|
Hej!
Hittade den här sidan efter ett desperat sökande... Har nu kommit
till en punkt där jag har fått nog!
1987 träffade jag en man, vi blev förälskade och jag flyttade 30 mil
för att leva ihop med honom. Redan efter några månader tyckte jag att han
drack för mycket öl. På den tiden handlade det om en sexpack folköl om
dan. Efterhand byttes folkölen ut mot starköl för att senare övergå till
6-8 öl 7,2% per kväll och gärna 1-2 "whiskeypinnar" eller en grogg på
det... Det här handlar alltså om vardagkvällar, på helgerna steg
konsumtionen, och ofta var han full lagom till middagen vid femtiden på
em. Där skulle man sitta och äta god mat, mitt emot ett fyllo, som absolut
enligt honom själv inte alls var påverkad... Till saken hör att han
definitivt inte blir trevlig när han dricker!
Till slut fick jag nog och tog barnen och flyttade, barnen var då 12
och 9 år. Livet hade förvandlats till ett helvete ihop med honom. Han hade
ett otroligt kontrollbehov, satt och tog tid när jag var och handlade för
att sen beskylla mig för allt möjligt när jag kom hem, oftast inför
barnen.
Vi har nu varit separerade i 3,5 år. Jag har träffat en man och har
ett bra liv på alla sätt! Förutom på en punkt förstås... Barnen ska vara
hos honom varannan helg och det funkar inte speciellt bra. Vid de flesta
tillfällen är han mer eller mindre (oftast mer) onykter. Före jul fick jag
vid ett tillfälle hämta barnen då den minsta tjejen ringde hem och grät
förtvivlat och ville bli hämtad. Pappa var då onykter och på ett rejält
dåligt humör. Naturligtvis åkte jag direkt, och han var förstås som ett
frågetecken och sa att det var dålig barnuppfostran att göra på detta
sättet, att barnen ringer och skvallrar på mamma så fort de inte får som
de vill... Jag känner mina barn så bra att jag vet att det inte beror på
dem och att det inte alls handlar om att spela ut oss mot varandra.
Nåväl, jag hämtade barnen och han hotade med att polisanmäla mig för
kidnappning på måndag!! Varför inte ringa direkt sa jag, det är helt ok
för mig, men nej tyvärr gjorde han inte det. Veckan efter detta hänt så
hördes han inte av alls, utan det var den lilla tjejen som ringde honom
för att höra lite om nästa helg. Svaret de fick då var att de inte var
välkomna för att de hade gjort fel och inte uppfört sig! Hon blev
naturligtvis helt ifrån sig och var jätteledsen. Då blev den stora tjejen
arg och tog över telefonluren. Han fick sig en utskällning av henne, och
dan därpå ringde jag för att höra vad i hela h-e han höll på med. Att
försöka skuldbelägga barnen fast han borde veta att det är han som har
problem!! Efter detta var det skapligt lugnt. Efter vad jag har förstått
så är det mycket bråk och skrik när barnen där och han är hela tiden arg
och sur och skäller. Den som får ta största smällen är den stora tjejen.
Skulle tro att det har att göra med att hon är så stor och börjar
ifrågasätta vad han gör och säger.
Förra helgen var det ännu en händelse som gjorde att jag nu ger upp
att försöka prata honom tillrätta. Jag och min sambo var bortbjudna på
middag och när vi kommer hem så har jag fem missade samtal på telefonen.
Hjärtat far upp i halsgropen och jag sms:ar den stora tjejen. Hon svarar
direkt att pappa hade varit asfull och gått på, gapat och skrikit i flera
timmars tid. Hela tiden håller han på och pratar skit om mig och min
sambo vilket barnen naturligtvis inte vill höra. Han skulle också nu
berätta "sanningen" för barnen om det riktiga anledningen till att jag
flyttade. Allt det han sa var "hans verklighet" om du förstår vad jag
menar. Alltså hans fantasier som på nåt sätt blivit verklighet för honom.
Den stora tjejen har en telefon som hon kan spela in på som hon spelade
upp, och jag säger det, det är tur att han inte var i närheten för jag vet
ärligt talat inte vad jag hade gjort!!! Jag är så arg så jag kan inte ens
konfrontera honom för vad han har gjort.
