  |
 Till startsida |
|
|
||||
|
Hejsan! Heter Ronja och bor
på en liten ort. Vi har en liten dotter på 6 mån också. Kanske
lite långt bort från er men kom in på eran hemsida, hittade ingen
riktigt som låg i min närhet och tänkte att kanske ni har några stärkande
och konkreta råd att komma med. Min man dricker och har även sökt hjälp
på vårdcentralen för det, ca en månad sen första besöket, har även
tagit kontakt med Socialen och han har vart dit på samtal. Detta har pågått
under längre tid och han har dolt det bra för mig, även om jag märkt nåt
så har han nekat till att han druckit och tror att jag är blind att jag
inte märkt nåt! Har ofta valt att tro på honom! Men i början av
maj fick jag nog när han fick ett utbrott igen , han blir skrikig och
gormig, aldrig till handgripligheter mot mig och de var då jag tog
kontakt med vårdcentralen och soc. för han hade nämligen lovat bot och
bättring sen i mars, men detta pågick ändå. Har hotat med att lämna
honom om han inte ändrar sig, han har bara bett om mer tid och att jag
ska vänta till han vart hos läkaren osv. Han har alltså vart till läkaren
för 1 månad sen och blivit ordinerad Antabus, men han har trots detta
fortsatt ljuga för mig och dricka, jag vet att han fortsatt trots att han
nekat, har även fått ett halvt erkännande att så är fallet och han
har åter sagt att han ska lägga av men jag vet inte om man kan lita på
det? Han har även höga
levervärden och läkaren har sagt att om dess inte går ner så tar livet
slut, men inte ens de har hjälpt, han har ju fortsatt ändå! Han vill heller
inte diskutera hela saken med mig, utan säger att det bara blir gräl! Vad kan jag göra för
att stötta och för att själv orka med det här, de verkar så hopplöst.
Känns som en evig uppförsbacke som aldrig tar slut! Vill trots allt försöka
innan det tar slut helt! Många kramar från en villrådig Ronja
Svar från Britta
Hej Ronja. Din man har sökt
hjälp för sitt missbruk skriver du, men det verkar inte som han tar så
allvarligt på det. Kan det vara så att han gör det för att du vill och
han tror att det blir tyst då. Många gånger är det så att
missbrukarna söker hjälp inte för sin egen skull utan för att lugna
omgivningen. Resultatet blir inte något bra. Din man har fått
Antabus och dricker ändå, för det första är det farligt att dricka när
man tar Antabus och för det andra är det ännu ett bevis på att din man
inte vill sluta dricka. För att lyckas måste din man erkänna att han
har problem med alkoholen, och det verkar bara vara läpparnas bekännelse
han gjort. Du har hotat att lämna
honom, men kanske inte menat det. Tyvärr är det sämsta du kan göra att
hota om du inte har en plan så du kan fullfölja den. För till slut bryr
sig han inte om ditt hot han ser det mest som gnäll och tjat. Du har också
haft kontakt med vårdcentral och socialen, men det framgår inte
vad du fick för råd eller hjälp. Du skall ställa
krav på honom att han söker hjälp och att han fullföljer den. Socialen
är skyldig att erbjuda någon form av behandling om han kräver det. Jag
förstår att det är långa avstånd för er men sök i telefonkatalogen
efter någon Länkförening i närheten där ni kan få hjälp. Ställer han inte
upp på någon form av behandling eller hjälp och erkänner sitt missbruk
bör du överväga vad du skall göra. För en framtid med en missbrukare
som inte gör något åt sitt missbruk är absolut ingen framtid varken för
dig eller dottern. Om du bestämmer
dig för att ställa honom mot ”väggen” och förklara för honom
vilka konsekvenser ett fortsatt drickande får, måste du vara beredd på
att fullfölja de beslut och krav som du ställer. En sak är säker något
måste göras om ni skall bli lyckliga och ge er dotter en bra framtid. Jag vill gärna att
du hör av dig igen Varma hälsningar Britta Tack för ditt
svar! Det kunde behövas och det är nog lite grann som du säger att det
kanske bara är läpparnas bekännelse...Ju fler gånger jag läser eran
text på hemsidan om alkoholisten mentalt ju mer börjar jag se hur saker
och ting ligger till. Förra tisdagen
