|
Hej!
Jag blev så glad när jag hittade eran hemsida. Jag kände igen mig i många
av de som skrivit in till frågespalten, och det både gav mig lite tröst,
men samtidigt blev jag rädd. Det här mailet handlar alltså om min
mamma.
Det är först nu jag vågat erkänna att min mamma nog har
alkoholproblem. Jag och min mamma har under hela min uppväxt (jag är 22
år nu) bott i ett hus tillsammans med min mormor och morfar.
Och när alla varit hemma har det inte varit några problem alls, hon är
världens gulligaste mamma. Men när mormor och morfar varit borta, då
har mamma de allra flesta gånger druckit, kunde börja tidigt på dan.
Jag vet att jag alltid fattat när hon har varit full. Jag märker det
direkt. Jag ser det, jag hör det, jag bara vet.
Som sagt, det var
inte speciellt ofta dom var borta, så under
min barndom drack mamma inte speciellt ofta, kanske någon gång om året.
Men nu är min mormor död, huset är sålt, jag har flyttat till en annan
stad och morfar och mamma till egna lägenheter. Och det är nu drickandet
har börjat bli värre.
Usch, jag blir så
ledsen bara jag tänker på det. Nu under våren har jag märkt att hon många
gånger när jag eller hon ringt har varit full. Jag hör det direkt på rösten,
på en gång. Men när man bor i en annan stad och inte ses så jätteofta
är det så lätt att förtränga och inte bry sig om det. Och jag har
aldrig frågat eller pratat med henne om det.
Men så nu i sommar så skulle jag åka hem och bo hos mamma i ca 4
veckor. Jag ringde runt 10-tiden dagen innan jag skulle komma. Då hade
mamma druckit. Jag sa att jag skulle komma dagen efter och hon sa att hon
skulle hämta mig på busstationen. Och det gjorde hon, och jag märkte
att hon druckit under dagen. Det värsta var att jag visste att hon skulle
ha jobbat den dagen, för jag tog en senare buss så hon skulle hinna hämta
mig efter jobbet. Hon hade alltså inte varit på jobbet eftersom hon hade
hunnit dricka. Jag frågade om hon hade jobbat idag, och hon sa att det
hade hon. Hon ljög mig rakt i ansiktet! Men jag sa inget.
När vi kom hem
tittade jag på hennes almanacka, hon skulle ha jobbat även dagen innan då
jag ringde.. Det betyder alltså att hon varit hemma minst två dagar, som
jag vet, från jobbet och varit hemma och druckit istället. Hon brukar
vara hemma ibland från jobbet för hon har väldigt ont i en axel och
arm, men då brukar hon ju säga det, inte ljuga.
Iallafall, när jag var hemma där så gick hon ju till jobbet som
hon skulle och var nykter. Så en dag när hon var ledig, så hade jag och
min pojkvän bestämt att fara till badstranden och sola. Vi for iväg vid
kanske 11 och var tillbaka vid 15, då var mamma full.
Och jag blev så
arg! Ska jag behöva ha dåligt samvete för att jag vill ha kul och träffa
folk, ska jag behöva oroa mig för henne, och kan hon inte ens låta bli
att dricka dom få timmarna vi var borta?? Så jag frågade henne på
skarpen: "Kan du inte vara ensam en sekund utan att supa dig
full?"
Jag erkänner att
det inte var det smartaste sättet att tackla det, men då rann bara bägaren
över.
"Nu får det
vara nog", säger hon. Ja diskussionen slutade med att hon förnekade
allt, hon sa att hon inte hade druckit en droppe. Och jag sa att det ser
jag, hör jag, och känner jag på lukten att du gjort. Sen var vi arga på
varann ett tag. Men sen när hon nyktrade till var hon ju min mamma igen,
och allt var bra. Resten av min vistelse hemma försökte jag dock passa
in det jag gjorde efter henne, så att hon inte skulle behöva vara ensam
och hinna dricka.
Det var väl efter min vistelse hemma nu i sommar som jag erkänt för mig
själv att min mamma har problem. Jag har inte pratat med någon om det här.
Jag vet att jag borde det. Jag tror jag ska tala med min sambo om det, men
det känns otroligt jobbigt att efter så många år i tystnad prata om
det och erkänna det för någon annan.
Jag vet att det
inte på något sätt är mitt fel. På något vis skäms jag, jag vill ju
bara ha en normal mamma. Jag är så rädd att några av mina vänner ska
träffa på henne ute då hon är full. Jag tycker att min morfar borde märkt
nåt också, de träffas ju en del. Men han kanske gömmer huvudet i
sanden precis som jag. Får jag reda på att hon även i fortsättningen
skiter i att jobba och är hemma och dricker istället, då vet jag att
jag måste prata med någon. Morfar är väl den som är närmast till
hands, men vi har inte den öppna relationen att det känns naturligt att
ta upp en sån här sak. Så jag vet inte hur jag ska göra. Det jag
hoppas på är att någon annan i vår släkt eller någon av mammas
kompisar ska märka det och
ta tag i saken. Morfar, hennes syskon, nån på jobbet eller någon annan
utom jag.
