"Han vågar inte berätta för mig." (16 juni 2004)

Hej!

Jag träffade en helt underbar 40-årig man förra sommaren genom gemensamma bekanta. Jag begrepp tidigt att han har haft problem med alkohol, men han lever nu sedan drygt 2 år som nykter alkoholist. Vilket verkar fungera bra. Han klarar av att hantera att andra dricker vin till maten i hans närhet, men avstår helt själv. Jag tror att han går på AA-möten regelbundet. Att han inte dricker själv förklarar han med sitt idrottande och tävlande. Jag har fått mina misstankar om hans alkoholism  bekräftat av vår gemensamma vän.

Mitt problem är att han inte verkar vågar berätta detta för mig och jag har dåligt samvete för att jag inte säger något om att jag redan vet det. Det tog bara några veckor innan jag hade förstått det dels genom saker han säger och inte säger samt att jag märkte att alkohol var ett känsligt samtalsområde. Jag försökte vara finkänslig och inte säga något för att vänta tills han själv är mogen att berätta. Men hur länge ska jag vänta? Jag tycker att det är ok och att det inte är något hinder för att ha ett förhållande. Jag vill dock att vi ska kunna vara öppen om det för jag tycker ju att det inte är något som han ska behöva dölja eller skämmas över. Jag tycker ju inte att hans alkoholism gör honom till någon sämre människa än någon annan. Han har massor av fina sidor och jag tycker väldigt mycket om honom. Det är ju en sjukdom och jag ser ju att han kan hantera den, åtminstone idag och om han tar sig ett återfall, så är det upp till honom att se till att bli nykter igen för sin egen skull.

Jag tycker att han borde vara stolt över att han har klarat av att bli nykter. Han har några gånger antytt att han har haft problem förut, gjort dumma saker tidigare, att han "inte är Guds bästa barn", att han inte är bra för mig, att det var tur att jag inte träffade honom för några år sedan osv. När jag försöker locka ur honom en förtydning så är det stopp - han vill inte prata om det mer "det är ett avslutat kapitel och lagt till handlingarna". Han vill vara ett oskrivet blad... Jag brukar säga att det är ok att han inte är felfri, att alla har sina fel och brister och att han duger bra som han är. Jag säger att jag tycker om honom precis som han är. Jag vill inte tvinga ur honom det, men jag önskar att han vågade berätta om det för mig. Jag förstår dock att det här är en väldigt svår sak att erkänna för någon, kanske särskilt mycket för någon som man vill bli omtyckt av. Jag vet att han tycker väldigt mycket om mig och det fungerar bra när vi träffas. Vi trivs bra tillsammans. Jag vet att det var väldigt länge sedan han hade ett förhållande, så jag förstår att han är väldigt osäker. Min vän håller med mig om att han inte vill att jag ska veta om hans alkoholproblem (trots att alla andra i hans omgivning vet).

Jag är rädd för att han hellre gör slut med mig än att berätta för mig om sin alkoholism. Han är så rädd för att bli avvisad att han hellre låter förhållandet rinna ut i sanden och väntar på att jag ska tröttna på honom och att jag ska göra slut med honom, så att hans alkoholproblem inte riskerar att bli avslöjade. Jag tror inte att han trodde att vårt förhållande skulle hålla så här länge och att han nu har börjat få kalla fötter. Kanske känner han skuld för att han inte har berättat om sina problem. När jag frågar honom om han vill att vi ska göra slut så säger han nej, men samtidigt drar han sig undan och har inte tid att träffas samt ringer inte som han gjorde
tidigare. Har nu gått flera veckor sedan han senast hade tid att träffa mig och nu vet jag inte  när vi ska träffas nästa gång. Han skjuter upp det hela tiden. Vi träffas inte så ofta pga. långt avstånd samt våra arbeten och övriga engagemang.

