MIN STORA KÄRLEK!!

Inte trodde jag att jag skulle bli alkoholist när jag tog mina första groggar, och det är det säkert ingen som gör. Men ungefär var tionde person som använder alkohol drabbas av sjukdomen alkoholism. Den första kontakten med alkohol, och ruset, kan bli en positiv upplevelse, så var det för mig. Mitt jungfrurus i 13- årsåldern kom att prägla en stor del av mitt liv.

Vi var ett ungdomsgäng som växte upp och gick i skolan tillsammans. Ibland lyckades vi komma över sprit som vi delade och drack. På något sätt verkar det som om en del vet var ”gränsen” går. Andra har inte den ”spärren” utan råkar tidigt ut för minnesluckor och förmågan att ta återställare. Jag och nio till i gruppen sökte ruset (ville bli berusade fort) och kunde dricka dagen efter - vi tyckte det var ”tufft”. Idag är det bara jag som är i livet av de tio. De andra blev liksom jag blev alkoholister. Tyvärr - har de på grund av sitt alkoholmissbruk på olika sätt gått en alldeles för tidig död tillmötes på.

Att alkohol är sinnesförändrande och påverkar känslorna, är en viktig upptäckt. Jag märkte att jag kände mig säkrare, att jag hade lättare att ta kontakt. Övriga upptäckter är att det dövar den smärta som kan uppstå vid misslyckande eller sorg. Å andra sidan är det lika lätt att fira framgång och glädje. Ju kraftigare känsloförändringarna upplevs desto fortare lärs vanan in vad alkoholen och ruset kan bidra med.

Drickandet blir med tiden ett livsmönster. Jag upplevde känsloförändringarna intensivt, och sökte allt oftare tillfällen och orsaker till att få dricka. Det här utvecklades med tiden till ett livsmönster, jag använde alkoholen för att känna mig säker, koppla av och skaffa mig energi att jobba lite extra..

Mitt användande av alkohol i allt större omfattning, och ofta, gjorde att jag utvecklade en högre tolerans för alkohol och behövde allt större mängder för att uppnå eftersträvad effekt. Efterhand började alkoholen började alkoholen ersätta mina känslor och bearbetning av dem. Det ledde till att jag började använda alkoholen som känslodämpare-tröst. Det innebar att jag istället för att ta itu med mina problem, dövade den smärta problemen orsakade.

Ett steg i alkoholistprocessen är ”snabbsupande”. Idag, som nykter alkoholist kan jag tydligt se vem som har ett alkoholistiskt drickande. Han eller hon gör precis som jag gjorde. Jag stjälpte i mig och såg till att det fylldes på i glaset igen. Jag sa alltid ”botten upp” varje gång jag lyfte glaset. Det berodde på att jag alltid sökte ruset, att bli full och komma i ”stämning”. En vana som kom tidigt var att ”grunda” (ta några groggar före) hemma om jag skulle bort på någon fest eller om det var hemma hade jag lite reserver dolda.

Mitt drickande av stora mängder alkohol satte sina spår. Jag somnade många gånger under fester och ibland innan festligheterna började. Ibland förlorade jag kontrollen över mitt beteende, jag blev stökig i största allmänhet, oroa min omgivning, körde rattfull. Mitt drickande fick negativa konsekvenser i det sociala umgänget. Det yttrade sig i att familjen blev allt mer isolerad på grund av mitt uppträdande. Vi blev inte bjudna på fester och dyl. Jag vet inte hur många gånger jag lovat bot och bättring och att jag inte skall drick så mycket på nästa fest. Varje gång med lika dåligt resultat. Skall vi resa på semester börjar min planering med att var finns det något ”bolag”: Hur skall jag gömma spriten i bilen? Hur skall jag få med mig den utan att någon märker det.

I det här läget har jag tappat kontrollen över alkoholen, det är spriten som styr min planering och tänkande. Jag börjar smygsupa. För att kunna dricka i lugn och ro gömmer jag flaskor. När jag köpte hem sprit hade jag en ”officiell flaska” och de övriga gömde jag. Jag hade gömställen på de mest otroliga ställen. Det här var ett sätt att visa för familjen att jag inte drack några stora mängder. Att jag blev kraftigt berusad skyllde jag på hårt arbete och trötthet. Bortförklaringarna gör att jag mår psykiskt dåligt. Jag får skuldkänslor som jag dövar med alkohol. Jag börjar allt mer att tumma på sanningen och börjar med bortförklaringar som jag har bara druckit någon öl. Jag kan ställa någon ”skvätt” som någon i familjen hittar så att de kan slå ut den och på så sätt känna sig nöjda.

Beroendet av alkohol har nu nått den grad att jag inte dricker för att uppleva positiva effekter. Jag dricker för att kroppen skall vara i balans. Tidigare drack jag för att det var festligt och positiva effekter. Efter varje rus har jag stora abstinensbesvär. Händerna skakar så för att kunna ta en fika på arbetet måste jag ta några återställare på morgonen.

