  |
 Till startsida |
|
|
||||
|
Hej Britta! Vilken underbar
hemsida ni har!!! Att det inte tänt
för mig förr att söka på Internet och hitta nåt stöd. Nu har jag
suttit i 2 dagar snart och plöjt igenom allt som ni har på er
hemsida och under tiden har min självkänsla stärkts och jag har läst
brev där vissa har det nästan exakt som jag har det. Man har nästan
hajat till och tänkt, nä men det här måste ju jag ha skrivit själv.
Underbart att hitta en ledstjärna och förstå att man inte är ensam om
problemen. Det har man väl aldrig trott, men i mörka stunder känner man
sig så enormt ensam, rädd och utan att se nåt ljus i slutet. Jag träffade min
man för 14 år sen. Jag hade själv 2 år innan brutit med en man som
misshandlade mig psykiskt och ibland fysiskt. Jag tog mig ur det till
slut med mycket dålig självkänsla men under de 2 åren innan jag träffade
min man hann jag bygga upp mitt inre rätt bra, jag hade min dotter, ett
bra jobb, massor med vänner och en fritid full av aktiviteter. Så på en fest träffade
jag min man, snart 7 år yngre var han men efter att vi träffats en tid
tyckte jag att han var mogen för sin ålder (26 år), varm, omtänksam
och väldigt, väldigt snäll. Dessutom hade vi från början ett väldigt
jämbördigt förhållande, lika mycket kompisar som älskande och det har
vi än idag i nyktert tillstånd. Jag förstår nu
att jag borde ha tagit dom där varningsklockorna som ringde mera på
allvar i början, men man var ju så kär och dessutom upplevde jag
själv en förlorad ungdom med fester och resor så jag förstod inte
att det kunde vara ett långsiktigt problem. Första gången jag
såg honom redlöst berusad var bara ett par veckor efter att vi träffats.
Han kände inte ens igen mig när vi kom hem utan tog mig för nån annan.
Efter hand av vad han berättade själv och kompisar, förstod
jag att den här killen blir inte som andra när han dricker alkohol utan
här måste nåt fattas i hjärnsystemet. Han berättade att från
första gången han drack sprit förlorade han minnet och följande morgon
började han dricka igen. Han hade åkt fast för rattfylla 3 ggr och
mist sitt körkort, gjort massor med konstiga och tokiga saker i fyllan, för
mig lät det som ett under att han överlevt själv och inte
hunnit skada nån annan. Men som sagt, jag såg
och jag hörde historier men tänkte att det där var ju ungkarlsgrejer
som han skulle växa ifrån när han fick stadigt sällskap och blev äldre
med mera ansvar, men ack vad jag bedrog mig. Vi flyttade ihop,
jag sa upp min tjänst och dottern och jag flyttade till hans hemtrakter,
han hade eget företag och kunde ju inte flytta. Jag fick jobb inom
samma bransch och vi var väldigt lyckliga...för det mesta! Numera har vi utökat
vår firma och jobbar båda två med det, så vi är tillsammans kan man säga,
dag och natt. Jag vet inte hur
jag ska förklara hans alkoholbeteende för det är ju inget som pågår
dagligen. Det är ju nog mera som en periodare han fungerar. Har vi vänner
hembjudna eller är vi bortbjudna eller på fest är han alltid
den som blir mest och fortast berusad och det är ingen vanlig
berusning utan man kan minut för minut se en snäll, snygg och omtänksam
person förvandlas till en hånfull, rå, löjlig och äcklig fyllgubbe
som det inte går att ha ett vanligt samtal med. Har ofta varit väldigt
förvånad över detta, han har ju inte ens det glada hålligånghumöret
som vi alla andra har innan han blir för mycket berusad. Så småningom har
han ju "lärt" mig att inte tycka om att ha gäster eller åka
bort, lugnast att vara hemma!! Dagen efter ett
fest skall det drickas igen, efter 1-2 öl är han "inkörd"
igen. Har vi tur kan det stoppa där men ibland fortsätter det i 2-6
dagar. Så kommer den
fasansfulla tillnyktringen, ångesten, bakfyllan och tredje fasen, bedjan
om förlåtelse, skammen och alla löften om sista gången, osv. I början förstod
jag inte att han faktiskt är ALKOHOLIST, ja, faktiskt inte förrän nu när
jag läst er hemsida har jag riktigt förstått att det faktiskt är så
och inget mittemellan. Och som det stod på
er hemsida om periodare, det typiska är heller inte att det går åt
helvete varje gång, utan det typiska är att man inte vet när det ska gå
åt helvete. Och det är fasansfullt att gå och vänta på, kommer det,
vad väntar, hur går det, när slutar det, osv.. Det kan gå månader,
ja t.o.m. år som han kan hålla sig inom rimliga gränser, typ
