  |
 Till startsida |
|
|
||||
|
Hej Britta Hittade er sida på nätet, inte av en slump eftersom jag sökte på ordet alkoholist men ändå, sökresultatet har man ju ingen aning om. Anledningen till att jag söker på ordet alkoholist är för att jag vet att min man är det. Det jag inte vet är hur jag gör framöver. Jag kan inte säga exakt när det började men jag tror att det var efter att vi fått båda barnen så säg att det pågått i 2,5 år. Det började med att jag tyckte att han luktade sprit men han förnekade att han skulle ha druckit, eftersom det handlade om eftermiddag direkt när han kom från jobbet så tyckte jag väl själv att det lät lite befängt. Vi pratade ganska mycket om det och jag förklarade att jag kände mej orolig eftersom hans mamma varit alkoholist och att det kan vara ärftligt. Dessutom har min man i sin ungdom åkt dit för en rattfylla. Andra små tecken förutom andedräkten är att han svänger väldigt i humöret, att det inte går att väcka honom när han somnat bredvid barnen när han nattat dem, att han ibland när jag försöker väcka honom är direkt aggressiv, att han ständigt knaprar på läkerol och att han ofta hittar anledningar till att gå till bilen och garaget. Han har glömt nycklar eller väska eller något annat. Jag är rädd för att detta mail blir en aning rörigt eftersom jag under hand kommer på saker som hänt. I alla fall så städade jag hans lilla skrubb i lägenheten vi hade och hittade flera tomma flaskor. Jag blev alldeles iskall i kroppen, det var som om allt frös till is, helt plötsligt kände jag att jag hade bevis. Konfrontationen gick väl så där, han erkände att han under en period haft svårt att hålla sej från att dricka men att det var bättre nu. Båda mina graviditeter har varit krångliga och min man har upplevt dem som extra jobbiga därför att gamla minnen kommer upp. Sedan gick det en period utan att jag noterade något speciellt och jag la det lite bakom mej. Vi har haft det jobbigt i vår relation förutom detta med att jag hela tiden är på honom som en hök med spriten, min sexlust är helt bortblåst, jag hatar min man med jämna mellanrum, känner mej äcklad av honom och hans behov av sprit. Jag föreslog att vi skulle gå på familjerådgivning för skilsmässa kändes som det andra alternativet. Det var otroligt bra att gå dit, det enda som inte funkade att prata om var just spriten. Jag tog upp att jag led av det och min man förklarade att dels berodde det på att han kände att han inte vågade dricka framför mej utan smög för den sakens skull för att jag har så annorlunda inställning till alkohol. Vår terapeut tyckte att vi skulle bestämma oss för vilka regler som funkade för båda. Min man skulle sluta dricka i smyg och jag skulle tala om vilka tillfällen jag tyckte var ok och vilka jag inte accepterade. Bland annat hade han med sej en öl till tvättstugan vilket jag reagerade på, en vanlig eftermiddag nere i tvättstugan och en ölburk. Strax efter att vi bestämt oss för detta åkte vi på skidsemester med ungarna, under de dagarna vi var där, torsdag till söndag, drack han ur en hela whiskey. Men jag såg aldrig när han drack. Han tyckte då liksom nu att har man semester måste man få koppla av. Det är inte så att han verkar berusad eller uppträder hotfullt och det känns bättre när jag ser honom dricka och inte behöver fundera på om det jag upplever är sanningen eller om jag inbillar mej. Beror väl på mitt kontrollbehov. Tyvärr gjorde vi ett uppehåll med familjerådgivningen under förra sommaren och har inte kommit iväg sedan dess. Min man reser i jobbet och har därför svårt att veta vart han kommer att vara vilket försvårar tidsbeställningen. Vid ett annat tillfälle såg jag min man komma hem och tog med mej barnen för att möta honom vid garaget. Glad i hågen dök jag upp bakom hörnet och fick se honom stå och dricka sprit ur en flaska. Han såg så djävla dum ut och sedan sa han bara: - Här står jag och dricker sprit. Jag rusade därifrån och kände att nu djävlar får det vara nog. Det får bli skilsmässa. Det som hindrat mej hela tiden är ungarna, jag skulle inte klara att ha dem hos min man när jag inte är med eftersom jag inte har det förtroendet för honom. Hans reaktion var att bli arg, det blir han ofta när han känner att han gjort bort sej, ju mer fel han känner att han har desto argare blir han. När han märkte att det inte gick hem började han istället att gråta. Vi hade ett ganska bra snack och bestämde oss för att fortsätta. Nu har jag börjat känna spritdoften igen och mitt jagande på vart han får tag i det har börjat igen. Vi hade små snapsflaskor kvar i frysen sedan jul och nu har han druckit ur dem men kan inte säga när han gjorde det. Han var iväg med jobbet på en konferens och kommer hem och stinker