|
Hej.
Jag är en kvinna på 50 år jag har varit gift med min man i över tjugo
år vi har två barn tillsammans och jag har en dotter i ett tidigare
förhållande. Problemet är att min man dricker i smyg. Jag vet egentligen
inte när det började men har blivit mer och mer de sista 8 åren. Kanske är
det så att jag har blivit mer uppmärksam på detta.
Första gången jag kom till insikt var när vi en kväll fick besök utan
att det var planerat. Jag hade precis laga mat och bjöd in vännerna, jag
bad min man hämta en flaska vin i källaren. Jag hade tidigare satt en
snabbvinsats tillsammans med en väninna och fått 12 flaskor vin.
Efter att varit i källaren en stund kom min man upp och sa att han
inte hittade vinet, jag gick ner och alla flaskor var borta. Eftersom det
bara var jag och min man som hade tillgång till källarförrådet insåg jag
att något var galet.
Jag hade då tyckt att han verkade påverkad många gånger under något
år innan detta hände men när jag frågade sa han bara att han inte druckit,
det var jag som inbillat mig. Därför reagerade jag så direkt för detta.
När jag ställde honom till svars nekade han först men jag gav mig inte så
efter ett tag sa han att han lånat ut några flaskor till en kompis. Detta
var inte sant eftersom jag kollade med kompisen genom att fråga om det
hembryggda vinet var gott. Han visste inte vad jag pratade om. Jag sa då
till honom att jag tagit fel.
Det finns många sådana här berättelse, Vatten på spritflaskorna är
ett sätt som ständigt återkommer, spritflaskor som försvunnit från vänner
och öl och miniatyrflaskor barnen köpt.
Jag har hittat gömda flaskor både med sprit och tomflaskor.
När han druckit ser jag det på honom. Frågar jag då eller blir arg så
bara surar han pratar inte med mig.
Jag känner sådan vanmakt. Det är inte roligt att komma hem från
jobbet för jag vet att han nästan alltid har druckit. Han dricker mycket
mellanöl, ca 2-4 burkar per dag, några till på helgen. Detta är inte
alkohol säger han, det är bara pilsner.
Det som jag tycker är värst är att han smyger och att han ljuger för
mig. Ibland blir jag jättearg och skriker åt honom, säger att vi skall
skiljas. Han svarar inte utan går bara undan och säger att han inte
förstår vad jag menar.
Att jag skriver nu är för att jag inte orkar mer. Man blir helt
socialt isolerad för är vi någonstans och det bjuds alkohol blir han
otrevlig och kan sitta och göra narr av folk. Det känns som vi inte kan
sitta ner och småprata med andra människor. Jag är också på helspänn och
ser allt
klart,
även sådant som inte andra lägger märke till.
När vi är någonstans då han är nykter deltar han knappt i samtalet.
Beror inte på blyghet för det var inte så här från början.
Jag har sopat detta under mattan i alla år, tagit honom i försvar när
sprit har försvunnit, visat upp en fasad utåt.
Min man är en mycket duktig fixare, ställer upp och hjälper folk. Han
har många goda sidor och jag vill så gärna att vi skall leva bra
tillsammans nu när barnen blivit stora och ekonomin är god.
Igår upptäckte jag av en händelse att ett flak med 12 tetrapack vin
från Tyskland var tömda, stängda och tillbakasatta på hyllan igen så det
såg orört ut.
Jag blir helt förtvivlad jag klarar det inte längre. Och sedan dessa
bortförklaringar när jag ställer honom mot väggen.
Vårt samliv är helt slut eftersom han blivit impotent vilket också
kan bero på spriten.
Det känns som vi inte har något gemensamt längre, men jag vill ju så
gärna är det idyllen jag hänger fast vid eller vad är det ???
Detta brevet är rörigt men jag har skrivit utan att redigera, det är
bäst så.
Hur kan jag hjälpa honom hur når jag fram skall jag flytta och inte
bara hota.
Tacksam för svar snarast.
Fia
Svar
från Britta
Hej Fia
Det verkar som ert äktenskap gått i stå, och mycket av det är säkert
orsakat av din mans alkoholproblem. Ja för alkoholproblem har han tydligen
vad jag kan förstå av din beskrivning, ljuga, gömma sprit och övrigt
beteende.
Du har som så många andra fallit in i medberoende försvarat och
bortförklarat, och det är också fullt naturligt.
Vad du bör göra?
Du har ju försökt att tala med honom, men han vill inte lyssna och
det är inte så ovanligt. Du har hota att lämna honom men är det alvarligt
menat, eller är det ilskan och frustrationen som tar över?
Du skall ställa krav på din man, men inte större krav än vad du kan
leva upp till själv. Ofta blir det så som du gör i ilskan skriker man och
hotar med allt men inget händer, och det vet din man så väl om nu. Han
bryr sig inte för han vet att det bara är tomma hot.
Jag tycker ni söka hjälp, för får det här fortsätta, blir det bara
värre, och du kommer att ångra och gräma dig i framtiden över förspillda
dagar.
Det finns hjälp att få. Undersök om det finns någon alkoholrådgivning
på orten där du bor eller Länkförening, Anonyma Alkoholister (AA). Kanske
några samtal med en familjerådgivare men de är inte alltid så bra
alkoholproblem.
Hur upplever barnen detta? Har de märkt något? Om de gjort det är de
då villiga att ställa upp och att du och barnen konfronterar din man med
hans beteende?
Kom ihåg att ställer du krav så måste du fullfölja dem! Så tänk noga
över hur du skall göra, och försök att hålla dig lugn när du pratar med
din man. Ett sätt är att skriva ner det du skall ta upp.
Hoppas du hittar någon lösning på problemet och hör gärna av dig
igen.
Du får ursäkta dröjsmålet med svaret men jag har varit utan el och
telefon efter stormen.
Varma Hälsningar
Britta |