dricka vin till maten, nån bastuöl ja t.o.m. gå på fest och hålla
sig något ditåt inom ramarna (eftersom jag släpar hem honom) men
förr eller senare har han ramlat dit igen i sina perioder. Vi fick en mycket
efterlängtad dotter för 10 år sen och under min graviditet och månaderna
därpå tog han inte en droppe, nån bastuöl vid enstaka tillfällen var
allt. Det var en mycket lycklig tid som tyvärr förmörkades av att min
mor och storasyster fick cancer och avled i samma veva som vi fick vår
dotter. Under den tiden var han ett mycket starkt och fint stöd som han för
den delen är alltid när han är nykter. Men på de senaste
åren har jag också kunnat märka en förändring fast han är nykter. En
kyla och en tilltagande egoism, ibland undrar jag om hans omtänksamhet
och snällhet är alltigenom äkta utan bara ett (kanske omedvetet) spel för
att få supa och få förlåtelse och att folk ska tycka synd om honom,
(typ, oj då stackarn, han som är så snäll och präktig, inte kan vi
vara arga och skälla på honom, han har det säkert inte så lätt). En sak som han drar
fram varje gång han har sina perioder och som säkert är ett helsike för
honom är att han blev sexuellt utnyttjad av sin äldre bror när han var
liten så därför super han för han skäms och mår så dåligt av
detta. Jag har försökt hjälpa och förklara för honom att han måste söka
hjälp för detta för att kunna lägga det bakom sig och få ro, att han
nu skadar sin egen dotter på samma vis med att få trauman från sin
barndom av att se egen far bli full och förvandlad till en sinnessjuk. Jag har otaliga gånger
hotat, inte bara hotat utan jag har känt att jag inte orkar längre utan
vill helst bara försvinna när han får sina perioder, sagt att han måste
välja men alla gånger har slutat med att jag tänkt okej vi försöker
en gång till. Vi har diskuterat och kommit överens om nån sorts gräns
för vad han kan dricka men det håller ju bara nån tid, det trappas upp
efter hand och vips blev det den där supen för mycket och vi är där
igen. Eftersom vi båda
tycker om att sitta hemma på helgerna och laga god mat och dricka vin och
mysa har jag tyckt att det skulle vara omänskligt att begära att han
skall sluta med den delen, för det mesta har det ju stannat vid det
hemmavid. Men nu förstår jag och hoppeligen han nu efter sin sista runda
att det finns ingen mellanväg, utan att det är ett helnyktert liv som gäller
om den här familjen skall överleva. På sista tidens
perioder har det också kommit kvinnor
in i bilden, nåt som jag inte direkt oroat mig för förr. Han tar
kontakt med en f.d. flickvän och tog en gång taxi till henne 40 mil!!
Var där i 10 min, säger han, och for hem igen. Han har också gått
på strippklubbar, tagit privat stripshower, ligger och kollar på
porrfilmer osv. Allt detta äcklar
mig så in i norden och för mig känns det som om allt fint, all ömhet
och värme försvinner i takt med alla snuskigheter. Jag vet inte om det
har gått så långt att han varit otrogen, finns väl knappast nån chans
att nån vill ha honom i det tillståndet heller, annat än att han
plockar upp nån prostituerad. Själv minns han ju just ingenting av sina
fylleslag men bedyrar att skulle han minnas och ha gjort nåt sånt skulle
han berätta med en gång. Nåja, jag har alltid trott att han varit ärlig
i nyktert tillstånd fast han ljuger sig blå när han är full, men nu
vet jag ingenting längre. Tänk om hela vårt
liv är en lögn!!?! Sista rundan nu började en
lördag och tog slut torsdag kväll när vi ringde en f.d. alkoholist som
kom hit och pratade med honom och fick in honom på en
tillnyktringsanstalt i närmaste stad. Där låg han till lördag, stod
inte ut en sekund till där för ingen kom och pratade med honom och han
upplevde att han inte blev hjälpt av att stanna där. Jag bad honom att lämna
över helgen åtminstone, så dottern och jag skulle få en chans att
andas ut och sova ordentligt men han tiggde och bad så jag gav efter och
hämtade hem honom. Av erfarenhet vet jag att när han en gång fått det
stoppat är det ingen risk att det fortsätter för den gången så det
var jag inte rädd men det är ju också tungt med det här
"efterarbetet". Jag var fast övertygad
att det här var droppen för mig, ringde och sökte lägenhet, dottern
var också villig att flytta, inte roligt tyckte hon men samtidigt tyckte
hon det skulle vara skönt att inte behöva vara rädd längre och hon