Om jag bara kunde förstå varför hon dricker. Är det för att hon känner
sig ensam, eftersom hon bara dricker när hon är ensam. Eller dricker hon
ensam bara för att ingen ska se henne. Kan hon inte rå för det för att
det är en sjukdom?
Jag skulle vara så tacksam för ditt svar! Få höra din syn på
saken. Bara att jag har berättat det för någon känns skönt. Tack!
/Thilde
Svar
från Britta
Hej Thilde
Det är ett mycket fint brev du skrivit, och du ställer en del
helt naturliga frågor om varför din mamma super. Inte för det är
någon tröst men det är tusentals som ställer samma frågor.
Alkoholism är en komplicerad sjukdom som tyvärr är både svårbehandlad
och skambelagd. För att kunna behandla den måste det till stark
motivation hos alkoholisten.
Alla som dricker, börjar dricka under socialt kontrollerade
former några glas vid festliga tillfällen, men så är det ungefär
ca 10% som har anlag för sjukdomen alkoholism.
Din mamma har värk och kanske hon använt alkohol för att dämpa värken,
det kan också skapa ett beroende. Som du förstår finns det en hel
del orsaker varför en del blir storkonsumenter och alkoholister. Frågan
"varför super Jeppe" finns inget bra och fullständigt
svar på.
Din mamma dricker ensam och det är inte ovanligt. Orsaken är många gånger
att missbrukaren skäms över sitt beteende och inte vill visa
hur mycket hon dricker. Följden av det är att hon förnekar och
ljuger både för sig själv och andra att hon dricker, för det
mesta är förnekelsen total.
Alla sjukdomar går inte att bota, så är det med alkoholism, men den
går att behandla (Jämför med diabetiker) Men för att man skall
kunna behandla sjukdomen alkoholism måste man erkänna att man har
tappat kontrollen över drickandet så din mamma måste erkänna att
hon inte klarar att dricka socialt. Först då kan hon göra något
åt sin sjukdom.
Du har reagerat fullt normalt liksom de flesta anhöriga till
missbrukare gör. Förtvivlan, och skam över att ha blivit förd
bakom ljuset och maktlösheten att inte veta vad man skall göra sköljer
över en.
Du skall inte bära detta ensam, det är inte på något sätt ditt
fel att din mamma dricker. Först och främst skall du dela din
oro för din mamma med din sambo. Försök att lära er så mycket som
möjligt om sjukdomen för att förstå problematiken lite bättre.
Ju fler vi blir som kan tala öppet och fritt om denna sjukdom som vi
gör om andra, ju bättre och fortare kan vi hjälpa dem som drabbas.
Ofta är det så att de flesta vet och känner till när någon har
problem med alkoholen. De som märker det först är anhöriga och arbetskamrater.
Tyvärr har de flesta av oss rädsla för att lägga oss i när någon
dricker för mycket, men är det någon annan sjukdom blir omtanken
och sympatierna nästan översvallande.
Ofta är det inte lätt för anhöriga att agera på grund av att
missbrukaren lätt avfärdar dem. Det är svårare för missbrukaren om
det är chefen eller arbetskamrater lägger sig i och bryr sig.
Om du orkar och kan
tycker jag att du skall tala om för din
mamma hur du känner och upplever hennes drickande. Din mamma skall
vara nykter när du pratar med henne. Försök att inte bli arg,
lessen, besviken när hon troligen kommer med osakliga beskyllningar
och bortförklaringar. Det är hennes naturliga försvar av hennes
nuvarande stora kärlek "alkoholen" som du kommer och stör.
Skriv ner det du tänker ta upp.
Om du tycker
att det kan bli svårt att konfrontera din mamma ensam försök att få
någon med dig, eller så kan skriva ett brev till din mamma före du
träffar henne.
Du får gärna hämta
och skriva ut information från vår hemsida, och delge din mamma dem så
hon i lugn och ro kan studera och se att det finns hjälp att få.
Hör gärna av dig igen, för som du skrev är det skönt att få dela med
sig.
Varma hälsningar
Britta
Brev 2 från Thilde
Hej igen!
Tack så mycket för
svaret. Det var skönt att få respons på ens
tankar och funderingar.
Efter jag skickade det förra mailet till dig har det hänt en hel
del saker. Dagen efter jag skickat mailet for jag hem till min
hemstad och till mamma över helgen. När jag kom dit på fredagen så
hade mamma druckit och säkert under större delen av veckan som hade gått.
