|
Hej Britta
Jag har varit inne och läst på eran sida och tycker den är väldigt
intressant med mycket bra information. Jag undrar om jag kan få din
synpunkt på min situation. Jag ska försöka fatta mig någorlunda kort och
inte förvirra det hela men det var länge sedan jag försökte formulera mig
på Svenska!
Min pojkvän är 34, jag är 25. Vi har varit tillsammans i 2 år, hela
den har tiden har det varit upp och ned. Nu på senare tiden har jag börjat
se monster och tror att många av våra problem har att göra med hans
drickande. Folk här dricker ju så himla mycket mer än i Sverige och har
helt andra värderingar och syn på alkohol. De flesta tycker väl att jag är
hyperhälsosam och nästan onormal som klarar av att gå ut utan att dricka
ibland bara för att jag inte känner för det. Jag har hela tiden trott att
jag hade för höga krav och fåsökt att anpassa mig men jag känner mig bara
besviken hela tiden.
Jag känner det som om jag är äldst. Jag organiserar, fixar, lagar
mat, tar hand om mig själv – och honom! Jag har en fin lägenhet och lyckas
spara pengar varje månad, bra arbete som jag trivs med helt ok och tjänar
ok med pengar. Tycker att jag är ett stort stöd till honom på många olika
sätt men får knappt något tillbaks av honom. Han är väldigt kärleksfull
men tar inget ansvar alls för någonting. Vi bor inte tillsammans och av
den här anledningen vet jag inte om jag någonsin skulle vilja.
Han är helt ok när jag är hemma hos honom, ibland köper vi en flaska
vin men om jag bara dricker ett halvt glas försvinner hela flaskan på en
kväll. Om jag inte är där är han nästan aldrig hemma, utan hittar på alla
möjliga ursäkter för att träffa vännerna på puben. Om det inte är fotboll
så är det för varmt, stressigt på jobbet, krångel med t-banan, eller vad
som helst. Är han ändå hemma tar han sig ett glas vin men dricker inte
hela flaskan.
Han säger själv att hans ex var alkoholist (flygvärdinna) och kom
alltid hem efter en resa med jobbet med nya blåmärken från att ha halkat
på poolkanten. Två gånger fick de eskortera henna av ett pass för att hon
varit full. Hon brukade dricka massvis även efter att han gått och lagt
sig och sedan väcka honom med strypgrepp och allt möjligt. Hon blev alltid
för full på fest, hade aldrig pengar till hyra, de gick igenom två aborter
för att hon aldrig växte upp. Till slut gjorde han slut med henne och bara
ett par månader efter det visar det sig att hon flyttat in hos hans kompis
(också alkoholist). De är nu gifta och har ett barn. Han har ingen kontakt
med någon av dem längre.
Han blir så arg när jag tar upp det här, han är ju inte som sitt ex,
han vet hur en alkoholist beter sig och sån är inte han. Dessutom är det
mitt fel att han dricker eftersom jag är så tjatig. Han blir jättearg på
mig, ofta är han arg när han vaknar och lika arg hela dagen. Hackar på mig
och tar ut stress på mig.
Förra året försökte vi ha uppehåll i januari eftersom det blivit lite
för mycket festande till julen. Han blev totalt deprimerad, började tro
att han inte älskade mig längre och ville leva resten av livet med mig
osv. Jag trodde han var deprimerad över att inte kommit längre i sitt liv,
en livskris som hängde ihop med sitt misslyckade förhållande med ex:et.
Han hade precis köpt sin första lägenhet men kände att det inte var
tillräckligt, vantrivdes på jobbet. Jag tvingade honom att gå till KBT.
Han gick två gånger och förändringen var total! Tydligen hade han något
som kallas for ‘Generalized Anxiety Disorder’. Han bytte jobb och
antagligen var det som gjorde att vi hade det så pass bra ett tag eftersom
det var nytt och kul och han kunde inte komma och gå som han ville som det
gamla jobbet. Så han slutade supa sig så pass full under veckan att han
inte kunde gå till jobbet dagen efter.
