allt igen! Hon kunde inte förklara för mig varför hon började dricka igen. Hon sa att euforin av att klara sig utan sprit tog slut. Nu dricker hon värre än förut!! Hon stiger till och med upp mitt i natten och dricker. Hon dricker i runda tal ungefär en 75:a varje dag och det börjar vid 6 tiden på morgonen när hon stiger upp och sen fortgår det... En dag (över en helg) hade hon tydligen missberäknat sitt inhandlande av sprit så på söndagen var det slut. Då drack hon upp fars finaste whiskey. Hon hatar ju whiskey!!! Sist jag tog upp detta med henne så sa jag att jag var besviken, men att jag visste att hon kunde klara det igen eftersom hon fixade de 6 veckorna så bra. Så jag sa att hon skulle ta nya tag och bestämma sig för en dag, utan att säga vilken till någon av oss då det var slut. Det gick hon med på. Då sa hon att det var en student som var kommande som hon hade lovat att hjälpa till på, och då ville hon inte vara full så där gällde det! Vad hände på studentdagen då? Jo redan vid 10 tiden på morgonen var hon så full så hon vinglade och snubblade. Jag kan hantera detta inför andra eftersom jag är uppväxt med det, men jag skämdes så på bekostnad av de som hade studenten. Det var så ytterst pinsamt att hon ragglade runt och luktade så otroligt mkt sprit så jag ville bara dö. Jag vet inte längre vad jag ska göra. Jag är helt maktlös. Det enda jag vet det är att jag trots alla besvikelser älskar min mamma och vill ha henne kvar. Jag vill att hon ska få bli mormor och se mina barn växa upp, men om hon fortsätter så här så vet jag att hon inte kommer att uppleva de dagarna..... Snälla.....hjälp mig. Till och med mitt förhållande håller på att gå åt skogen eftersom jag lägger ner så mkt tid och energi på min mamma. All den ilska jag känner inför henne tar jag med mig hem till sambon. Jag vet att det är fel...men jag kan inte hjälpa det. Jag mår så dåligt, min mamma mår dåligt, min far mår dåligt, ja alla mår dåligt, ändå kan vi inte lösa det... Vad ska jag göra?? MVH Jane!
Hej Jane! Jag har tagit del av ditt brev och förstår precis hur du känner. Att inte kunna förmå din mor att sluta med alkoholen skapar en maktlöshet som bara den kan förstå som upplevt detta själv. Eftersom din mamma ju har druckit under lång tid, behöver hon betydligt mer än sex veckors nykterhet för att kunna göra något åt sin situation. För att kunna göra något överhuvudtaget måste hon från hjärtat erkänna att hon är alkoholist och att det är spriten som styr hennes liv.Det har hon tydligen inte gjort, men de sex veckor hon med knutna nävar "höll" sej nykter invaggade hon er alla i en falsk trygghet. Det är så typiskt det där att "detta skall jag klara själv så håller dom sej lugna". Hon klarar inte detta själv. Hon måste söka hjälp utifrån. Ni i familjen kan finnas till hands och ställa krav. Ställ det kravet att hon tar kontakt med kommunen igen och får möjlighet att genomgå en behandling. Hon vill nog innerst inne detta själv, men det är ju svårt att lägga av med spriten, man kan jämföra med att göra slut med den man älskar. Det viktigaste när ni alla i familjen konfronterar henne är att ni ställer dessa krav och inte viker undan när hon tycker att ni är elaka. Tala om för henne att ni älskar henne och vill ha er mamma som hon är och att hon behövs som farmor och ev. mormor, men hon kan inte fortsätta förstöra både sitt eget och era liv. Du skall också veta att det inte är ditt fel, eller någon annan i fam. att hon dricker. Det är ju hon själv som bär ansvaret för sitt drickande. Det är ju vanligt att den som dricker överför sina skuldkänslor på de närmaste. Jag kan också säja dej att det finns gott hopp om att din mamma kommer att ändra på livet hon lever nu och så småningom bli helt nykter, för det är det som gäller. Det är också bra att vara med i en förening som t.ex. en länkorganisation.Där finns ju de som är och har varit i samma situation och det är till mycket stor hjälp. Man klarar det inte själv, vi människor är ju till för att vara varann till hjälp. Jag slutar för nu, men du kan väl höra av dej ifall du vill ha fler råd och så får jag höra hur det går. Varma hälsningar Britta |
|
|||
