"Det började med ost och vin."

Intervju med en kvinnlig alkoholist

Att en man dricker kan man acceptera, det hör nästan till bilden att en karl skall ta sig några glas extra ibland. Men är man kvinna och dessutom mamma, då anses man "vulgär" och "äcklig". Då är man inte någon riktig kvinna längre.

- Att vara kvinna och dessutom alkoholist är vara dubbelt utstött, säger Carina, idag 44 år.

Efter mer än tjugofem års alkoholmissbruk vill hon nu hjälpa andra att komma ur sitt spritberoende.

Carina  är i dag nykter alkoholist och ger ett intryck av stil och inre säkerhet.

Hon är öppen och pratsam, förvånansvärt lite märkt av det liv hon levt, förefaller det.

- En kvinna som super, finns det nåt mer gräsligt, säger Carina och fortsätter. Hon ser ju inte för rolig ut. Och har man dessutom familj och barn, då är man inte värd ett skvatt. Det är därför kvinnor så ofta dricker i ensamheten, tror jag, eftersom omgivningen är så fördömande.

När jag drack höll jag mig alltid inomhus. Jag hade aldrig någon väninna att dricka tillsammans med. Fick jag bara spriten till mej kunde jag sitta och prata med mej själv tills jag blev så berusad att jag somnade.

Visst kan jag berätta om när jag var onykter första gången.

Det var på något glas vermouth  Parfait d'Amour när jag var tretton år. Det är såna där små söta historier som folk inte ser ned på en för.

Men inte sitter jag och berättar att igår drack jag sju starköl och två flaskor vin och sov halva dan! Det gör inte en kvinna. Då skyller man hellre sin baksmälla på migrän eller säger att man har ont i magen.

Jag gick aldrig på danshak, utan dansade alltid på restaurang. Det var så jag kom i kontakt med alkoholen. Då drack man ju inte för att det var gott, utan för att det var festligt, det var färgen som jag tyckte var så fantastiskt tjusig. Det såg ju väldigt världsvant ut att sitta där med en fransk cocktail och en cigarett och se nonchalant ut. Ja, bara att säja Parfait d' Amour räckte ju för att man skulle tillhöra den fina världen.

När Carina var arton gifte hon sig första gången

- Min man drack väl normalt. Det var under tiden som vinet började bli populärt i Sverige. Jag brukade hänga med på en flaska och bli halvlullig på den. Å gud vad hon är billig i drift, brukade dom säja.

Då drack man mest för sällskaps skull. Man hade mysigt med vin och åt vindruvor och dessertost till. Men när jag fött min förste son utökade vi vårt umgänge med vänner som faktiskt hade ganska drivna alkoholvanor. När man tänker efter måste många av dom ha blivit alkoholiserade, såna mängder sprit som dom hällde i sej.

En gång - det minns jag särskilt - pratade vi om alkoholism. Då trodde man ju aldrig att man själv skulle hamna där. Alkoholisterna - det var A-laget nere på torget, socialfallen!

Vi, vi tillhörde en helt annan kategori människor, en helt annan värld.

Det var när jag fött mitt andra barn som jag började dricka, för att komma ifrån ensamheten. Min man var jämt ute och reste, kom hem, bytte skjorta och åkte igen. Då blev det jobbigt.

När barnen hade gått och lagt sig och mörkret inträtt började jag slappna av med vin, det kom som en lindring efter vardagstristessen. Det var med längtan jag såg fram mot kvällen, att få ta fram glas, tända en cigarett och känna hur knuten inom mej lossnade.

Och när min man kom hem ville han också koppla av med en flaska vin. Då gjorde jag honom sällskap, som det hette. Fastän jag ju hemskt gärna ville ha det.

Carinas alkoholvanor blev snabbt mer avancerade. På tillställningar och kalas drack hon mer än de andra.

- Men man såg alltid till att det sköttes snyggt, så att det inte märktes. Man kollade in dom andras glas och just före påfyllningen tömde man glaset - så att man fick ett fullt på nytt.

Likaså om flaskan var tom - om min man då gick ut kunde jag ta lite av honom. Likadant om man före en bjudning gjorde någon maträtt där det ingick vin - då var jag väldigt mån om att öppna den där flaskan. Och jag gjorde väldigt gärna sås där det ingick några vinstänk, för då hade jag ju alla chanser att få mej ett glas när jag lagade maten och det var samtidigt lite avslappnande.

