Hejsan Kenneth,  

Jag heter Ann och är 28 år och bor I Oslo, Norge. Jag har varit inne på era fina webbsidor för länkarna i Vänersborg, där ni hjälper fler än bara de som bor i ert närområde. Önskar nästan att vi, under omständigheterna, bodde där nu. Vet du om någon Länkarna eller Aktiva Länken i Orsa, Mora eller i norra Dalarna, där mina föräldrar bor? Kontaktperson eller organisation, jag har försökt att finna det både på internet och telefon, men finner ingenting! 

Jag är full (?!) av beundran för ditt engagemang och för dina svar till Anna Carin, vars pappa är alkoholist.

Du måste bara vara en helt underbar människa!

Situationen är ungefär densamma för min familj, med skillnaden att det är min mor som detta gäller. Och kvinnors missbruk ser ju inte helt lika ut, men nästan. Hon är aldrig full på jobbet tex.

Jag kommer att ta många av dina råd och svar till Anna Carin, inför hennes konfrontation, och applicera det på vår konfrontation nästa helg.

Vi kommer att samlas alla ”barn” från olika delar av landet och i Norden, och köra racet fullt ut.

Min pappa har tagit för mycket redan och nu är det kritiskt!! Också för hans mentala hälsa, men framför allt för oss som familj och för mamma som får svårare och svårare att hålla fast vid den person hon en gång var.... Jag kommer att ta det lugnt och se på det som en sjukdom, för min mor kan börja spotta osanningar och grönt gift ur strupen när hon blir pressad – och eftersom jag är höggravid så kommer jag att låta mina yngre syskon ta den hårdare bataljen... Antar att det är viktigt att inte låta sig provoceras, utan att se sjukdomen för vad den är. Jobbigt när olika personligheter dyker upp var 5:e sekund bara!

Ville inte ta upp din tid eftersom jag inte bor i Vänersborg, men tacka för dina otroligt värmande svar till Anna Carin.

Jag är själv anhörig och vet hur enormt svårt det är att få ledsagning, guidning eller kunskap om hur man hanterar detta på bästa sätt. Det är nästan som om alla måste uppfinna hjulet om och om igen....

Det finns så mycket att säga, och man känner sig enormt utlämnad och tror att allt beror på en själv.

Med Varma Hälsningar
Ann

Svar från Kenneth

Hej Ann!! 

Tack för ditt fina brev. Ditt omdöme om mig värmde mig ända upp till hårfästet!!!

Jag förstår helt och hållet din frustration. Att se en förälder sakta men säkert brytas ned av ett missbruk, och själv kanske bara stå vid sidan och titta på och samtidigt undra vad man själv gjort för fel, måste vara något av det djävligaste som kan drabba ett barn. Det viktigaste i detta sammanhanget är att man kallt kan konstatera att ett barn aldrig kan vara skyldig till en anhörigs missbruk. ALDRIG!!

Att en missbrukare skyller på ett barn är bara en förevändning för att få supa och få barnet att känna skuld och på så vis kan barnet inte "lasta" mamma eller pappa för att denne super. Djävligt men sant.

Jag har själv suttit i källartrappan och köpslagit med mig själv; skall jag byta ut min familj med "kanonfru" och fem underbara barn mot alkoholen. Lyckligtvis valde jag rätt. Detta är ännu ett bevis på att alkoholism är en sjukdom. Den går inte att bota men den går att behandla. Det finns bara en medicin och det är att för resten av livet avstå från att dricka alkohol och en annan sak som man aldrig får glömma det är att skall det fungera så måste man till 100% vara ärlig. Det funkar inte om man bara är ärlig till 99,99%. Hundra skall det vara!

Du och de dina står nu, som du antyder, inför en stor och jobbig uppgift. Det viktiga är nu att ni har klara uppgifter framför er som att ni påvisar situationer där hon har fått ordentliga konsekvenser av sitt drickande. Tala också tydligt om att ni älskar henne men att ingen av er längre orkar med att umgås med henne om hon fortsätter att supa. I detta läget är det hon som avgör! Fråga henne hur det var förr, innan hon drack, hur det är nu, och hur hon vill att det skall bli i framtiden. Återigen är det hon som avgör. Ni kan inte "häng om halsen" på henne 24 timmar om dygnet och ta bort flaskan eller glaset från munnen på henne, eller hur?