ville vi skulle bo så hon kunde fortsätta i sin gamla skola. Jag har pratat och
diskuterat mycket med dottern nu under den sista perioden, hon är så
pass gammal nu att hon fattar vad det är frågan om, ingen idé att skyla
över och smussla mera utan jag har försökt förklara för henne så ärligt
och så gott det går att pappa är sjuk, ingenting är hennes fel och att
hon får tala om för honom hur hon känner sig och hur hon mår när han
är nykter och inte tassa på tå och visa upp en glad min bara för att
vara till lags och för att hon tycker synd om honom. Hon har också gjort
det och tyckte det var skönt att kunna säga hur hon mådde. Han berördes
också av det, har väl inte fattat hur illa han gjort henne, tror inte
han fattar hela innebörden i det ännu men hoppeligen kommer det så småningom. Nu går han hos en
terapeut och har också besökt AA:möten 2 ggr och verkar nog vara rätt
motiverad att sluta, men redan nu efter några veckor hör jag att han nog
gärna vill tänka att han nångång i framtiden ska kunna klara av att åtminstone
kunna dricka ett-två glas vin till maten, så jag undrar i alla fall om
det är menat från hjärtat. Jag har sagt att
jag skall ge honom en chans till och det vill jag ju verkligen också men
jag undrar hur jag skall orka vidare med min rädsla som hela tiden lurar
bakom hörnet. Funderat mycket på
vårt liv nu och jag ser att jag förändrats från en utåtriktad,
positiv människa till en rädd och folkskygg person, som visserligen
visar upp en glad mask men som helst vill dra sig undan och vara ensam. Enda gångerna jag
kopplat av och "nästan" roat mig är när jag åkt ut och
dansat med min bästa väninna som är solen i mitt liv och som gör allt
för att muntra upp mig. Jag älskar att dansa men det gör inte min man
och det skulle jag acceptera bara han skulle vara "ditåt"
nykter när vi är ute med folk. Alla dessa år har
jag ju tagit på mig rollen att vara ett stoppmärke för min man, på
fester, restaurangbesök, danstillställningar och när vi varit
bortbjudna eller haft hem gäster har jag aldrig kunnat koppla av och roa
mig själv, alltid försökt hindra min man från att dricka för mycket
och alltid lirkat för att få hem honom innan det gått överstyr. Trots
att jag gärna själv skulle ha stannat och pratat med folk, kopplat av
och roat mig. Varför, varför
blev det så?!? Och hur gör jag för att vi ska få ett bättre liv hela
familjen?? Hur går man
vidare? Hur stor skada tar vår dotter av allt detta? Hur skall jag
hantera min rädsla? Skall jag sluta agera stoppmärke? Hur hittar man
hoppet och tron på en fortsättning?? Det här brevet
blev väldigt "råddigt" märker jag när jag läste igenom det,
men vad kan det annat bli när allt är ett virrvarr i hjärnan!! Hoppas
du vill och orkar ge mig några synpunkter på hur vi skall fortsätta.
Hopp om svar!! Ha det gott och tack igen för att jag fick ta del av er
hemsida och det underbara arbete ni gör!! Kram från Elsa
Svar
från Britta Hej Elsa! Jag har läst ditt långa och innehållsrika brev och jag kan konstatera att allt i stort kännetecknar livet med en alkoholist, kanske med mindre variationer. För att sammanfatta är det ett helvete med korta avbrott då man hoppas, och sen är det som förut igen. Från början när
man var ”kär och galen” tänkte man att han kommer säkert att ändra
sej, för vi älskar ju varann och då är allt möjligt. Tänk, om det
vore så. Tyvärr är alkoholberoendet så starkt, så allt annat kommer på
andra plats. Som du säkert förstår kan inte DU besegra din rival
alkoholen. Om du fortsätter att leva i detta förhållande kommer du att
gå under, som din man är på väg att göra. Du ställer upp när han
har det jobbigt med bakfyllan och när han tycker synd om sej själv, och
menar att det beror på andra att han super. Det är ju på honom själv
det beror. Han måste SJÄLV ta beslutet att han skall bli nykter. Ingen
annan kan göra det! Du kan inte få honom att sluta dricka genom att vara
som du säjer: Stoppmärke. Han vet ju också så väl att du kommer inte
att fullfölja de hot som du uttalat. Du måste ställa kravet att han på
allvar gör något åt sitt missbruk. Om han inte ställer upp på det, måste
du välja: stanna kvar i hans missbruk som kommer att styra hela er
tillvaro, (om det inte redan är så) eller stå fast vid DINA beslut och
inte vika undan. Du har ju också bekymmer för er dotter som även hon bär
en tung börda. Jag har själv varit i samma situation och handlade ung.
