En hopplös situation (21 dec 2002)

Hej!

Vet inte var jag ska börja för att förklara min situation. Har kommit till det stadiet då allt känns så otroligt overkligt att det mest liknar en hemsk mardröm då allt går i slow-motion och det enda man vill är att vakna. Men efter mer än 20 år känns det som en omöjlighet.

Så länge jag kan minnas har min pappa varit alkoholist och idag är jag 25 år. När jag och min äldre bror var små, var det på helgerna som han drack. Då kunde han gå ut och komma tillbaka full, vilket självklart resulterade i stridigheter mellan han och mamma. Jag vet inte hur många gånger som jag har vaknat mitt i natten av att de skrek på varandra och pappa kastade saker i väggarna. Men under den här perioden var det ändå mer normalt än det är idag. Då var det ”bara” på helgerna, som bestod av att man på fredagen kollade av pappa för att se hur läget var. Ibland var vi en normal familj, andra helger inte. Lördagarna var dock för det mesta fria, bolaget hade ju stängt. Hade han inte druckit på fredagen kunde man oftast slappna av för stunden.  Redan vid den här tiden lovade pappa flertalet gånger att han skulle sluta, men någon hjälp behö vde han inte eftersom han klarade det själv….

Jag har även varit den person som alltid har tagit hand om alla och tagit på mig skulden för att pappa har druckit. Inte för att det beror på mig, utan för att jag inte lyckades hindra honom från att först vara hemma och smyga med drickandet och sedan gå till sina vänner och där bli ännu fullare. För att sedan komma hem och gapa, skrika, beskylla och äckla oss andra. För när han är den hemska personen äcklar han mig, då tål jag honom inte. Vet inte hur många gånger som jag har önskat att det skall hända honom en massa hemska saker, för att när han dagen efter mår dåligt bara vilja krama honom och på ngt sätt hjälpa honom. Trots att jag har varit den som har tagit på mig bördan att trösta mamma när hon varit ledsen, mina tre småsyskon när de varit oroliga och ledsna samt bördan att ständigt försöka hindra pappa, är det ändå min mamma som har tagit den hårdaste smällen.

Med tanke på att jag bara har hört och minns en bråkdel av allt som hon har blivit beskylld för och utsatts för psykiskt (aldrig vad jag vet fysiskt), kan jag förstå att hon mår som hon gör idag. Jag är medveten om att det till viss del även är mammas fel att vi har fått den uppväxten som vi fem syskon har fått, eftersom hon har varit den enda som har kunnat ta oss därifrån, men samtidigt skulle vi aldrig ha klarat det så ”bra” som vi har gjort utan henne. Hon har alltid varit den starka och skyddat oss från att behöva höra en massa och se på hur han betett sig när de bråkat. Hon har alltid varit den som har varit nykter och som man vetat är stark och stödjande.

Idag är dock situationen helt annorlunda. De senaste fem åren har bara blivit värre och värre och allt är som en mardröm. Mamma har idag kommit till den punkten då hon inte är den där starka människan längre. Allt mer har min glada, snälla, omtänksamma mamma förvandlats till att bli mer och mer deprimerad och orkeslös. Det där smittande härliga skrattet är borta, all glädje för att umgås med människor och prata har försvunnit. Likadant är det med min pappa, allt oftare och mer har han druckit. Nu är det inte längre på helgerna, utan i perioder kan det vara flera dagar i veckan, med varierande grad av påverkan. Idag tål han dock ingenting längre, vi andra märker det på honom efter bara en klunk. Han blir genast en annan person. Då är han inte vår pappa utan en hemsk människa med glasaktig och aggressiv blick, blinkande ögon och en motorik som är sämre än ett spädbarns. Hans kropp ! har tagit rejält med stryk och han har problem med både mage, blodtryck, minne mm. Men så emellanåt när han kommer bort ifrån allt, tex. är hemma hos mig, blir han min gamla vanliga glada och roliga pappa som skämtar och mår bra. En person som bryr sig om oss och som inte beskyller mamma för att ha fått oss med ngn annan.

Ja jag skulle kunna fortsätta att beskriva min och min familjs situation i evigheter, kortfattat kan sägas att jag har påverkats på så vis att jag kan komma på mig själv med att reagera på saker som det inte finns ngn anledning till och bli jätteledsen eller arg. Mitt självförtroende är för det mesta lågt och allt har bara blivit värre sedan jag för ett år sedan verkligen erkände för mig själv att situationen är som den är. Samtidigt har jag svårt att lita på folk, främst mina nära och kära, och ta lögner. Min mamma är idag så deprimerad att hon inte orkar ta sig därifrån, hon säger att hon skall göra det med skyller sedan på allt möjligt. När det gäller pappa är han också mycket nedstämd, både för att livssituationen är som den är för dem, samtidigt som han lär ha en massa skuldkänslor. Men han vägrar att inse att han har problem och när jag försökt pratat med honom får jag till! svar att sätter jag in honom på ett hem är jag inte längre hans dotter. Mamma vet jag ärligt talat inte om hon älskar honom längre, hon har i alla fall ingen ork eller vilja att hjälpa honom längre, hon har försökt så många gånger.

