|
Hej Britta!
Jag har en mamma som är 62 år och periodvis dricker mycket alkohol. När
jag var 12 år så separerade mina föräldrar och ett år senare flyttade min
mamma till Stockholm för att göra karriär. Jag fick bo hos min pappa (som
min mamma ej hade något stort förtroende för). När jag var 15 år så
upptäckte jag min mammas alkoholproblem på allvar. Jag konfronterade henne
efter att ha hittat hennes gömda flaskor och även kommit på henne
halsandes ur en whiskeyflaska. Hon bröt ihop och sa att det inte var så
farligt med hennes drickande utan att hon mådde dåligt, mycket pga pressen
från arbetet.
Hennes drickande upphörde dock inte efter detta utan hon har till och från
konsumerat stora mängder alkohol, i början var det rätt så glest mellan
perioderna men jag upplever att de kommit tätare och tätare. Vid några
tillfällen har jag fått "skydda" henne för att inte försätta henne i
pinsamma situationer, som t ex ljuga när en väninna ringt och undrat
varför mamma inte kommit till deras inplanerade träff (hon har inte så
många väninnor i dag, ingen i Stockholm där hon bor). Hon har även kissat
och bajsat ner sig i sängen vid tillfällen då vi träffats större delar av
släkten och haft fest och även sovit gemensamt.
I våras/somras mådde min mamma väldigt dåligt och drack även en hel del.
Hon mådde jättedåligt av att gå till jobbet. En gång när vi var i Sthlm
och hälsade på, så satt hon och skakade innan hon skulle åka iväg,
händerna darrade. Hon skyllde på obehaget att jobba, men jag tolkade det
mer som alkoholabstinens. Det slutade med att hon blev sjukskriven pga
stress. Hon började sedan successivt att jobba igen och gick även i
stressgrupp som hon hade nytta av. Hon fick en psykologkontakt men tackade
nej. Jag har själv haft förmånen att få gå i psykoterapi i 2,5 år
(studiepatient) och detta har min mamma ifrågasatt. Jag har under mina
terapiår successivt förändrat mitt förhållningssätt till min mamma för att
själv må så bra som möjligt (min barndom var kort sagt rätt så
kärlekslös). Min psykolog har sagt att det inte är helt omöjligt att detta
kan rubba min mammas mående när hon (omedvetet) upptäcker detta.
Mamma har varit borta från jobbet en hel del och hon skyller på allt
möjligt, jag upplever det så att när hon till slut inte kan hitta några
hållbara ursäkter så bryter hon ihop och skyller på stress. Hon är säkert
stressad också, hon har ett rätt så krävande jobb, men jag vet att det
inte är hela sanningen. Möjligtvis är det stressen som gjort att hon
börjat varva ner med alkohol. Sedan så har hon en hel del med sig i
bagaget, hon blev föräldralös vid 12 års ålder, fick flytta runt mellan
olika släktingar. Hon fick min bror när hon var 18 med en man som var/blev
alkoholist och efter skilsmässan omkom i en trafikolycka. Min mamma har
aldrig haft lätt för att visa känslor.
Förut har hon alltid kunnat lägga band på sig och vara nykter när vi åker
och hälsar på henne, men de senaste gångerna så har hon druckit i smyg
eller hittat en bra anledning för att korka upp en vinflaska. När vi var
där senast så åkte tre av fyra i familjen på magsjuka och det blev några
sömnlösa nätter. Mamma lovade en kväll att ta vår äldsta dotter på 3,5 år,
som hade magsjuka, så att jag och min sambo skulle få sova. Men hon blev
så onykter så jag fick ifrågasätta om hon verkligen trodde att hon kunde
ta hand om henne i det tillståndet. Hon blev så sur så hon gick och lade
sig utan att säga nåt. Dan efter låtsades hon som om inget hänt och när
jag påpekade det så tyckte hon det var så märkligt eftersom hon nästan
inte druckit nåt. (Vinet till maten hade mamma och min sambo bara druckit
ett par glas av, resten hamnade under diskbänken för att det skulle kunna
smygdrickas. Sedan hade hon druckit en del whiskey också, för det brände
ju bort bakterierna så hon skulle slippa magsjuka)
I vintras så halkade hon omkull på gatan och den som hjälpte henne upp
rånade henne. För ca fyra veckor sedan så svimmade hon i vardagsrummet.
Det händer henne så konstiga saker som hon dessutom helst inte pratar om.
När hon berättade om svimningen så sa jag åt henne att det kanske var läge
att ta en vit månad. Då lade hon på luren, jag ringde upp igen men det var
bara telefonsvararen, jag sa att hon kunde höra av sig när hon var beredd
att diskutera sina alkoholvanor. Hon hörde inte av sig. I går (efter drygt
tre veckor) så bestämde jag mig för att ringa henne ändå, och hon svarade
alltså (det har hon nästan slutat att göra när hon har druckit eftersom
jag hör direkt på rösten) och var nykter. Men hon mår inte bra och är helt
sjukskriven några veckor till. Hon förnekar att hon skulle vara
alkoholberoende, försvarar sig med t ex att hon kan inte vara beroende av
alkohol som har sömnsvårigheter (jag vet att det visst kan vara så). I
alla fall så kom vi inte längre i diskussionen då.
