  |
 Till startsida |
|
|
||||
|
Hej Britta Jag vet inte
riktigt var jag skall börja så orden som kommer nu är fritt från mitt
hjärta. Jag lever sedan tolv år tillbaka med Berra. Vår resa genom
livet har inte varit den lätta och tidigt insåg jag att Berra hade
problem med alkohol. För "unga" har vi fått brottas med
problem som satt djupa sår. Vi har aldrig gjort varandra fysiskt illa.
Berra är en kille som aldrig ger upp, han har vuxit upp under de mest
konstiga omständigheter man bara kan tänka sig, hela hans familj har på
ett eller annat sätt problem. Tonåren var inte kul för Berra. Han
festade, hamnade alltid i trubbel och polisen var ofta inblandad. Trots
detta har Berra klarat sig undan med bra betyg som han skaffat sig i
vuxenlivet, studier vid universitet och ett företag som bara växer.
Berra blir alltid omtyckt var han än befinner sig och han har en
oerhörd förmåga att tala klokt och få människor att känna sig
trygga. Berra är en snäll människa som jag tycker så mycket om!!!!!! Berras problem
bestod inte i att han drack alltid. Hans problem bestod snarare i hur
mycket han drack då han väl festade, drack snabbt för att nå
berusning, helst själv, blev arg, fick alltid ångest och han ville bara
somna. Han höll alltid uppe långa perioder för att sen kanske dricka två
max tre gånger och detta upprepades gång efter annan. Hela hans barndom
har speglats utav en social misär där alkoholen har haft en tragisk
inverkan på honom och hans syskon. Berra försöker
finna sin väg idag och till ett nyktert liv. Han har gått i terapi, inte
så lång tid kanske lite mer en ett halvår totalt. Jag har varit med vid
ett par tillfälle och vi diskuterar för det mesta öppet problemen hemma
som har varit. Han äter antabus och tycker de fungerar bra. Nu har det
dock hänt, det som jag inte trodde eller snarare sagt inte ville vara med
om en gång till. Under hösten var Berra med om en jättepärs i företaget
och arbetade dag och natt bokstavligt talat. Han var på företaget även
då han sov. Hans sinne arbetade på högvarv. En kväll då allt bara var
pest gick han ut och gick, in på puben, drack två öl och tog ett beslut
om att detta var inte vad han ville. Gick hem och var öppen mot mig och
vi diskuterade det som hade hänt. Det tog mig hårt och jag fick inte läka
detta för nu hände det igen i helgen. Han var på kalas hos sin bror, där
festas det alltid och det tjatas alltid om "ta nu en öl du är väl
inte rädd för regeringen eller" osv. Berra äter antabus, drack ändå
två öl och blev självklart super dålig. Detta trots att han vet om
biverkningarna, han förstår inte själv varför han gjorde detta. Jag har så ont i
mitt hjärta och det finns inga ord för vad jag känner. Min själ älskar
Berra detta har jag aldrig tvivlat på och bägge har alltid känt att det
här är det rätta. Vad vi däremot vet är att alkoholen och oss aldrig
kommer att funka och att det satt djupa sår hos oss bägge. Nu när detta
har hänt känns det som om jag denna gång inte kan ta mig ur mitt mörker
för det är just mörkt jag ser på min tillvaro. Jag har alltid varit så
stark och gett mig tusan på att vi skulle lösa detta. Jag ser en så
underbar varelse i Berra. Självklart är ingen felfri och vi bråkar om
städning och disk som alla andra men utanför detta så har jag aldrig
velat leva med någon annan. Men nu, gör det bara så ont och jag ställer
mig frågan, lurar jag mig
själv? Lever jag efter något som inte finns? Jag pratar inte
direkt med någon annan om problemen. Mina syskon och min ena systers
sambo har jag visst öppnat mig för och de vet om läget. De kan bara
finnas där det vet jag, och det är våra liv det handlar om och därmed
är det endast våra egna beslut som vi kan påverka. Jag vill att jag
och Berra skall ha det bra men nu gör det så ont. Jag vill inte sluta
tro på honom jag vet att han kommer att bli fri. Men jag är bara så förvirrad
och öm i mitt hjärta. Med vänlig hälsning
Cassi Svar från Britta Tack för dit brev.
Det är som du skriver svårt att prata med utomstående, och det har du rätt
i jag vet av egen erfarenhet och genom många berättelser hur
ensam man blir och känner sig. Att slitas mellan
hopp och förtvivlan sliter på
kärleken. Att inte känna trygghet med den man älskar och alltid ha en
misstanke att det inte står rätt till sliter på ett förhållande. Jag tycker du skall
visa det brev du skrev till mig för Berra, och att ni i lugn och ro
pratar igenom ert förhållande, och kanske främst vad Berra skall göra
för att komma ur sitt alkoholberoende . Han verkar ju vara
en kille med god vilja och vet vad han vill. I nuvarande läge tror jag
att han rusar på för fullvarv och glömmer det viktigaste, att ta vara på
sitt eget liv. Berra måste förstå
att han aldrig kan dricka, det är total avhållsamhet som gäller för
honom. Har Berra gjort
klart för sin bror och andra kompisar att han kan inte dricka, och att
han har slutat? Det måste han göra, han måste vara ärlig och säga som
det är. Respekterar de inte Berras förklaring bör han bryta den
bekantskapen, för de är inte några riktiga kompisar. Berra måste
söka hjälp och även du behöver stöd och hjälp. Att klara det själv
är näst intill omöjligt, man behöver någon att prata med. Det finns kanske någon
Länkförening på er ort eller AA du hittar dem i telefonkatalogen. Det
finns också behandlingshem eller kanske någon form av alkoholpoliklinik
som kan slussa er vidare. Med förhoppning
att ni kommer på någon bra lösning. Varma hälsningar |
||||
