  |
 Till startsida |
|
|
||||
|
Svar
från Bengt Hej Johannes Tack för ett mycket insiktsfullt brev. Jag har väl inte så mycket att tillägga, bara några kommentarer på dina tankar och funderingar. Det du tar upp, upplever nog de flesta anhöriga till missbrukare. Att komma över det stora sveket som man upplevt. Jag som missbrukare (nykter alkoholist i 25 år) upplevde en annan sida av hur det var. Jag kände mig övervakad när jag nyktrat till och lagt av med drickandet. Det tog många år innan jag kände att min fru litade fullt ut på mig. Det är många och djupa sår som ska läkas. På Aktiva Länken deltager hela familjen i våra möten då vi anser att samtalen är så viktiga och att både den som druckit likväl den som är anhörig skall få möjlighet att sätta sig in i motpartens tankar och oro. Att förstå varandra tycker vi är en viktig del i tillfrisknandet. Vi har märkt att det kan vara svårt för missbrukaren att förstå och sätta sig in i hur den anhörige upplevt missbruksperioden. Lika svårt är det för den anhörige att känna trygghet och tillit i förhållandet, bortåt ca: 3 år är den tid det tar i genomsnitt enl. vad som kommit fram på våra möten. Många av missbrukarna tycker i början av sin nykterhet att nu är jag nykter och då skall väl allting vara frid och fröjd. De har svårt att inse hur skadat förtroendet är och att anhöriga har svårt att tro dem efter alla lögner. Män har av någon anledning svårare för att söka hjälp när de har en anhörig (fru) som missbrukar. Vi ser detta på de mejl som kommer till oss och de som kontaktar oss i föreningen. Jag vill gratulera dig som tog kontakt och sökte hjälp, det skulle vara många fler män som gjorde som du. Det är många års vanor som du och din fru skall bryta med, hon med sitt missbruk, och du med ditt kontrollbehov. Det blir och är mycket arbete med det, men du skall märka att det blir bättre ju mer tiden går. Det kommer en tid när du och din fru ser på den här tiden med andra ögon och kan skratta åt eländet samt tänka på att ni fick en hel del erfarenhet som andra inte får uppleva. Hör gärna av dig igen. Varma Hälsningar Bengt
Brev 2 från Johannes Hej Bengt! Tackar för ditt mail. Du har alldeles rätt i dina kommentarer till mig, vi har mycket att arbeta med. Den insikt jag fått efter dessa år, är inte bara av ondo, många skulle behövt att ha den. För mig är sveket och lögnerna det värsta, och jag lider all världens pin att jag inte kommer över det, att jag inte kan känna att jag vågar lita på min fru helt och fullt. Mitt kontrollbehov som jag utvecklat har jag "nästan" lagt på hyllan, men jag kommer på mig själv ibland, omedvetet finns det där, och det skall inte mycket till för att det ska göra sig påmint. Jag går, och har gått regelbundet på Al-anon, för det mesta två gånger i veckan, jag behöver det. Alltid finns det något som man tar till sig, och det är ju viktigt att man verkligen förstår, inte bara kunna vad som står i texterna. För mig har det också varit en god hjälp att gå på öppna AA-möten, där jag har fått lite insikt i motpartens problem. Vi i våran familj har ändå varit lyckligt lottade, med mycket kontakter som jag kunnat utnyttjat. I våran grannby bor det en alkoholläkare som vi lärde känna när min fru gick igång på riktigt. Hans råd o tips till mig har varit otroligt värdefulla. När min fru drack som mest och läget var kaotiskt, tog mina barn upp med mig att jag aldrig mera skulle kunna ta ett glas själv heller. När jag frågade läkaren svarade han: "Du har insett att din frus alkoholism är en sjukdom, en typ av allergi. Betänk att din fru hade fått diabetes. Tror du att din fru hade mått bättre av at du inte hade käkat godis och kakor??" Jag har läst mycket, och det har gett mig mycket tankar, somliga saker har fastnat på riktigt, naglat sig fast i hjärnan. Jag läste att i ett förhållande där ena parten har varit beroende, händer det mycket ofta att relationen tar slut, men inte så mycket på att den beroende faller tillbaka utan oftare på att de medberoende går kvar i sina gamla vanor, och till slut tvingar den beroende tillbaka igen. Detta har jag gett mig den på att detta ska inte få inträffa i den här familjen. En sak som stör mig otrolig är informationen till de medberoende, den finns inte att hämta någonstans. Hade medberoende fått information på ett tidigare stadium tror jag att mycket skulle vara vunnet. Tänk