sprit och såg för djävlig ut. Jag blev skitförbannad och frågade hur han kunde vara så in i helvete dum att äventyra både andras liv, våra liv och sitt eget genom att köra dagen efter. Då säger han bara att nu får det vara nog med sprit jag känner det i hela kroppen. Det har han sagt vid ett tillfälle förut när det varit mycket festande på helgen. Det är väl enda undantaget från de andra breven jag läst på er sida, min man är inte fullast och går inte hem sist. Han försöker inte hitta sätt att dricka offentligt utan dricker i smyg. Han säger att det delvis beror på att jag alltid hittar fel på honom, att han inte räcker till varken på jobbet eller hemma. Att jag ställer på honom när det gäller hans relation till pappan. När jag säger att han inte kan skylla på mej att han är alkoholist säger han att det inte är mitt fel men att det delvis är anledningen till att han dricker. Dessutom kan jag hantera spriten lägger han till. Frågan är om och i så fall när det går överstyr helt? Kan jag göra något innan? Ska jag lämna honom? Måste våra barn vara hos honom om jag lämnar honom? Är det rätt att inte låta dem vara hos honom för att jag inte tror på honom när han säger att han inte dricker? Nu över helgen ska jag åka till Frankrike med jobbet. Jag kan inte säga att jag känner jätteoro för ungarna för då hade jag inte åkt, det enda som gnager lite är att han inte ska höra dem om de vaknar. Hittills har det inte hänt något sådant utan de gånger jag har varit borta har han tagit det ansvar som man som förälder ska ta. Men vi är inte lyckliga. Jag tappar mer och mer känslor för honom för varje dag, frågan är om jag ska kräva att han går iväg till AA eller om jag helt enkelt ska lämna honom. Behöver man ha dåligt samvete för att man lämnar honom? Han känner sej påhoppad när jag med jämna mellanrum frågar om han druckit. Jag har försökt förklara att min tillit till honom är borta och han svarar med att säga att det är jag som får jobba med den biten, han kan bara hjälpa till med att inte dricka. Det känns skönt att skriva ner allt en gång för alla, även om det känns lite lustigt att blotta allt, dessutom med min e-postadress och över nätet men jag utgår från att full sekretess råder. Hoppas få lite råd på vägen. Med vänlig hälsning Inga-Stina Svar från Britta Hej Inga-Stina! Jag blir lika bestört
varje gång jag ser och hör hur spriten söndrar och förstör mångas
liv. Det verkar som du
har rätt i dina antagande att din man är alkoholist. Många av de symtom
som du redogör för pekar på detta. Nu är frågan vad
du skall göra åt detta. Ni har ju försökt med familjeterapi som du var
ganska nöjd med, med undantag för diskussionen om din mans
alkoholproblem Det är och brukar vara så att det är inte så många som
förstår vilka problem alkoholen kan skapa. Jag tycker du har
gjort allt rätt hittills. Du har tagit tag i problemen och försökt att
lösa dem . Du har konfronterat din man och förklarat hur dåligt du mår
av hans drickande. Faran är precis
som det blivit för dig att du blir så misstänksam på grund av alla
misslyckanden att du får ett överdrivet kontrollbehov. Jag vet själv
hur det var efter alla löftesbrott. Inte heller jag trodde på vackra löften
och tårar. Det är fullt
naturligt att man tappar lusten för samlivet, tankarna snurrar runt det här
problemet för jämnan. Ni, eller kanske rättare sagt du, är inte
lycklig med detta förhållande. Du har svårt engagera dig i ert förhållande
och tappar känslorna för honom. Att leva tillsammans med en missbrukare
övergår från kärlek till ett tillstånd där alla känslor dör. Faran brukar vara
att man ändå knyts hårdare till missbrukaren och blir ett offer som har
svårt att bryta sig loss. Man blir s.k. medalkoholist och tappar all självtillit
och självsäkerhet för att till slut tro att det är ens eget fel
att det är och blir som det blir. Tror du att det hänger
på spriten att inte er relation fungerar bör du försöka att få din
man att söka hjälp. Vad jag kan förstå är din man inne på ett
farligt spår. Att han av egen kraft skall kunna lägga av med sitt
drickande verkar ju inte fungera. Det finns olika hjälpinsatser.
Det kanske finns någon typ av alkoholpoliklinik i din kommun, eller någon
ideell organisation som Länkförening eller AA. Om inte det
fungerar bör du verkligen överväga fortsatt samlevnad. Om du lämnar
din man behöver du absolut inte ha dåligt samvete. Varför skulle du ha
det? Din man får ta ansvar för sitt liv det kan varken du eller någon
annan göra. Fortsätter du i ett förhållande där du tappat känslorna
och förtroendet för din partner gör du både dig själv, honom och
barnen en björntjänst. Om ni separerar får
ni försöka att komma överens om att ni delar vårdnaden om barnen.