Skriv också ner alla frågor ni har till henne för det är jättelätt att glömma vissa saker om det skulle "hetta till", vilket det säkert gör. Gå inte på det gamla vanliga att "jag vet att jag kan sluta själv för jag kan hantera mitt drickande".Blir man blir utsatt för en konfrontation så beror inte det på att man har ont i knäna eller liknande, (för att vara ironisk) utan för att min missbrukar. Ställ krav!! Hon bör under en tid äta Antabus för att komma tillbaka till verkligheten. (Man kan inte dricka sprit och man äter Antabus).

Det måste dock skrivas ut av läkare för man får inte äta Antabus om man t.ex. har besvär med hjärtat.

Ett missbruk innehåller också otroligt mycket känslor, även för den som missbrukar. Man kanske har massor med människor omkring sig men man är ändå otroligt ensam. Man skäms innerst inne "så in i helvete" för man vet att det man håller på med är helt fel, men man har inte ork att själv sluta. Man vågar egentligen inte för man är rädd för att komma tillbaka till verkligheten och möta alla de konsekvenser man måste ta tag i. Men, om hon inte slutar blir ju den enda konsekvensen den att hon fortsätter med ett långsamt självmord. Allting blir ju bara till det sämre.

Det går att komma tillbaka. Det är inte så "djävligt" som en del påstår. Visst, kan det stundtals vara jobbigt men mest beror det på henne själv. Har hon bara en önskan om att vilja leva ett nyktert ochvärdigt liv och kunna få tillbringa sin ålderdom med att se sina barn och barnbarn i ögonen utan att känna skuld och skam, så går det att komma tillbaka. Men hon behöver ha någon att prata med i bland. Kanske hon kan gå på AA-möten eller liknande. Bara hon gör något som stöder henne i hennes arbete med att kunna behålla sin nykterhet. Kanske gå till en kurator varannan vecka. Har man lagt ner dygnets alla 24 timmar på att planera sitt drickande så har man baske mig tid att lägga ner 3-4 timmar i veckan på att behandla sig själv mot ett fortsatt missbruk, eller hur? Det är inget stort krav i tid räknat men det skall ni ställa på mamma.

Själv har jag bara fått bonus och sidovinster sedan jag slutade. Mitt missbruk tog slut den 6 november 1995 efter 28 dagar på ett behandlingshem som jobbar enligt Minnesotametoden. För mig har det betytt ALLT!!!! Jag har fått behålla min familj. Jag skäms inte längre utan är stolt över att alkoholen inte längre bestämmer över mig. Jag har blivit vald till olika förtroendeuppdrag och har idag "häcken full" istället?!

Det mest fantastiska är att få vakna på morgonen, nykter och må bra och veta både vad jag sagt och gjort dagen innan. 

Ni står inför en stor uppgift, eller snarare en kamp, men det klarar ni för ni är flera stycken som jobbar tillsammans. Du får när du behöver höra av dig till mig. Det är inte fråga om att du, som du skriver, tar upp min tid. Jag hjälper gärna till och har jag inte alltid svar så tar jag reda på det jag kan. Jag har ju mina länkkompisar att fråga. Vi är både män och kvinnor och anhöriga som jobbar tillsammans för man klarar inte av det själv, som jag nämnde tidigare.

En kompis till mig, som provat både alkohol och olika sorters knark, säger att det finns ingenting som förändrar hans personlighet så mycket som alkoholen. Du skall inte gå och fundera på saker och tro att det inte finns någon som hjälper dig. Det finns det. I Vänersborg!! 

Hör gärna av dig så jag för hör hur det fungerar för Er.

Många varma hälsningar

Kenneth

PS.

Jag skickar med en fil med ett tal som min 19-årige son höll i skolan häromdagen. Det visar lite att han fortfarande har tankar kring mitt missbruk. Jag tycker själv att det känns jobbigt när jag läser det. Läs upp det som en avslutning på er konfrontation med mamma om ni tycker det.

DS

Svar från Kenneth

Topp

Topp