Ett par dagar efter katastrofhelgen så ringde han den stora tjejen
för att säga att hon uppfört sig illa och att HON hade förstört hela
helgen!! Under helgen sa han också att hon inte var välkommen på flera
månader pga. hennes dåliga uppförande. Nu vill ju inte hon åka dit
kommande helg och jag är glad för det. Den lilla tjejen längtar efter och
vill till pappa och det har jag förståelse för. Jag har dock sagt till
henne att det får ske på dagtid och att jag kommer och hämtar henne på
kvällen vilket hon tycker är helt ok. Måste snart berätta för honom om
detta beslut och jag ser INTE fram emot det. Barnen skall på onsdag till
kurator för att prata om detta. Speciellt den stora mår ganska dåligt av
allt detta som har hänt.
Jag har två underbara tjejer, som är starka och trygga i sig själva.
De har många kompisar och det går otroligt bra för dem i skolan. Nu är jag
så rädd att allt detta ska förstöras pga. hans beteende.
Hans beskyllningar om att deras dåliga uppfostran är fel. De problem
som han beskriver att han har med den stora, existerar inte överhuvud
taget hemma hos oss. Han påstår också att jag sitter och talar om för
barnen att de ska vara uppkäftiga, inte svara på tilltal osv., vilket jag
absolut inte gjort!! Allt handlar om att hela tiden skylla ifrån sig och
så har det alltid varit.
Vad ska jag göra? Tycker du att det är rätt som jag tänker göra vid
nästa umgänges tillfälle? Jag VILL INTE att barnen skall vistas överhuvud
taget i en sån miljö. Har även pratat med SOC lite snabbt och hon tycket
att det var helt ok, även kuratorn på skolan tyckte att det var helt rätt.
Risken är ju att han kommer att gå vidare rättslig, men det får jag ta då.
Med de problemen som finns nu och vad barnen berättat så ska han inte ha
så mycket att komma med. Det stora problemet är ju att han tycker att han
alltid har rätt. När barnen berättar om vad han sagt t ex pratat illa om
mig och sambon, så har det aldrig hänt. Han är heller aldrig full enligt
honom, fast jag pratat med honom vid ett flertal tillfällen när han varit
uppenbart berusad. Total förnekelse. Och att hela tiden lägga skulden på
andra. Tycker senaste tiden att han blivit mer och mer labil och det känns
inte alls bra att ha barnen där. Ska tillägga att barnen idag är 15 och 12
år. Det blev ett långt och rörigt brev, men jag blir så otroligt upprörd
bara av att tänka på allt detta. Hoppas att du kan ge mig ett råd.
Mvh
Laura
Svar
från Bengt
Hej Laura
Din förra man har en allt för stor alkoholkonsumtion om han dricker som du
beskriver det. Följden blir många gånger det beteendet som han visar,
grinig, övervakande och lätt för att skylla på andra.
Men jag vill ändå gratulera dig
till att du tog dig ur detta förhållande och skapade dig ett nytt liv. Det
är så många som fastnar och aldrig lyckas bryta sig loss.
Tyvärr är det tråkigt att barnen
skall lida och fara illa.
Det är alltid svårt med
vårdnadstvister, och det kan var väldigt besvärligt att få gehör hos
myndigheter för att stoppa barnens besök.
Du har ju varit i kontakt med
socialen, och jag tycker du skall ta mer kontakt med dem, så det görs en
riktig utredning för det kan vid en tvist ligga dig i "fatet" om du på
egen hand förändrar gjorda överenskommelser hur flickornas besök hos
pappan skall vara.
Flickorna har också ett ord med i
fallet och de är i den åldern då deras ord också väger tungt.
Jag förstår din frustration och
ilska, men akta dig för att göra för mycket på egen hand, försök att få
expertutlåtande (Kurator och soc.) Om det går till rättegång är det ett
måste att ha bra underlag för att få rätt.
Min förhoppning är att du hittar en
lösning, och det var inte mycket till råd jag hade att komma med. Men stå
på dig, annars gör någon annan det.
Varma hälsningar
Bengt |