Det funkade rätt bra ett tag men när sommaren kom blev det drickande
igen. Han började gå ut på fredagar efter jobbet men jag fick aldrig följa
med eftersom det bara var grabbarna, eller så var det för att jag var för
kontrollerande och svartsjuk = inte sant men jag får betala för hans ex
misstag hela tiden. Varannan vecka var han ute och det blev hela natten
med extacy och uppe till 7 på morgonen men det har han skärpt sig med.
Han är alltid sist kvar på fest, även om han bara ‘råkat’ hamna där
och ska hem till mig på kvällen. Han bara dyker inte upp, eller så kommer
han jättesent och så blir det bråk. Han kan inte hålla några tider. Är sen
till jobbet varje dag fast han har blivit tillsagd ett par gånger – en
34-åring som måste bli tillsagd! När han ska hem till mig efter jobbet
säger han att han ska komma direkt efter jobbet, men så dyker han upp en
time senare och har stannat för 2 öl på vägen. Oftast är det med någon av
cheferna och han var tvungen att prata med dem om något viktigt, men han
ringer inte ens och säger att han ska ta en öl! Han tycker att jag bara
tjatar och att jag får honom att känna sig ‘like shit’ hela tiden och de
är väl inte konstigt att han dricker då och inte vill komma hem till mig.
Jag tror mer och mer att han vet att jag inte har en massa vin hemma och
har märkt att han tror att jag håller koll på hur mycket han dricker så
han inte kan slappna av. Det är därför han hellre säger till mig att han
ska träffa mig senare fast han vet at han inte kommer att vara där i tid,
hellre det än att ta med mig ut så jag kan kolla in eller hindra honom
från att dricka.
Usch, det här är så osammanhängande jag vet inte hur jag ska få ihop
det här.
I alla fall så är situationen nu att vi inte skulle dricka hela
februari, mest för att jag inte tyckte att han behandlade mig så bra över
julen som vi spenderade med hans föräldrar, och även för att jag försöker
stå på mig efter ännu en lördag då han bara inte dök upp. Han klarade 3
veckor, sedan åkte han dit igen. Han blev jättearg på mig, skrek och
gormade att jag kan minsann inte bestämma över honom och jag är inte hans
morsa etc. Han tycker om att dricka och det får jag finna mig i annars kan
vi göra slut. Han är så himla deppad igen. Är det så när man dricker mer
eller mindre varje dag att man mår dåligt när man slutar helt? Han blev
nästan sjuk och så himla trött med munsår och såg verkligen inte bra ut
alls. Han ville gå ned i vikt men lade om inte annat på sig vikt istället,
antagligen för att han istället vräkte i sig mat och kakor varenda kväll.
Jag däremot tyckte den här tiden var helt underbar. Äntligen kunde
jag lita på honom, och att han skulle göra det han lovade osv. Men som
sagt, han hatade det och nu skyller han på mig att han mår dåligt. Jobbet
går inte särskilt bra heller, han tjänar inte så mycket pengar som han
väntat sig och han har ganska mycket skulder som byggts upp sedan han
flyttat till nya lägenheten. Han tycker om igen att vårat förhållande är
dåligt. Han kan inte göra mig lycklig och jag är bara besviken på honom
hela tiden. Men han verkar inte vilja göra något åt det fast jag tycker
att det är så lite att komma i tid, se till att inte vara för trött/bakis
när han ska hjälpa mig med något, i stort sett vara ett stöd för mig som
jag är för honom. Som det är nu verkar det som om han bara är glad så
länge jag fixar, donar, lagar mat och är glad men har jag en dålig dag
springer han för livet och gör det istället värre genom att direkt bli
irriterad. Han är irriterad på mig för jämnan och vi glider ifrån varandra
när han inte dricker eftersom han knappt pratar med mig eller öppnar upp
sig om vi inte har en flaska vin att dela på. Däremot tror jag inte att
han smyger med vad han dricker och dricker inte ensam, fast samtidigt så
finns det så många att välja mellan om han vill ta sig en drink.