I dag så pratade jag med min 10 år äldre bror och han berättade att han
nästan haft daglig kontakt med mamma de senaste veckorna (han har inte
fått berätta något för mig för mamma). I vanliga fall så pratas de vid
högst en gång i månaden, kanske ännu mer sällan. Han sa att hon mår
riktigt dåligt, mycket sämre än vad vi kan föreställa oss och att det inte
är läge för några pekpinnar nu utan hon behöver bara vårt stöd. Han satt
offentligt när jag ringde och kunde inte prata, vi ska prata mer i morgon.
Min mamma kommer hit på besök nästa vecka och då ska vi sätta oss ner och
prata. Det som känns obehagligt är att hon lyckats manipulera min bror.
Hon har sagt att hon mår så dåligt av att jag är på henne och säger vad
jag tycker (ja, det tog ju nästan 20 år innan konfrontationen, hade ju
kunnat vänta 20 till). Hon mår även dåligt av våra dispyter, vi hamnar
ofta i kamper om vem som har rätt och fel, hon kritiserar ofta mig och min
sambo för hur vi uppfostrar och tar hand om våra två barn och framhäver
gärna sig själv, t ex hur bra det gått när hon varit barnvakt. Det jag
känner är att jag inte har någon lust att sätta mig ner och prata med dem
om jag inte får säga vad jag tycker och vad jag upplever som problemet.
Jag har inte lust att sitta och agera slagpåse, tycker inte att jag
förtjänar det. Min bror har alltid svar på tal och pratar hellre än han
lyssnar. Vad ska jag göra för att få honom att inse att hennes
alkoholvanor är ett stort problem i sig? Eller är det jag som har fel?
Kommer hon att sluta dricka bara hon får hjälp att må bättre psykiskt? Hon
har nu tackat ja till en psykologkontakt. Min bror försöker släta över och
menar på att det inte är så farligt när hon kan dricka behärskat t ex vid
familjesammankomster. Jag är ju den som nästan haft daglig kontakt med
henne och min bror bara sporadisk, det känns som om hon försöker spela ut
oss gentemot varandra. Hon har aldrig vänt sig till min bror när hon haft
problem förut, jag tolkar det som om det helt enkelt är för hotfullt för
henne att ringa mig, jag kan sticka hål på hennes spritbubbla. Jag skulle
behöva fakta svart på vitt för att kunna övertyga min bror om problemet så
att vi står på samma sida, annars kommer vi ju aldrig att kunna hjälpa
henne, eller vad tror du?.
Tack för mig!
Mvh "Maktlös dotter"
Svar
från Britta
Hej Maktlös dotter!
Mycket talar för att du har rätt i dina misstankar att din mor har
alkoholproblem. Beteendet med att gömma flaskor, dricka i smyg, skyller på
annat som stress och dyl. Hon har ett stressigt jobb skriver du och det
kan vara en del av orsaken till hennes drickande. Hon började troligen
dricka
för att koppla av och komma ned i varav. det är inte alls ovanlig
inkörsport till alkoholism. Man dricker mer och mer för att uppnå positiva
effekter.
Efter en tid har man utvecklat sjukdomen alkoholism utan att själv
inse det. Man förnekar och blir både sur och arg om någon påpekar
det. Du gör alldeles riktigt som för söker att tränga igenom din mammas
lögner och förnekelse. Hon har ramlat och svimmat det kanske kan vara
begynnande epilepsi som hon fått av drickandet. Hon sover dåligt också och
det är också en signal När det gäller din bror är det inte så ovanligt att
en del personer har
svårt eller inte vill inse sanningen. Han kanske
har svårt för att ta konfrontation och faller för din mammas
manipulerande. För att han förhoppningsvis skall förstå hur allvarligt det
är, skall du beskriva de
konsekvenser din mammas drickande har. Hon kommer aldrig att sluta dricka
så länge hon inte erkänner att det är ett problem. Varför skulle hon göra
det när hon inte inser hur allvarligt det är. Det är bara din mamma som
kan
bestämma om hon skall sluta, men när hon väl beslutat sig behöver hon stöd
och hjälp.
Beskriv för din bror hur du upplever din mamma och
de konsekvenser som du
kopplar till hennes drickande, så ni kan hjälpas åt
att få er mamma att förstå att hon har alkoholproblem och att hon måste
erkänna och inse att det
är inte hon utan spriten som styr hennes liv. Förklara för din mamma att
det är av omsorg och kärlek du gör det här och
att du ser hur dåligt hon mår av sitt drickande.
Hör gärna av dig igen
Britta |
|
|
|
Svar
från Britta
|