Barnen behöver sin pappa. Men du kan ju ställa krav på honom att han är
nykter när barnen är hos honom. Hur du skall göra
är det bara du själv som kan avgöra. Men jag hoppas du hittar en lösning
som passar er alla. Jag vet hur svårt
det är och hur ensam man känner sig, så hör gärna av dig igen om det
är något du fundera på. Det kan alltid vara skönt att som du skriver,
få tala ut. Varma hälsningar Britta Tack från Inga-Stina Hej Britta Tack för ditt svar. Det känns skönt att få ett svar från någon som man märker har varit i samma situation. Det är ensamt och man är olycklig och framförallt tvivlar man på vad som är sanningen, har jag rätt eller fel i mina antaganden. Sedan kommer perioden när man bestämmer sej för att skita i vilket, det är ok ett tag men sedan är man tillbaka där man började. Jag var ju som jag skrev till Frankrike under helgen och på lördag kväll ringer min man efter att ha druckit. Han har svårt att vara ensam med barnen tror jag för han hade bjudit hem en kompis och hans tre barn. I alla fall så blev jag jättearg och gjorde en sak som jag inte riktigt brukar göra. Denna gång sa jag utan omskrivningar att ring inte till mej när du har druckit för jag ställer inte upp på ditt drickande. Men jag har inte druckit speciellt mycket säger han då och då svarade jag, jag skiter i vilken mängd det handlar om, jag vill inte ha några samtal från dej när jag är här för att ha trevligt. Ingenting du gör ska få mej att ägna tiden borta till att fundera över dej. Sedan la jag på. När jag kom hem
dagen därpå kände jag mej stärkt. Jag kanske inte kommer att lämna
honom men jag kommer att vara rak och tydlig med vad jag känner. Dessutom
ska jag själv ringa och boka upp några tider i förväg med vår
terapeut och verkligen förklara att detta är ett stort problem som inte
går att lösa ensam, det går inte att bestämma saker när den andre har
ett beroende över det normala. Jag är fullt medveten om att han inte gör
detta för att skada mej eller barnen utan att han helt enkelt inte styr
över sitt beteende och det måste han få hjälp med. Du frågade om jag
trodde att det var på grund av spriten som vår relation inte fungerade
och på detta kan jag bara skriva nej, vi har betydligt fler problem än
detta. Några av de andra beror kanske på spriten men en stor del av vårt
problem är mitt sätt att stänga honom ute sedan ungarna kom. Jag har
helt enkelt inte haft någon ork förrän nu. När vårt andra barn kom började
min man på sitt nuvarande jobb, inget perfekt jobb för en som har
problem med sprit, han är nämligen borta stor del av veckorna. När han
kom hem ville han att vi skulle ägna tid åt varandra medan jag bara
ville bli avlöst. Men jag var då så trött på att uppfylla alla andras
behov att jag stängde honom ute. Tyvärr har jag inte släppt in honom
mer och mer i samband med att min kraft sakta men säkert återkommit. Det
var som att jag bara ville vara Inga-Stina, inte mamma eller fru utan bara
Inga-Stina. Men det absolut största problemet är vår brist på fruktbar kommunikation, istället för att säga vad vi egentligen vill säger vi något helt annat och tror att den andre ska uppfatta signalerna ändå. Vi har inte vågat vara öppna och rakt på sak förut. Ofta har våra gräl börjat på detta sätt, sedan har vi skrikit en stund för att sedan prata. Det är väl en av de positiva sakerna som jag ser det att vi inte lämnat något att försvinna av sej själv. Nu när vi börjat prata utan att linda in saker känns det som om känslorna finns, de har inte vaknat men jag kan ändå känna att de ligger någonstans därinne. En sak som jag vill
tillägga och som jag känner är en av anledningarna till att jag inte lämnat
honom är att när det har känts svårt i livet av någon anledning så
har min man funnits där för mej. När jag blir riktigt ledsen eller orolig
så är det till hans famn jag längtar och när han kramar mej känner
jag att allt ordnar sej, allt går att fixa. Om det inte luktar sprit vill
säga! Detta vill jag också kunna ge honom, att inte bara lämna honom i
sticket utan finnas där även när det handlar om jobbiga grejer. Men jag
vill inte stå bredvid och se när han dricker i smyg, det är ju inte att
hjälpa. Jag hoppas på att kunna få honom att förstå att detta
inte är något han kan fixa själv. Annars får jag helt enkelt skapa
mitt eget liv. Tack än en gång
Britta Hälsningar Inga-Stina |
|
|||