På senaste tiden  har han dessutom börjat dra sig undan mig, säger att det går för fort för honom och att han är rädd för att inte motsvara mina eventuella förväntningar, inte kan lova något, vill ta ett steg i taget, är rädd för att inte duga och att han ska såra mig. (Jag vet genom vår vän att han inte har börjat dricka) Jag säger att jag bara vill att vi ska träffas
och att det är ok att vi tar det lugnt. Jag vill prata med honom om att jag vet om det här med alkoholen, men jag vill inte göra det på telefon för att jag är rädd att han bara slänger på luren så fort han märker vad jag vill prata om så att jag inte får säga allt och att han sedan inte kommer att vilja träffa mig alls. Därför väntar jag nu på att vi ska kunna träffas istället. Har träffat hans familj flera gånger och det fungerar bra. Han har inga barn. Jag har ett barn som han ännu inte har träffat, men de känner till varandra och jag vill gärna att han ska lära känna mitt barn.

Jag vill inte prata om detta med mina vänner/släktingar, eftersom att inte han och jag har pratat om det ännu. Det skulle kännas som att jag lämnade ut honom för mycket att berätta om en sådan känslig sak. För min egen del så skulle jag kunna säga det till mina vänner/släktingar för jag skäms inte för att vara tillsammans med en man som är nykter alkoholist och om mina vänner/släktingar inte kan acceptera det pga. sina fördomar så är det upp till dem. Jag vet vad jag vill. Men jag känner mig så frustrerad för att jag inte kan prata med någon. Har pratat lite med vår gemensamma vän, men jag vill inte fråga ut för mycket. Denne tror att det skulle vara bra för min kille om han fick veta att jag vet och att jag accepterar det utan problem.

Tacksam för råd om hur du tycker att jag ska göra berätta eller vara tyst och fortsätta vänta tills han är redo att berätta. Ska jag vänta tills jag kan träffa honom igen eller ska jag säga det på telefon eller kanske ett brev. Hur bör jag gå till väga och vad ska jag säga? Jag vill ju inte såra honom, jag vill bara att vårt förhållande ska bli bättre, som det var i början. Jag vill honom bara väl. Just nu går jag omkring och tänker jättemycket på detta och känner mig allt mer frustrerad. Jag tror att även om han skulle göra slut med mig nu idag så
skulle jag ändå vilja berätta det för honom imorgon. Vad tycker du?

/Frustrerad
  

Svar från Britta

  
Hej

Det är ett problem att de som blivit nyktra inte vill prata om sin sjukdom, man pratar gärna om andra sjukdomar men alkoholism är en aning skambelagt. Inom Aktiva Länken förespråkar vi öppenhet, för skall vi komma tillrätta med sjukdomen alkoholism måste det upp på bordet.

Tyvärr  förordar AA Anonyma Alkoholister anonymitet vilket många gånger försvårar och omöjliggör framsteg och öppenhet.

Visst skall din vän vara stolt över sin nykterhet och det är han säkert. Det skulle säkert vara roligare både för honom och dig om ni delade den glädjen.

Det är säkert jobbigt för honom att bära på denna hemlighet eftersom han troligen inte vet hur han skall dela den med dig. Å andra sidan blir det lika jobbigt för dig att veta men inte få höra det av honom.

Ni verkar ha ett bra förhållande och låt inte detta förstöra det. Jag tycker att nästa gång ni träffas ordnar du något festligt och tar upp ämnet med honom. Du har skrivit så förnuftigt och verkar förstå hur det är att ha sjukdomen alkoholism, du skäms inte för hans sjukdom förklara det för honom. Han skall heller inte skämmas för att han tillhör de ca 10 %  som är disponibla för sjukdomen och utvecklar alkoholism.

Tala om precis hur du känner och  var ärlig, du har  utryckt så väl i ditt mejl så använd de känslor som du beskrivit och satt ord på, i mejlet till mig.

Jag tror att han skulle känna lättnad över att få dela med sig, men att han har svårt  att komma till skott, han kanske tror att du skulle överge honom och att han förlorar den fina gemenskap ni har.

Varma hälsningar

Britta

Svar från Britta