som du, men det var inte rätt varken mot barnen eller mej. Jag hoppas
naturligtvis att han skall inse att han är tvungen att ändra sitt
beteende och verkligen erkänna att han måste ge upp alkoholen om han
vill leva. Då kan du vara med som ett stöd, för det är inte lätt för
honom att skiljas från den man har levt med under så lång tid,
alkoholen alltså. Jag hoppas att du
kommer att stå fast vid kraven du ställer, för då kanske han fattar
att du menar allvar. Du skall först och
främst tänka på dig själv och din dotter och göra så ni två får
ett bra och lyckligt liv. Du skriver att du skall ge honom en chans till,
men det skall vara på dina villkor i så fall. Hör gärna av dig
igen!! Brev 2 från Elsa Hej Britta! Och tusen tack för ditt brev!! Det är skönt att få det bekräftat det man själv vet men ändå inte riktigt vill tro på. Det är så lätt att falla tillbaka i gamla gängor och slå allt ifrån sig och låtsas att allt är bra under dessa "lugna" perioderna. Jag förstår att jag måste tänka mera på dottern och mig själv men det är inte så lätt när rädslan så länge styrt vårt liv och man får dåligt samvete och blir rädd om man tänker för mycket på sig själv. Efter hans sista period har jag haft en längtan att åka bort ett par dagar och bara vara för mig själv och fundera över mitt liv och "landa i mig själv" för här hemma är det så mycket runt en hela tiden som pockar på så man får inte den tid för stillhet och ro man skulle behöva. Dessutom är både min man och vår dotter väldigt "kontrollerande", far jag nånstans och är borta några timmar hinner dom nog ringa flera gånger, det är lite störande ibland att aldrig, inte ens vid frissan få koppla av och vara ifred. Alltnog så har jag
bokat rum på ett badhotell nu den sista september, med örtbad,
ansiktsbehandling, motionsspår o.dyl och tänkte skämma bort mig
själv, borta bara en natt, men jag gruvar mig nåt fruktansvärt nu
redan! Som sagt, dåligt samvete, rädsla över att nånting ska hända här
hemma osv. Men jag ska se om
jag kommer mig iväg ändå. Min man har nu hållit
sig nykter sen sist, går på AA-möten och ska beställa tid till en bättre
terapeut. Han besökte ju en på en gång efteråt men hon kunde inte så
bra svenska så han skall beställa tid till en svensk terapeut. Nog så
viktigt att man kan kommunicera ordentligt såna gånger. Han fick ju en
medicin som heter Esucos (kan ju heta nåt annat i Sverige), milt lugnande
och avslappnande och jag tycker nog att han verkar må efter omständigheterna
rätt bra, sover bra osv. Vi pratar också ibland om saker och ting som hände
och har hänt vid hans perioder men det verkar som om det för oss båda
två är för smärtsamt att hantera än, vi faller båda två ner i"
dalen" och blir ledsna och deppiga, så jag antar att vi får ta
det försiktigt och låta tiden ha sin gång och låta det komma
vartefter. Hoppet är ju det sista som lämnar en och hoppas gör jag
fortfarande. Kanske han till sist har förstått själv vad som krävs. Tack igen för ditt
svar, det betydde väldigt mycket för mig!! Med önskan om en härlig
höst från Elsa Svar 2
från Britta Hej Elsa! Det låter så skönt
att du börjar få ordning på ert förhållande. Det är ganska vanligt
att de runt omkring blir ”kontrollerande”. Din dotter känner säkert
en viss oro, och din man är rädd att han skall förlora dig. Han kanske
börjar förstå att du kan ta egna beslut, och att du börjar tänka på
dig själv. Du skall absolut
resa till badhotellet och njuta och koppla av. Prata med dottern och din
man att du behöver få vara ifred och känna lugn och ro. Medicinen din man fått
känner jag till, och den används också här samband med alkoholproblem
och är knappast vanebildande. Tänk bara på dig
själv denna gång och se fram emot och njut av behandlingen på hotellet
! Varma hälsningar Britta |
||||