hittade jag återigen en ölburk som "blivit kvar" och söndagen
innan tomflaskor och en halvt urdrucken öl som oxå "blivit
kvar" så då vart jag rejält förbannad och gick upp till tanten på
Soc., de har erbjudit stödsamtal finns ingen öppenvård här mera, samt
rekommenderat tex AA fick jag veta, sen erbjöd de mig oxå att gå på
samtal med kontaktperson där. Ska nog utnyttja det! Hans läkare får
jag inte prata med förrän på torsdag i denna vecka, läkarbrist här
och jag ska berätta precis hur det ligger till! Har även pratat med min
syster och har berättat hur saker och ting ligger till så dit får jag
komma, så att det inte bara är "tomma" hot, han har nog insett
att jag tänker åka pga han dricker för nu började han tjata om att JAG
är elak???? Då är min nästa
fråga:Hur ska man få honom att inse att han inte klarar av det här själv
som han säger? Har ju sett det ett antal gånger. Har försökt på att
lugnt och sansat sätt förklara att man inte är en sämre människa för
att man behöver hjälp med att komma på rätt spår igen, men han står
orubblig. Det är bara när han gått över gränsen med drickandet som
han säger att han behöver hjälp om han håller sig på lagom nivå, då
han tror att ingen märker nåt klarar han det själv!!! Oj oj De vart
mycket på en gång! Kram Ronja
Det är bra av dig
att du agerar och reagerar på din mans drickande. Du verkar ju klart för
dig vad du skall göra, för du har kontakt med soc. Läkare och din
syster. Jag tycker du skall
gå på stödsamtal för du skall i första hand tänka på dig och din
dotter. Vill din man inget
göra åt sitt drickande finns det ingen som kan hjälpa honom, han måste
erkänna sitt missbruk. Vad du kan göra är
att beskriva för honom hur han blir när han är full, och hur
han uppträder och vilka konsekvenser det blir av det. Förklara för
honom att du älskar honom som han är men inte när han dricker, och att
han får välja dig eller spriten för du vill inte dela hans kärlek till
spriten, Gör riktigt klar för
honom vad som gäller och att det är han som har ”bollen” och väljer
väg. Väljer han spriten tycker jag du allvarligt skall överväga om du
vill dela framtiden med honom eller leva ett eget liv med din dotter. Varma hälsningar Britta
Ville bara berätta
att nu har jag gjort de som tydligen krävdes: Farit bort hemifrån!
Har snart varit borta en vecka och han har nu fattat allvaret. Verkar det
som i alla fall, ska i morgon till läkaren och ta kontakt med kontakten
på socialen och be att få behandling. Jag talade ju om för dig att jag
pratat med soc. och hans läkare men de fortsatte i samma stil, urdruckna ölburkar,
halvt urdruckna och fulla som jag hittade var inte hans, eller så var
det från tidigare kvarglömda han visste ingenting om dem. Men jag såg
ju hur de låg till, Vet vad sanning är. Och så fortsatte de då
en tid till med gräl om att jag ä en djävla tjatkärring och att jag
kan sticka härifrån och den stilen ngt som han inte säger när
han är nykter! Det slutade i tisdags med när han bad mig fara att
jag åkte till Länkarna i en ort, 6 mil bort och pratade med en där
och han gav mig rådet: Åk i väg, visa att nu är gränsen nådd
och valet är ditt på riktigt! Jag var hem och förde han på jobbet, åkte
sen hem och packade en väska och grejor till flickan och åkte därifrån.
Han ringde visserligen och skulle ha mig och hämta han från jobbet,
men sa bara att ja inte är hemma och jag är inte hans privata taxi.
Han fick gå de 1,5 milen hem. Vi har prata med
varann utan och gräla, jag har gett han numret till
länkarna osv. Så får se o han då gör nåt åt det på måndag?
Jag har sagt att jag inte tänker komma tillbaks förrän han gör nåt
aktivt själv och visar att han menar det, för nu har en del
sanningar dykt upp och bl a. att han inte tagit en enda antabus under hela
tiden vilket jag misstänkt också. Han får röja upp själv efter
sig så att säga ta konsekvenserna av sitt handlande, jag ställer upp när
han gjort något själv! Jag önskar er lycka till allihop och min innerliga förhoppning är att det lyckas. Ser fram emot nya förhoppningsvis
positiva rapporter |
||||