När det gäller mina syskon tar den ena det någorlunda ”bra” och klarar skolan jättebra, det som skrämmer mig är ifall han gömmer allt inom sig. Med min andra bror är det annorlunda, han reagerar genom att bli arg och hård, vilket förvärrar situationen hemma ännu mer då de blir arga på varandra och kallar varandra för det ena med det andra. Han har hamnat efter i skolan och orkar idag inte ta tag i det. Min syster har blivit allt mer ledsen och negligerar det mesta och önskar bara att allt skall ta ett slut. Sammantaget är alla ledsna och vill bara att allt ska ta få en ände. Eftersom jag alltid har varit den som har fått alla att må bra, vänder de sig till mig och därmed mår jag allt sämre eftersom jag inte klarar av att hjälpa dem längre.

Anledningen till att jag skriver det här är antagligen både för att jag vill få ur mig lite av allt som finns inom mig, men även för att höra med er hur jag ska gå tillväga för att få min mamma att söka hjälp, därmed tror jag att mina syskon också kommer att må bättre och själva få prata med ngn, samt hur jag/vi syskon skall få pappa att inse. Vet verkligen inte hur jag ska gå tillväga eller var jag kan söka hjälp. Idag bor min familj i Dalsland så jag vet inte om ni vet ngt ställe där de kan få hjälp i närheten. Mamma sökte upp en psykolog för min bror som reagerar genom att bli arg, men då var även pappa med och den sanna bilden kom inte fram, vilket resulterade i att de inte har sökt ngn mer hjälp. Vill bara att allt ska få ett bra slut… innan det händer ngt hemskt och det tar slut mellan mig och min pojkvän på grund av alla spår som det har satt inom mig.  Allt känns verkligen som en otäck mardröm utan slut.

Hoppas på svar och några råd.

Tack på förhand, en mycket förbryllad Maja!

Svar från Bengt!

 
Hej. 

Det var ett fint brev du skrivit. Du har på ett mycket bra sätt beskrivit hur en familj som har en missbrukare inom familjen lever och bryts ned på grund av missbruket.

Inget är nog så svårt att ge sig i kast med som när det finns missbruk hos de närmaste. Hopplösheten som breder ut sig, självförtroendet som bryts ned, ångesten över hur det skall bli i framtiden och känslan av ensamhet samt att inte veta vart man ska  vända sig för att söka hjälp. 

Du är den, utöver din mamma som tagit på dig ansvaret för din pappas drickande, tyvärr är det inte något ovanligt att barn gör så, eller gör som din bror reagerar åt motsatt håll.

På grund av okunskap och att man inte vet vad man skall göra, samt att föräldrarna är det käraste man har, gör att  man inte ”lämnar ut dem”. Problemet blir därför en familjeangelägenhet med mycket skamkänslor och hemligheter.  

Du och din familj har gjort som de flesta familjer i denna situation, ni har blivit medhjälpare.  Din pappas missbruk har blivit en familjesjukdom. Ett tillstånd som sakta men säkert bryter ned hela familjen, av en persons missbruk. Alla får svårt att bryta detta mönster på grund av att missbrukaren är mästerlig på att manipulera familjen och omgivningen. Man fastnar i missbrukets gråa och dystra verklighet, har inte självförtroende eller ork att bryta detta negativa mönster. Det är inget ovanligt att de som lever ihop med en missbrukare  önskar att det händer missbrukaren något så att det tar slut på eländet. 

 Ni måste göra något annars går ni under hela familjen. Ni måste ställa krav på din pappa!  Han måste inse att han har grava alkoholproblem och att han måste söka hjälp för sina problem.

Förklara för honom hur ni upplever nuvarande situation, och hur det var förr. Hur dåligt ni mår och hur oroliga ni är. Försök att samla hela familjen när ni konfronterar pappan med problemen.

Du har så tydligt beskrivit situationen i ditt brev, så jag tycker du kan ge din pappa det så han får läsa det.

Det är bara din pappa som kan avgöra om han vill göra något åt sitt missbruk. Vill han inte söka hjälp måste ni förklara för honom att ni klarar inte av att dela det liv han lever. Du dina syskon och din mamma måste tänka på er framtid.

Det finns olika slags behandlingar för missbrukare där hela familjen ingår. Det finns behandlingshem s.k. Minnesotamodellen på 28 dagar för missbrukaren och där ingår anhörigdagar. Även ni som anhöriga behöver hjälp att bearbeta era upplevelser.

Kostnaden för sådan behandling skall socialkontoret betala om man söker hjälp där.

Det finns ideella organisationer själv blev jag hjälpt genom länkrörelsen, och har nu varit nykter över 20 år.

Din familj bor i Dalsland men jag vet inte var, men hör av dig till Aktiva Länken Vänersborg så kanske vi kan komma på någon lösning. Tfn 0521-19529. Janne jobbar där mellan 10-14 vardagar. 

Skriv några rader och tala om hur det går eller om det är något du undrar över.

Varma hälsningar

Bengt

Svar från Bengt H