Från att endast ha druckit under helger, börjar jag allt mer att dricka på vardagar. Jag orkar inte med arbetet och börjar stanna hemma från arbetet. Jag drog mig undan på arbetsplatsen. Tidigare pratade och skämtade jag om alkohol, men blir nu mera mest illa berörd då det förs på tal. Alkohol har blivit ett känsligt samtalsämne, jag var rädd att någon skulle störa min kärleksrelation till flaskan.

Min självkänsla är knäckt, ångesten och skammen medför att jag måste kompensera mig genom att visa upp ett storslaget beteende. Det brukar kallas Tarzan-syndromet. Den närmaste omgivningen har anpassat sig, de blir närmast underdåniga, de är beredda att passa upp. De har ramlat in i rollen som medalkoholister. Det är alkoholisten inom mig som styr. Jag har ofta storslagna planer för framtiden, arbete och familjen. Retligheten och dåligt tålamod återkommer både i nyktert och berusat tillstånd. Det är min oförmåga att hantera mitt känsloliv som utlöser dessa aggressioner mot dem som hotar mitt supande. Alkoholen har nu blivit viktigare än allt annat i mitt liv. Den kärlek och omtanke jag tidigare hade till hustru och barn har nu överförts till flaskan.

Ekonomin är raserad, och övriga familjeproblem tilltar. Jag retar mig på att familjen köper som jag tycker ”dyra” saker, saker som är vardagssaker i alla familjer. Att jag själv köper alkohol, minst en 75:a om dagen och häver i mig, och slösar pengar på krogen, taxi och dyl. nämner jag inte. Räkningarna samlas på hög och en otrolig lånekarusell påbörjas. I min allt mer av sprit omtöcknade hjärna tror jag att lösningen ligger i att byta arbete eller att flytta till en annan ort. Jag har en rädsla inför verkligheten och ibland inbillade hoten i tillvaron Jag börjar få fobier.

Jag lever nu ett liv som innebär att jag bryter mot alla tidigare grundvärderingar jag haft. Trots att jag innerst inne är medveten om detta gör förnekandet att jag inte har ork att inse hur allvarlig situationen är. Jag skyller på andra, på arbetet, på otur, ja på allt utom den grundläggande alkoholen. Men förnekandet är inte det samma som att ljuga. Det är en naturlig följd av sjukdomen alkoholism en sorts skyddsmekanism.

Kommen så här långt i mitt missbruk är jag i en fullständigt moralisk upplösning. Inför valet att förlora det jag tidigare värderat högt eller att fortsätta att dricka är valet enkelt för mig som alkoholist, jag väljer flaskan. Jag har trots allt några kortare nyktra perioder. Mina känslomässiga kast mellan några nyktra perioder och perioder med långvarigt drickande skapar en ångest nästintill självhat. Mitt drickande är nu mycket destruktivt, det ger självmordstankar och jag dricker i stort set bara föra att få gå in i en slags dvala. Parallellt med denna fullständiga psykiska nedbrytning, har även skett en fysisk nedbrytning av kroppens organ.

Jag har vid denna tidpunkt uppnått det stadiet då både kropp och själ sätter stopp. Genom akut läkarvård räddas jag till livet och får min dom. Dricker du igen finns det bara ett resultat, det är inte säkert att vi kan rädda dig igen säger läkaren. Jag tar läkarens ord på allvar, och beslutar mig för att göra slut med min stora kärlek - flaskan. Men efter ca: tre månader absolut nykterhet tror jag att jag skall kunna återuppta kärleksförhållandet.  Än en gång akutvård och räddad till överlevt med ett nödrop, gör jag den 3 mars 1981 definitivt slut på ett plågsamt och långvarigt kärleksförhållande till alkoholen. Jag inser att jag behöver hjälp, och söker medlemskap i Aktiva Länken och lever numera ett härligt liv som nykter alkoholist.

Under mina år i Länkrörelsen har jag träffat många missbrukare och nyktra alkoholister, samt anhöriga till dem. Samtliga har samma erfarenheter och syn på hur sjukdomen utvecklas. Vi som nyktra alkoholister menar att tecknen på sjukdomen syns i ett mycket tidigt skede, men de signalerna förstår varken alkoholisten själv eller någon i omgivningen.

Det är med min berättelse jag vill sprida kännedom om de signaler som tyder på att sjukdomen alkoholism håller på att utvecklas.

Några ord om varför det är så svårt för en alkoholist att bryta sitt missbruk

Att begära att en alkoholist skall sluta dricka, att skruva korken på flaskan, och för alltid lämna det käraste han har, är som att begära att du som läser detta skall göra slut med den du älskar mest av allt här i livet.

Bengt Hagstedt