Hej  Britta, jag hoppas du kan ge mig svar på några frågor. Jag är sedan 10 år tillbaka bosatt i Tunisien där jag arbetar för ett svenskt företag. Jag har ungefär lika länge varit tillsammans med en tunisisk man. Vi är båda 35 år.

I början av vårt förhållande var hans dryckesvanor "normala". Men under årens gång - fr a beroende på många besvikelser etc - har han börjat dricka mer och mer. Problemet är att han lägger skulden helt på mig. Han menar att han dricker pga uttråkning. Han vill mycket gärna ha barn medan jag drar mig undan dels beroende på hans drickande dels beroende på att jag inte är helt säker på att jag vill ha barn.

 Jag har dock svårt att tro att han slutar dricka den dag vi får barn. Hans far var också alkoholist.

 Jag vet ej om min pojkvän är alkoholist, men han är i vilket fall farligt nära. Han tar till spriten så fort något går snett, en besvikelse, irritation eller ilska. Han dricker flera gånger i veckan men kan också vara utan ett par veckor.

Min reaktion när han kommer hem påverkad är besvikelse och ilska. Han menar om jag kunde säga ett snällt ord etc så skulle saken bli bättre.

Ofta blir jag anklagad för både det ena och det andra - jag tycker inte att jag skall behöva acceptera det. Här finns inga behandlingshem för alkoholister för det är inget man direkt talar om. Tyvärr är dock alkoholkonsumtionen stor bland den manliga befolkningen.

Han menar att han ställt upp på mig i alla lägen vilket är helt sant men jag har också ställt upp för honom. Han har en stark personlighet som inte kan acceptera att någon försöker sätta sig på honom. Han har svårt att ta kritik. Jag börjar verkligen känna mig som den nolla han anser att jag är när han dricker. När han är nykter är han världens underbaraste. Vad skall jag göra? Det växer en klump i min mage som också säger att det bästa är nog att bryta och det är inte mitt fel.

Många hälsningar Agnetha

Svar:  

Hej Agnetha!

Jag kände så väl igen mej när jag läste ditt brev. Du skall inte tro att han slutar dricka för att du är tillmötesgående mot honom när han kommer hem. Han slutar heller inte dricka för att ni skaffar barn. Han måste bestämma sej för att sluta dricka av egen fri vilja. Du kan inte få honom att sluta, men du kan stötta honom. Själv var jag gift i 20 år med en man som till sist dog av sitt drickande. Vi fick 4 barn, men inte drack han mindre för det. Han var också snäll och trevlig de gånger han var nykter, men det uppväger inte det helvete det är att leva med en alkoholist. Därför är mitt råd till dej att tydligt tala om för honom vilket liv du vill ha tillsammans med honom. Ställer han inte upp på det måste du själv välja din egen väg. Ett förhållande bör ju byggas på ömsesidig ärlighet och trygghet bl.a. Om du stannar kvar och inget ändras i ert förhållande kommer du med största säkerhet bli precis som jag var. Jag var totalt nedtryckt och utan självförtroende och trodde att jag var skuld till att maken drack. Men jag har ett annat liv nu. Jag lever sen 20 år med en nykter alkoholist. Han har varit nykter i 20 år, och han var också illa ute innan han kom underfund med att han måste välja alkoholen eller livet. Det finns alltså inga hopplösa fall, men det är den som dricker som själv måste ta beslutet att sluta.

Det vore roligt att höra från dej igen och kanske försöka stötta dej. Det är ju inga lätta saker detta.

Lycka till och varma hälsningar