På lördagen var hon nykter, och lördagskvällen tillbringade jag hos en
kompis, men mamma hade inte druckit under kvällen heller.
På söndagsmorgon vaknade jag vid sisådär 06.00 och hörde att mamma
gick ut genom ytterdörren till sin lägenhet. Och när jag klev upp några
timmar senare så frågade jag mamma om hon hade vart ut i morse. Och då
visade det sig att hon hade under natten hört några av grannarna prata
om henne, att hon alltid var full etc. etc. Hon hade nämligen ramlat på
balkongen några dagar tidigare, och det var väl då dom började prata.
Hon berättade detta för mig och sa att det mesta dom sa var inte sant,
och jag sa att mamma du dricker faktiskt ganska mycket.
Iallafall resulterade detta i att mamma sa att nu var det slut med
drickandet!! Hon mådde inte så bra under dagen och till slut ringde jag
min morfar, hennes pappa då och han kom över. Hon bröt ihop och berättade
för honom, att hon känt sig ensam och inget att göra. Sen for vi hem
till honom och var där under kvällen. Sen for jag tillbaka med buss.
Hon hade brutit ihop på måndagen igen, och de hade farit till
akuten. Sen har hon fått gått och pratat med en läkare, en psykolog
antar jag?! Tänkte höra med dig om du vet vad som händer när man
kommer till en läkare med ett sådant här problem, vad pratar man om?,
hur kommer de att arbeta för lösa problemet?
Det har gått lite
över en vecka sen detta hände och hon spenderar nu största delen av
tiden hos min morfar, sover där och så. Hon är även sjukskriven månaden
ut. Men hon säger att allt kommer att gå bra och jag hoppas på det.
Det jag är rädd är när hon sedan "flyttar" tillbaka till sin
egen lägenhet igen. När det blir ensamt igen, hur det då ska gå. Nu
har hon ju hela tiden morfar som engagerar sig, men så kommer det ju inte
vara varje dag, dygnet runt, hela året, hela tiden. Men jag hoppas att
hon verkligen bestämt sig och kan stå emot och förhoppningsvis engagera
sig i något så hon sysselsätter sig själv och har något att göra.
Det känns iallafall otroligt skönt att detta har hänt! Även fast
det är jobbigt nu att se och höra att ens mamma mår dåligt, men vad
som helst är bättre än att hon ska sitta och supa för sig själv. Det
känns också skönt att det kom från henne, att inte jag eller någon
annan var tvungen att prata allvar med henne och säga att nu fick det
vara nog. Utan hon hade verkligen fått nog själv. Ibland tror jag nästan
hon hittade på det här med grannarnas prat på något slags omedvetet sätt
för att det skulle komma upp till ytan, men så var det säkert inte. Jag
vet förresten inte vad som händer med grannarna, men det löser sig väl...
Har du några råd eller förslag på vad man kan göra för att detta ska
gå bra, både till mig och till min mamma?
Så det är bara på att hoppas att detta blir en historia med
lyckligt slut. Just nu känns det som att det går åt rätt håll
iallafall!
MVH /Thilde
Svar 2
från Britta
Hej Thilde
Jag vill börja med
att gratulera din mamma som själv har kommit till insikt om sitt
drickande. För dig måste det vara otroligt skönt att det löste sig på
detta sätt.
Det är nu den svåra
resan till ett nyktert liv för din mamma börjar. Jag vill påpeka att
det kan bli bakslag och motgångar med återfall. Det är fullt naturligt
om så skulle ske, jag nämner det för att du skall vara beredd på
eventuella bakslag. Försök att inte bli allt för förtvivlad om så
skulle ske. Det är många års invant mönster din mamma skall
bryta.
Din mamma har fått
akutvård och har kontakt med läkare. Du undrar vad som händer? Ja, det
beror på vad för hjälp din mamma får, om läkaren är kunnig på
alkoholproblematiken.
I ett första skede
är det bra och viktigt med medicinsk behandling. Men för att din mamma
troligen skall lyckas med sin nykterhet bör hon träffa nyktra
alkoholister.
Om det finns någon
Länkförening eller Anonyma Alkoholister på den ort hon bor bör hon söka
kontakt med dem. Det är otroligt viktigt att din mamma får gå på möten
och prata med personer som haft samma problem som hon.
Du hittar dessa
organisationer i telefonkatalogen, eller också har kommunens socialtjänst
adresser.
Om inte din mamma
skulle lyckas på egen hand finns det bra behandlingshem som arbetar
enligt den sk. Minnesotamodellen. Det är en behandling som varar
under 28 dagar. Kostnaden för denna behandling är kommunens socialtjänst
skyldig att bekosta.
Till sist delar jag
din glädje och hoppas av hela mitt hjärta att din mamma och du får en
lugn och lycklig framtid.
Jag vill gärna att
du hör av dig igen.
Varma Hälsningar
Britta
|
