Från Tina den 28 maj 2001

Hej!

Jag har ångest över min mamma och vet inte om jag har gjort rätt. Hon har alltid varit glad i sprit, men de senaste åren har jag märkt att hon har börjat dricka även på vardagar. Den senaste tiden har hon varit onykter varje gång jag har träffat henne, även tidigt på morgonen. För några månader sedan fick jag nog, jag orkar inte skämmas för hennes skull längre. Jag talade om för henne att jag inte orkade se henne onykter längre och frågade varför hon håller på så här. Hon sa att hon mådde dåligt och var deprimerad, men hon lovade att söka hjälp för depressionen och kanske få tabletter istället. För en vecka sedan frågade jag henne varför hon inte hade sökt hjälp som hon lovat, då snäste hon åt mig att det skulle jag skita i. Jag blev förbannad och skrek rakt ut att hon hade blivit en jävla alkis, men hon reagera bara med att säga att det var hennes problem. Jag blev ledsen och sprang därifrån. Senare på kvällen träffade jag på hennes man och frågade om han hade upptäckt att hon blivit alkis, det hade han och han hade försökt prata med henne om det men hon lyssnar inte på honom heller. Efter några timmar träffade jag henne igen, ännu fullare. När jag konfronterade henne och sa att hon skulle erkänna att hon var alkis, så sa hon att hon var full för att hon hade varit på fest. Men du var inte på fest klockan tio på morgonen och då var du också onykter sa jag då. Då blev hon förbannad och sa åt mig att jag inte behövde visa mig hos henne något mer. Varför frågade jag då, och då sa hon att om det inte passade så skulle vi säga upp bekantskapen med varandra." Okey, sa jag då men det innebär att du inte får träffa dina barnbarn heller, inte så länge du super." Jag trodde att hon skulle reagera på detta men hon sa bara att hon klarar sig så bra utan oss. Nu har det gått en vecka och jag var inte hos henne på mors dag heller, det känns inte kul men samtidigt vill jag få henne att reagera. Vi ringer till varandra ungefär varannan dag men nu har inte hon heller hört av sig. Nu vet jag inte om jag har gjort rätt som gick med på att säga upp bekantskapen med henne, så länge hon inte söker hjälp.

Svar till Tina den 28 maj 2001  

Hej!

Jag skall försöka svara på dina undringar rörande din mamma. Egentligen vill hon ju inte avsluta relationen till dej, men hon är ju så inne i sitt missbruk att det går före allt annat. Hon har det väldigt jobbigt, men det var rätt av dej att konfrontera och ställa krav. Även om hon har sagt att hon inte behöver dej och sina barnbarn kan du gärna höra av dej till henne och inte låta henne vara i fred med sitt drickande. Innerst inne förstår hon att hon behöver hjälp för att sluta, för ingen vill leva med detta tvång som ett alkoholmissbruk är. Att hon blir förbannad på dej när du säger vad du tycker är helt naturligt, du kan berätta för henne att du gör det av kärlek och att du vill ha en nykter mamma och en mormor till dina barn. Det är mycket viktigt att du fullföljer de krav du ställer på henne, annars vet hon att hon kan lova vad som helst utan att det händer något och då kan hon fortsätta dricka. Att du inte var hos din mor på mors dag skall du inte ha dåligt samvete för, hon måste själv ta ansvar för att hon sade att hon inte behövde dej. Hon mådde helt säkert väldigt dåligt igår. Du skall veta att varken du eller någon annan bär ansvaret för att hon dricker. Det gör bara hon själv. Det är bara hon som kan bestämma att hon skall sluta, men hon behöver massor av stöd när den dagen kommer.

Hoppas att detta kan vara till någon liten hjälp, men jag vill gärna att du hör av dej snart ifall jag kan ställa upp med något. Jag är själv anhörig till en alkoholist och jobbar i länkföreningen med anhöriggruppen så jag vet hur svårt och otroligt kämpigt detta är. Ingen som inte själv levt nära en missbrukare kan riktigt förstå vilket helvete det är.

Många hälsningar och lycka till

Britta

Till sidans topp