"Han tycker att jag är den jobbigaste och tjatigaste som finns." (30 jan 2004)

Hejsan

Min sambo var nykter alkoholist när jag träffade honom. Han hade då tillbringat ett år på behandlingshem dit han kom som 22-åring. En ung alkoholist med andra ord som växt upp i en familj där pappan är alkoholist, dock nykter numera.

När träffades hade han inget eget hem, skulder och var allmänt vilsen men ändå hoppfull om sin nykterhet och glad i största allmänhet. Jag var 21 år. Vi flyttade ihop. Nu 6 år senare så har han betalt av alla skulder, utbildat sig inom data samt äntligen fått ett jobb som han velat ha. Tidigare har han just jobbat inom missbruksvården. Tror att detta gått så bra för att jag inte var från samma ort där han växt upp och att vi tyckt om varandra så mycket.

I våras åkte han på en resa med några vänner och tog sitt första återfall på 6 år. Jag blev chockad men vi talade igenom det. Han hade bara velat vara en av grabbarna.

Det har ju varit problemet de senaste åren att han är så ung och de flesta i hans ålder umgås med en öl eller två. Så är det bara.

Jag dricker sällan, går ut ibland men jag festar inte. Vi har suttit inne med datorerna och TV:n många helger eller gått på bio.

I somras var han ute och bodde då hos sina föräldrar. Jag fick inte veta ngt men hade en konstig känsla och visst var han ute och festade. Jag trodde att det var en annan tjej också men han förnekade det. Jag samlade hans familj och vi talade om att vi visste att han ljög för oss alla. Vi ville veta vad som gällde. Jag vill kämpa för honom. Under den här tiden blev han mer arrogant och kall, nästan cynisk. Han som alltid varit så ödmjuk. Han ville inte lyssna på oss. Sa att han kommit så långt när han arbetat med sig själv. Jobbade på ett riktigt jobb, åt medicin som fått honom att bli lugnare (han kan få ilskna utbrott, inte på mig men på bilen och datorn och sådana saker). Han ville bara vara normal.

Tiden gick. Jag skäms lite för att säga det men vi var ute några gånger tillsammans, jag hade aldrig roligt, kunde inte slappna av och märkte att han drack mer och mer, ofta mer än de andra.

Strax innan nyår kom smällen som jag väntat på. Efter att förnekat det i ett halvår visade det sig att det fanns en annan tjej. Då hade jag varit hos mina föräldrar över julen och han hos sina. Han hade festat 4 dagar av 7. Han ville vara ensam, sa han. Han trodde inte att han kände ngt för mig längre, annat än vänskap. Vårt förhållande var över. Denna nya tjej festar hårt och ställer inga krav. Hon är mycket yngre.

Jag vägrade släppa. Han blev förvånad över min känslosamma reaktion, trodde inte att vi betydde ngt för varandra längre. Det är sant att det varit sämre mellan oss. Jag har varit upptagen med mitt jobb och inte alls gett honom uppmärksamhet.

Vi hade några hemska dagar, han sa att han hellre sårade den nya tjejen än mig. Men handlade det om rädsla för att släppa taget eller var han inte kär i mig längre? Han visste inte. Vi skulle tänka. Jag åkte hem till mina föräldrar. Samma kväll trots att han lovat mig att inte ta kontakt med henne förrän vi rett ut vårt så åkte han till henne. Hon var med en annan. Han söp sig full och slog sönder inne på en krog. Polisen kom. Hans syster fick hämta honom och dagen efter talade han om för mig att han varit en idiot och att han vaknat upp nu. Han mådde så dåligt och erkände att han tappat kontrollen. Det var inte vad han ville.

Plötsligt ville han kämpa. Jag kände igen hans röst, hans vilja. Jag blev glad trots att jag vet vilket jobb det innebär. Tyvärr var jag fortfarande hos mina föräldrar. Vi talade med varandra i telefon och i tre dagar var han underbar. Fjärde dagen sa han att han fortfarande ville vara ensam, bo ensam och göra som han ville. Han var inte säker på mig längre.

Han säger nu att han inte dricker men han går inte till jobbet och medicinen är slut. Läkaren är på semester och han vill inte att jag ska komma hem. Han tycker plötsligt (igen) att jag är det jobbigaste och tjatigaste som finns. Jag kan inte prata med honom alls, han bara svara att han inte vet någonting, att det är rörigt i honom. Jag vill kämpa för honom, oavsett om han inte vill ha mig mer. Vänskapen och de år vi haft betyder mycket. Men jag är 27 år och har ingen erfarenhet alls. Hans familj gör inget och jag står ensam. Ska jag åka till honom eller inte?

Vart ska jag vända mig?

Vad kan/ska jag/vi göra?

Mvh
Sofie

Svar från Britta

  
Hej Sofie.

Ni har haft några bra år, men det verkar som ni har levt ett skyddat liv. Suttit mest hemma och bara umgåtts med varandra. Att ni levde så kanske var av rädsla för att din sambo inte skulle klara ett vanligt förekommande ungdomligt uteliv med fester och dylikt.

Fast man är nykter alkoholist kan man inte isolera sig, utan man måste lära sig att möta de dagliga problem som finns runt omkring oss. Ni har troligen av rädsla för misslyckanden  gjort ett omedvetet val och avstått från uteliv och vanligt umgänge.

Du har haft svårt att koppla av när ni varit ute antagligen  är det väl ett symtom på att du inte riktigt fullt ut vågar lita på att han inte skall ta sig ett återfall. Då har ni; eller är det du som fördragit att sitta hemma för att inte utsätta ert förhållande för någon form av frestelse.

Din sambo är alkoholist skriver du, så han skall absolut inte dricka något som innehåller alkohol total avhållsamhet är vad som gäller för en alkoholist. Med din beskrivning av hur han uppför sig och dricker när han dricker tyder på att han lider av sjukdomen alkoholism.

Detta har satt press på ert förhållande och din sambo har samlat på sig ett uppdämt behov av att få leva som andra ungdomar lever idag.

Det är mycket som pyser fram hos din sambo, han lever i någon form av kaos och vet nog inte hur han skall hantera detta. Det blir beskyllningar och oövertänkta utfall mot dig som du med rätta uppfattar som mycket orättvisa.

Ert förhållande har gått i baklås eller kanske ni har växt ifrån varandra och inte har så mycket gemensamt. Du är beredd att kämpa för honom och det är fint av dig men gör det som medmänniska och ta inte allt för stort ansvar för din sambos uppträdande. Det är han som måste ta ansvar för sitt handlande och de konsekvenser som följer av det.

Faran är att du liksom många medsystrar  fastnar i ett medberoende som de inte kan ta sig ur.

Din sambo har varit på behandlingshem, det brukar finnas möjligheter att få hjälp den vägen. De har erfarenhet av återfall och känner till din sambos problem. Jag tycker att det är lämpligt att vända sig dit.

Ni är unga båda två så klamra er inte fast vid det som varit. Var tid har sin period, och ni har kanske haft er lyckliga period tillsammans. Det är dags att bryta upp och gå vidare.

Hör gärna av dig !

Varma hälsningar
Britta

Svar från Britta