vad en liten informationsfolder på soc. mottagningen eller på psykets mottagning hade kunnat hjälpa många. Det känns precis som att alla medberoende inte finns förrän vi har varit totalt nere i botten, och den beroende kommit på behandling, där också en anhörigvecka ingår. DÄR kommer informationen om hur sjuk även den anhörige är. Till sist... Jag saknar männen som jag skrev tidigare, inte för att jag inte kan deltaga i de möten där det bara finns kvinnor, jag blir otroligt väl omhändertagen, lite på ett beskyddande sätt. Somliga saker som jag för fram, känns det som att ingen vågar gå emot eller fortsätta diskussionen de håller som regel med, MEN!! SÅ rätt kan jag inte ha alla gånger. Det finns ju också problem som inte en kvinna kan sätta sig in i för en karl, t.ex hur det sexuella funkar för en karl. Sådana saker hade varit lättare att diskutera karlar emellan Trots allt ser jag numera ändå optimistiskt på framtiden. Tack! Hälsn Johannes
Det skulle finnas många mer som du som vågar ta tag i problemen. Det finns massor av män i samma situation som du men de skäms troligen över den situation de hamnat i. Det är väl en följd av det manssamhälle vi lever i. "En karl skall väl kunna slå näven i bordet och få ordning på sin käring!" Det värsta med sjukdomen alkoholism är att den drabbar så många, inte bara alkoholisten. Svårigheten att göra något åt missbruket i tid är att det skapas en förljugenhet där samtliga inblandade förnekar problemen och tror att de kan lösa dem själva utan hjälp utifrån förrän det är för sent. Stödet till anhöriga och informationen finns men kanske inte tillräckligt. Jag själv och medlemmar i Aktiva Länken är ute på arbetsplatser och skolor och talar om alkoholism. Det är svårt att tränga igenom den alkoholromantik vi lever i. De flesta tycker att det är var och ens sak dricka och har svårt att inse att ca tio procent av dem som dricker utvecklar sjukdomen alkoholism. Svårigheten är ju också att alkoholismen smyger sig på och utvecklas under många år vilket gör att det blir ett normalt förhållande. Vi får hoppas att fler män hör av sig och skapar ett forum där de kan diskutera man och man emellan. Vi märker också av att det är inte så många män som söker hjälp, de flesta sticker nog svansen mellan benen och lämnar missbrukaren åt sitt öde, och får inte på så sätt hjälp med sitt medberoende. De kommer aldrig att förstå kraften och dynamiken i vad det är som orsakar sjukdomen alkoholism. Det är bara att hoppas att karlarna kommer fram och gör sig hörda, annars brukar de ta för sig och höras! Hälsningar Bengt Tack för dina ord. Det gör gott att höra att jag är på rätt väg i alla fall. Jag har gett mig fanken på att inte göra som de flesta, försvinna med svansen mellan benen, för det är vad de flesta karlar tror är botemedlet och att problemen därmed försvinner. MEN!! De flesta har ju redan utvecklat ett medberoende som dom bär med sig omedvetet, och träffar man en ny kvinna kan det i de fallen utveckla sig till åtminstone sjuklig svartsjuka, det har jag exempel på. Det finns mycket som berört mig, men i en av de första Al-anonböcker jag läste stod raderna: "I ett förhållande där ena parten utvecklat en alkoholism, som spricker, är det många gånger inte på grund av att alkoholisten börjar att dricka igen, utan att de medberoende runt omkring honom går kvar i sina gamla banor, och tvingar ut honom igen." JAG skall inte vara en av dom!! Lite positivt. Det jag lärt mig i Al-anon, med att hantera mig själv i kris, har jag en helt ovärderlig nytta av i mitt jobb. Jag har också kontakt med Kriminalvårdens öppenvård, alltså de som blir dömda till samhällstjänst, och har under en tid fått ta hand om dessa, som regel rattfyllor och andra drogrelaterade brott. De flesta som jag haft hand om har varit missbrukare av någon sort, och det har varit en stor erfarenhet för mig att få tackla problemen från det hållet. Jag har även haft personer som "gått i väggen" på arbetsträning hos mig, där vissa problem kan vara likartade. Att ta hand om ett dödsbo var för mig en tung historia tidigare, men idag hanterar jag det helt normalt. Det är bara synd att man ska behöva gå den här långa vägen för att komma till insikt, och därmed se världen med helt nya ögon. Än en gång tack, och hörs vi inte får jag önska dig en riktigt GOD JUL o GOTT NYTT ÅR Hälsn |
Svar
från Bengt
|
|||