Såna chanser tog man alltid. Jag var inte alkoholist, utan det var ju bara det att man tyckte det var gott att slappna av med lite vin ibland. Trodde man.

Snart stod det klart att Carina drack mer än hon tålde, att hon var på väg över gränsen. Första varningssignalen  kom när hon var 23 år och gick ut på restaurang med en väninna. Hon fick en blackout, tänkte begå självmord och hamnade på sjukhus.

Det första besöket följdes av flera. Hon skiljde sig från sin man, träffade en ny, bodde i Norge en tid, men det gick  inte att resa från problemen. Hon hamnade på mentalsjukhus och när hon kom tillbaka till Sverige fördes hon efter en räcka av olyckor till sjukhus.

- Läkarna frågade mej om jag drack. Jag blev dödsur, tyckte det var en ovanligt klumpig fråga. Alkoholist? Jag? Alkoholisterna var ju dom som satt i parken och halsade. Sån var ju inte jag...

Sedan en av Carinas anhöriga kontaktat sjukhuset sprack bubblan. Det var inte migrän eller nervproblem Carina hade, utan leverskador efter långvarigt alkoholmissbruk.

Samtidigt träffade hon en man som var absolutist.

- Det borde ju vara den rätta medicinen för mej, tänkte jag. Men inte, där vi bodde, drack många i grannskapet. Överallt fanns det alkohol. Kände man suget när systemet hade stängt var det bara att knacka på hos någon annan.

- Jag gjorde allt för att dölja mitt drickande för min man. Drack i matkällaren eller i parken. På lördagsmorgnarna gick jag ner och köpte tidningen och fem-sex öl som jag hällde i mej snabbt i någon park. Sen kom jag hem med munnen full av Figaro och var jätteglad.

Mellan supperioderna fick Carina syn- och hörselhallucinationer, efter blöta helger fick hon minnesluckor, kom inte ihåg vad som hänt. Carina kunde inte hålla sig från spriten - det blev skilsmässa på nytt.

En tid levde hon ensam, men när pengarna hon ärvt tog slut tvingades hon gå till det sociala.

- Dom luskade snabbt ut hur det låg till och hotade att Maria (dottern) skulle sättas i fosterhem. I ren förtvivlan över detta drack jag mej till en ny blackout och då blev självhatet och ångesten ännu värre.

En läkare  sa till mej att jag inte skulle få någon hjälp om jag var full. Samtidigt fick jag kontakt med en doktor , som rådde mej att operera in antabus.

Och sen var det också det att folk började ta avstånd från mej. En kväll när jag satt och pratade med min dotter sa hon: Du, mamma, när jag är ute bland mina kamrater och ser dom dricka, tänker jag bara på dej. Dom orden glömmer jag aldrig! Där gick hon och gladde sej, kammade håret, klädde sej fin och ville ha trevligt - och så ser hon sina kamrater och tänker: det är ungefär som att sitta hemma och se mamma full. Det var vändpunkten för mej!

Det var droppen, tror jag.

Nu har Carina varit nykter i mer än fem år - utan att ens ha varit i närheten av ett återfall. Hon pekar på bordet i sitt vardagsrum. Där står en skål med likörpraliner.

-Jag vågar inte. Och jag tycker faktiskt inte det är svårt att avvara det. När jag var hos bekanta på nyår var dom väldigt bekymrade över vad dom skulle bjuda på. "Du förstår, Carina, vi dricker ju vin", sa dom. "Det är ingen fara med mej", svarade jag, "jag är redan druckit upp mina nyårsaftnar för minst tjugo år. Jag är redan färdig med mina helger."

Att vara med i en Länkförening och stå för det nya nyktra livet ”tvekade aldrig Carina” inför.

- Det är en så viktig fråga. Men samtidigt var det ju att skämma ut släkten att träda fram öppet, som jag har gjort. Hur kunde hon bara, sa släkten!

Att vara dold kvinnlig alkoholist gick an. Men när jag gick ut offentligt och sa: "Goddag, mitt namn är Carina , jag är nykter alkoholist", blev det ett ramaskri. Men jag skäms inte. Det är så mycket tisseltassel kring kvinnlig alkoholism. Jag hoppas att fler går ut öppet och talar om att dom inte står ut längre.

Berättat för Bengt Hagstedt.