Antar att det hör till saken att hans pappa dricker massvis, precis
som han alltid sist hem från festen. Jag har sett hans mamma dra med sig
honom hem ett par gånger på fester när han ramlat av stolen och knappt
kunnat prata längre. När han var ung säger han att hon brukade ha hand om
ekonomin och ge pappan fickpengar till att gå på puben. Han sa en gång att
han vill att jag ska ta hand om våran ekonomi i framtiden men jag tycker
att båda ska ta ansvaret. Fattar inte riktigt, men de irländska katolska
har en väldigt bakvänd inställning till alkohol och jag har så klart inte
pratat med någon i hans familj om detta. Hans mamma har sagt till mig ett
par gånger att jag måste se till att han inte är ute och dricker. Hon sa
till och med till hans kusin att hon måste prata med honom eftersom hon
verkar tro att han kommer att förlora mig om han inte är försiktig. Men så
vitt jag vet har hon ingen aning om hur mycket han dricker. Hon ringde
honom i förra veckan när han var ute med sin kompis och måste ha sagt till
honom att inte dricka för mycket och han blev jättearg på mig och ringde
och gormade om vad jag hade sagt till hans mamma. Ingenting – det är ju
hon som påpekat för mig att jag måste hålla koll på honom. Såklart man
blir orolig, varför litar hon inte på att vi har det bra när vi säger det
kan ju inte vara så kul för honom.
Har inte sagt något till honom om det här eftersom han säkert aldrig
skulle prata med mig igen om jag sa något. Han tycker att jag
överanalyserar allting och vill prata om vårt förhållande hela tiden medan
jag tycker att han bara flyr problemen.
Nu har han sagt att han ska gå till terapi eller liknande med mig.
Mest för att vi bråkar men jag tror att det största problemet är hans
totala förnekelse att något skulle ha med honom att göra över huvudtaget.
Det är ju jag som är knapp/kontrollerande/tjatig/aldrig glad över
någonting etc. Bara för att han inte får en medalj varenda gång han
diskar liksom. Han ändrar sig varje gång jag frågar honom och säger att
han inte ska gå. Han har ingen respekt för mina känslor, viljor eller
synpunkter.
Nu när jag läser det här ser det ju verkligen ut som om vi verkligen
har stora problem fast än så länge är det bra mesta delen av tiden, bara
det att det aldrig blir riktigt bra tillräckligt länge för att jag ska
känna mig trygg i förhållandet. Jag är rädd att gå vidare i förhållandet
och flytta ihop etc, fast samtidigt kanske jag överdriver och vi kanske
bara behöver öva på att kommunicera?
Vad tycker Du?
MVH
Jenny
Svar
från Britta
Hej Jenny
Du skall i första hand tänka på dig
själv och vad du vill. När man skall leva ihop fordras det att man kan
kompromissa för att få ett lyckligt förhållande, för det är ju inte alltid
det går som man vill.
Ert förhållande verkar minst sagt
lite invecklat. Det verkar som ni har svårt att bestämma er för hur ni
skall leva ihop.
Du är den som tar ansvar och ser till att vardagen fungerar. Din
pojkvän verkar ha en annan syn på livet och vill nog helst leva ett fritt
liv utan större ansvar som det innebär att bilda familj.
Som det är nu, känner du besviken, och med all rätt troligen sviken.
Att bli behandlad som du blir kan få vem som helst att tappa sugen och
självförtroendet. Ändå verkar det som om du har en dröm om att det skall
fixa sig nånstans i framtiden, du vet inte hur men kanske hoppas på att
han skall ändra sig. Ärligt talat tror inte jag att han kommer att ändra
livsstil i första taget.
Det första som slog mig när jag läste mejlet var; varför utsätter hon
sig för detta. Du är ung, har bra arbete, god lön, och egen lägenhet.
Ni har varit tillsamman i två år. Två år som varit ömsom vin och
vatten och där du känner stor besvikelse och otrygghet.
Du skriver att du är rädd för att gå vidare och att du kanske
överdriver. Jag tror absolut inte att du överdriver dina känslor, de är
nog så äkta de kan bli.
Du frågar vad jag tycker? Med den lärdomen jag har av liknade
förhållanden, vill jag ge dig rådet att noggrant tänka över vad en
framtid tillsammans med din pojkvän kommer att innebära.
Hittills verkar förhållandet inte så harmoniskt och jag ser inte vad
som skall förändra det. Med andra ord tror jag inte du skulle bli lycklig
tillsammans med honom.
Varma Hälsningar
Britta |
